Här bor de kriminella asfaltläggarna – lever lyxliv på Irland

Efter bara ett par timmar i stan bromsar en bil in bredvid oss. Föraren, en kvinna i 50-årsåldern, hissar ner rutan:

– Vem letar ni efter? Vad gör ni här?

Hon frågar inte av artighet. Rösten är märkbart irriterad.

Hon vänder sig mot sina passagerare, tre yngre kvinnor, och uppmanar dem att hålla sig borta från våra kameror. Sedan avslutar hon med en nick mot Expressens hyrbil:

– Ingen kommer prata med er. Ni kan lika gärna åka härifrån.

Bilen försvinner längs gatan, men budskapet hänger kvar i luften. Nyfikna främlingar är inte välkomna här.

Här bor kriminella asfaltsläggarna som lurar svenskar

Rathkeale, en småstad med 1 500 invånare strax utanför Limerick i västra Irland, är känt som centrum för det irländska resandefolket, travellers.

Härifrån kommer många av de irländska asfaltläggare som åker runt i Sverige och andra europeiska länder.

Mest beryktad är den kriminella grupperingen Rathkeale Rovers. Flera av dess medlemmar har dömts för eller varit misstänkta för olika asfalt- och byggnadsbedrägerier, verktygsstölder och illegal handel med horn från noshörningar. Enbart under 2017 har gängmedlemmar kopplats till brott i Spanien, Frankrike, Polen och Storbritannien enligt irländska, franska och brittiska medier.

Allmänheten bör varnas

I en rapport från 2011 slår europeiska polisstyrkan Europol fast att organiserade kriminella gäng med irländare eller personer med irländsk etnicitet riktar in sig på brott över hela EU, att de använder hot och våld, att allmänheten bör varnas för dem och framför allt för asfaltbedrägerier.

Sommaren är högsäsong för verksamheten. Nyligen berättade Birgitta Hellquist, 50, i Expressen om hur engelsktalande asfaltläggare knackat dörr i hennes bostadsområde i Mölndal och erbjöd att lägga om hennes garageuppfart.

Polismannen Jan Olsson vid Nationellt bedrägericentrum, NBC, konstaterar att asfaltläggarna just nu är aktiva i Stockholmsområdet.

– De knackade på hemma hos mig på Värmdö häromdagen, och jag vet att de gick runt ute på Lidingö förra veckan, säger han. Ofta är de väldigt vältaliga, trevliga och propra vid första kontakten, men senare kan de ibland verka mycket hotfulla.

Husen med grå och vita stenfasader är nybyggda, men fönstren gapar tomma.

De flesta verkar övergivna och där folk är hemma står en husvagn parkerad på gården eller ute på gatan.

I nuläget äger travellers omkring 80 procent av fastigheterna i Rathkeale, om tio år kommer det vara 100 procent enligt myndigheternas beräkningar.

– Travellers köper alla hus de kan komma åt, sen använder de dem inte utan låter dem stå tomma. Alla arbetar runtom i Europa eller i Australien, säger John O'Shea.

– De har försökt köpa mitt hus också men jag har hittills sagt nej.

Han sitter på en bänk längs den öde huvudgatan i stan. De färgglada husen omkring honom ger intrycket av en idyll, men vid en närmare titt visar det sig att de flesta affärsverksamheter är igenombommade och att skyltfönstren är täcka med papper.

Så snart de fått betalt sticker de och struntar i att utföra arbetet

Patrick Lynch, en ensamstående tvåbarnspappa som är uppväxt i Rathkeale, känner igen Europols beskrivningar av den organiserade brottsligheten och asfaltbedrägerierna. I dag är han målare, men under två år i sin ungdom arbetade han som asfaltläggare tillsammans med resandefolket.

– Det var okej, jag reste över hela Europa med dem och la asfalt och målade. Men de gör stora pengar och så snart de fått betalt sticker de och struntar i att utföra arbetet, säger han.

Under fem, sex veckor runt jul är det betydligt mer liv och rörelse i Rathkeale, berättar Patrick Lynch. Då kommer hundratals travellers hem till stan. Då är det viktigt att visa att man tjänat pengar, enligt Lynch och allt ska vara påkostat oavsett om det handlar om bröllop, begravningar, bilar eller nya husfasader.

Erböjds tvåhundra tusen i kontanter

När en av Patrick Lynchs vänner sålde sitt hus blev han erbjuden motsvarande tvåhundratusen kronor i kontanter, bara för att flytta ut ur huset inom några dagar.

