Den 22-åriga poeten Amanda Gormans succédikt ”The hill we climb” som framfördes på Joe Bidens presidentinstallation flyger över världen. Jason ”Timbuktu” Diakité ska översätta den till svenska. Hans rapmusik är besläktad med den spoken word-scen som Gorman verkar i. Diakités amerikanska börd och känsla för demokratifrågor hjälper honom säkert också att hitta rätt språkdräkt.
Valet av Timbuktu har inte väckt några starka känslor.
Men frågan är vad som hade hänt om han varit vit?
I Nederländerna blev det en skandal när den unga, ickebinära författaren Marieke Lucas Rijneveld fick uppdraget. Hen är visserligen en litterär sensation och Amanda Gorman själv tyckte Rijneveld var toppen.
Det dög dock inte, det var inte ”rätt”. Hen var för lite kvinna och inte svart.
En tuff debatt ledde till att Rijneveld drog sig ur. Och förlaget pudlade och sa att det lärt sig en läxa. Kulturkriget lät dock inte vänta på sig.
Josefin de Gregorio skrev i Svenska Dagbladet att det är en ”identitetspolitisk dödsdans” om man underkänner litteraturens förmåga att sätta sig in i en annan människas tankar. Detsamma skulle man kunna säga om journalistiken, som också befinner sig mitt i debatten om mångfald. En central del av uppdraget är att ge röst åt andra, ofta människor vitt skilda från en själv.
Det betyder förstås inte att kunskaper som skiljer sig från majoritetens därmed är oviktiga i journalistkåren. Tvärtom. Till exempel har Expressens utrikesreporter Kassem Hamadé en stor fördel i sitt arbete då han talar världsspråket arabiska. Och det var ingen slump att Alexandra Pascalidou i helgens Expressen blev den reporter som ställde de jobbiga frågorna om prioriteringarna i fallet med försvunna 12-åriga flickan i Linköping.
Det kan låta enkelt, men i praktiken är det lätt att gå vilse.
Impulserna från Black Lives Matter-rörelsen har satt eld i baken på mediehusen, ungefär på samma sätt som metoo gjorde för några år sedan. Rasism eller sexism hör inte hemma på några arbetsplatser, men särskilt inte på dem som tolkar världen åt en stor publik.
Det är också uppenbart att mediebranschen i dag inte klarar att anlita den bredd av journalister som skulle behövas för den mest produktiva mixen av erfarenheter, kontaktnät och kunskaper.
Men precis som under metoo gäller det att hålla kursen för vilka principer som måste styra journalistiken.
Gå inte i de identitetspolitiska fällorna, som Amanda Gormans ryggradslösa förlag i Nederländerna. Journalister ska aldrig ses som representanter för ”sin grupp” eller värderas efter inventeringar av etnicitet eller social bakgrund. Människors tillskott på en redaktion får inte bedömas efter hur de vuxit upp och hur de ser ut, i stället för på grundval av vad de kan, vet och förmår. Det kan låta enkelt, men i praktiken är det lätt att gå vilse.
För övrigt är det tänkvärt att Sveriges Radio, som fått så hård kritik för bristande mångfald, inte minst på ledningsnivå, har något så ovanligt i mediebranschen som en vd med invandrarbakgrund. Cilla Benkös föräldrar flydde Ungern efter den sovjetiska invasionen 1956, med inte mycket mer än en tandborste med sig.
Men den erfarenheten kanske inte heller anses tillräckligt ”rätt”?
Karin Olsson är kulturchef och stf ansvarig utgivare på Expressen. Nästa vecka skriver redaktionschef Magnus Alselind Mediekolumnen.
Premium
Premium
Premium