På kyrkogården är överdådet tydligt. De döda hyllas med enorma monument i marmor bredvid gravstenen – specialgjorda statyer som föreställer allt från cigarettpaket och leksaksbilar till den avlidne i naturlig storlek.

Mitt på gravfältet går en osynlig linje. På andra sidan är gravarna mer spartanskt smyckade.

– De fattiga och de rika, säger Patrick Lynch.

Msstänkamheten stor

Det som lokalbefolkningen berättar är svårt att få bekräftat av resandefolket själva. De är ofta skeptiska eller direkt hotfulla när de kontaktas av medier, och de få gånger någon journalist kunnat skildra resandefolkets liv har det krävts att de levt i deras gemenskap under flera månader innan de vunnit gruppens förtroende.

Misstänksamheten är påtaglig när vi rör oss i Rathkeale. Vissa är öppet fientliga, som kvinnan i bilen. Andra, som en ung mamma vi möter utanför en husvagn, mer undvikande:

– Jag hinner inte prata, jag ska i väg med barnen.

När vi knackar på vid en annan husvagn öppnar en man i 50-årsålder. Hans kroppshydda täcker hela dörröppningen.

– Här har ni inget att hämta, säger han.

En av de grupper som diskrimineras mest

Till viss del är misstänksamheten begriplig.

Resandefolket, travellers, har funnits på Irland i flera hundra år med en egen kultur och egna vanor. I dag tillhör 36 000 människor på Irland resandefolket, enligt de senaste siffrorna från All Ireland Traveller Health Study (2010). Studien visar att resandefolket är en av de mest marginaliserade grupperna i det irländska samhället och brottas med en arbetslöshet på 84 procent.

– Både forskningen och våra egna erfarenheter visar att resandefolket är en av de grupper som diskrimineras mest. En hög andel av resandefolket är hemlösa och arbetslösa, har låg utbildning och sämre hälsa än en genomsnittlig irländare, säger Martin Collins, ordförande för organisationen Pavee Point, Traveller and Roma Center.

Han tillhör själv resandefolket och är uppväxt i en så kallad "tigeen", billiga bostäder som myndigheterna erbjöd resandefolket. I dag bor han i Dublin, är en av sitt folks mest framträdande talespersoner och kämpar för att förändra samhällets syn på resandefolket. I mars i år gav den irländska staten, efter många års påtryckningar, resandefolket status som en egen etnicitet.

– Det har ett oerhört stort symboliskt värde. Det innebär att staten erkänner vår unika kultur, historia och språk och sätter punkt för den rasistiska åsikten att mitt folk är primitivt och konstigt och att vi behöver bli civiliserade och normaliserade av myndigheterna, säger Martin Collins.

LÄS OCKSÅ: Man höggs i ansiktet – asfaltsläggare jagas

Samtidigt är han medveten om de problem som finns med exempelvis asfaltläggare runtom i Europa.

– Vad gäller travellers som är inblandade i asfaltläggning så är det viktigt att framhålla att alla travellers alltid ansetts vara opålitliga, kriminella och bedragare – och att det olyckligtvis alltid är den bilden som framhävs i medierna. Men självklart medger jag att vissa travellers håller på med kriminell verksamhet och att de bör lagföras för det, säger Martin Collins.

Mary Lynch sitter i trädgården utanför sitt hus med två väninnor. Det är ompysslat med en välklippt liten gräsmatta och röda petunior i en kruka vid entrén. Ett kvarter bort är de flesta husen tomma, utanför en del av dem står byggnadsställningarna kvar.

Mary Lynch beskriver Rathkeale som ett delat samhälle.

– Jag har inget emot travellers, de är som vilka som helst. Men vi umgås inte. De håller sig på sin kant och vi på vår, säger hon.

John O'Shea ger samma bild:

– Jag har inget med dem att göra. De är okej men vi beblandar oss inte med varandra, jag stör inte dem och de stör inte mig.

Efter knappt ett dygn i Rathkeale börjar stämningen bli hotfull. Människor vi möter på gatan stirrar, men säger inget. Två hantverkare som står vid en skåpbil beslutar sig till sist för att skicka ett tydligt budskap.

– Ni är inte välkomna här, säger en av dem och spänner blicken i Expressens utsända.

– Om ni inte försvunnit från staden inom 20 minuter kommer ni bli skjutna i benen. Dra åt helvete.