Han räddade världen från ett kärnvapenkrig

Stanislav Petrov kan ha räddat världen när han frångick protokollet han skulle följa när han såg vad som dök upp på sin skärm.
Foto: Axel Öberg
Nu berättar sonen om pappan överstelöjtnanten Stanislav Petrov.
Foto: Axel Öberg
Det var här Stanislav Petrov levde som pensionär.
Foto: Axel Öberg

FRJAZINO

Graven är så ny att där inte finns någon gravsten än.

Det var bara fem som kom på begravningen i maj, däribland sonen Dmitrij Petrov.

Stanislav Petrov hade förtjänat mer.

Han var trots allt mannen som räddade världen.

Kärnvapenkriget hade troligen utbrutit den 26 september 1983 om inte Stanislav Petrov varit i tjänst den natten.

Hoten kommer så gott som varje vecka numera från Nordkoreas och USA:s ledare. Det går inte längre att utesluta att kärnvapen verkligen kommer att användas för första gången sedan atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki 1945.

Det var också en av anledningarna till att Nobels fredspris i år gick till ICAN, en organisation som arbetar för kärnvapennedrustning. Stanislav Petrov hade i sanningens namn varit en värdigare mottagare.

Sonen Dmitrij, 47, följer världsnyheterna från sin trerumslägenhet i Moskva-förorten Frjazino, den lägenhet han fram till i maj delade med sin 77-årige pappa.

Han är medveten om att det kan komma en dag då världen igen kommer att behöva någon som Stanislav Petrov, någon som tolkar signalerna rätt i ett kritiskt ögonblick och fattar korrekt beslut.

– Men var ska vi hitta en sådan? undrar sonen och slår ut med armarna.

Stanislav Petrovs grav - som ännu inte fått någon gravsten.
Foto: Axel Öberg

"Han såg sig aldrig själv som en hjälte"

Frjazino är en osannolik plats att hitta en hjälte av den kaliber som Stanislav Petrov trots allt var. En slags verklighetens superhjälte. För hur många kan påstå att de bokstavligen räddat en värld?

– Han såg sig aldrig själv som en hjälte, säger Dmitrj Petrov. Han ansåg att han gjorde sitt jobb bara. Han var på rätt plats, vid rätt tillfälle.

Tapeten har släppt och rullar ner från de gulnande väggarna i köket. Köksfläkten verkar inte ha fungerat på många år. Det är en mycket sliten lägenhet i ett gammalt sovjetiskt bostadshus. Det var här Stanislav Petrov levde som pensionär.

Sonen Dmitrj Petrov visar lägenheten där hans pappa levde den sista tiden.
Foto: Axel Öberg

I Frjazino med sina 50 000 invånare nordost om Moskva har Sovjettiden delvis stått still och inga gatunamn döpts om. Här finns fortfarande en Leningata, en Oktobergata. Petrovs lägenhet ligger på Sovjetiska 60-årsgatan.

Det var 1982 som Sovjet fyllde 60 år. Det var året efter som allt hade kunnat ta slut. Det kalla kriget var kyligare än på länge med före detta KGB-chefen Jurij Andropov som Sovjetledare och Ronald Reagan i Vita huset.

Den 1:a september 1983 sköt Sovjet ner ett sydkoreanskt passagerarplan över Sachalin i östra Sovjet. 269 personer dog, däribland ett 60-tal amerikaner. Ronald Reagan hade några månader tidigare kallat Sovjet ett ”ondskans imperium”.

Den då 44-årige överstelöjtnanten Stanislav Petrov arbetade vid den tiden på en sovjetisk militärbas, Serpuchov-15, strax utanför Moskva. Natten mot den 26 september var han högste ansvarige officer som övervakade det system som slog larm ifall USA inledde en kärnvapenattack.

– Han skulle inte ens ha arbetat den här natten, berättar Dmitrij Petrov. Men hans kollega blev sjuk och han fick hoppa in.

– Det är antagligen därför vi alla är vid liv i dag.

Stanislav Petrov under sin militärtjänstgöring
Foto: Privat

"I cirka 15 sekunder befann vi oss i total chock"

Det var kvart över midnatt den 26 september som det otänkbara plötsligt avbröt lugnet i kommandocentralen där Stanislav Petrov arbetade med cirka 20 underlydande. Larmet ljöd. På en skärm blinkade ett ord sin röda varning: START.

Det sovjetiska satellitövervakningssystemet hade fångat upp avfyrningen av en amerikansk långdistansrobot. Det skulle inom kort bli värre. Larm om ytterligare en missiluppskjutning. Och ännu en. Och...

Till slut larmade systemet om att fem kärnvapenbestyckade amerikanska långdistansrobotar var på väg.

– I cirka 15 sekunder befann vi oss i total chock, berättade Stanislav Petrov senare i en intervju.

Det var hans uppgift som högste ansvarige i tjänst att larma uppåt till den sovjetiska militärledningen. De skulle sedan föra beskedet vidare till Sovjetledaren Andropov. 

Det fanns inte mycket tid att vinka på. De amerikanska robotarna skulle vara framme på en dryg halvtimme. Sovjets ledare skulle inte ha många minuter på sig att fatta beslut om en kontraattack.

Om Stanislav Petrov larmat att USA inlett ett anfall, så skulle Sovjetledningen inte haft mycket val. Men det var inte det beskedet som han gav.

– Jag hade en konstig känsla i magen, skulle Stanislav Petrov berätta senare. Det var något som inte stämde.

Ifrågasatte vad han såg på skärmen

Den sovjetiska markradarn som skulle ha fångat upp robotarna när de gick över horisontlinjen, gav exempelvis inga utslag. Och om USA verkligen just inlett ett anfall mot Sovjet, varför sände de bara över fem missiler? Borde de inte anfalla med flera hundra?

Det var sådana indicier som fick Stanislav Petrov att dra den rätta slutsatsen. Han litade inte på informationen från satelliten. Han meddelade sin överordnade att monitorerna gett honom ett felaktigt larm.

– Jag hade all data som pekade på att det var en attack. Om jag hade sänt den rapporten uppåt, så hade ingen ifrågasatt det, berättade han i en intervju för BBC 2013.

Dmitrij Petrov med sin pappa och syster.
Foto: Privat

Stanislav Petrov hade förstås rätt. Den sovjetiska satelliten hade misstolkat ljuset från solstrålar som reflekterats på ett molntäcke högt upp i atmosfären. USA hade inte angripit.

– Jag var 13 år då och det tog tre dagar innan pappa kom hem, minns Dmitrij. Det var ovanligt och vi förstod att något hänt, men han fick ju inget säga till oss.

– Han sa i stället att de sett ett UFO!

Stanislav Petrov fick till att börja med inget tack för sitt agerande. Tvärtom, den general som var hans överordnade kritiserade honom för att han inte fört ett korrekt protokoll över vad som hände den natten.

En månad senare skulle han få en order av tredje graden för att ha tjänat fosterlandet. Något mer officiellt erkännande skulle han aldrig få, vare sig av Sovjet eller av Ryssland. Och det skulle dröja nästan ett decennium innan hans fru eller son fick veta vad som verkligen hade hänt den där natten.

"Allt var ju hemligt"

Det skedde 1992 när han blev intervjuad av en journalist från en rysk tidning. Sovjet hade upplösts året innan. En av Stanislav Petrovs överordnade hade skrivit en biografi och där nämnt incidenten.

– Min mamma var mycket upprörd över att pappa inte hade berättat något. Men han sa att han hade haft tystnadsplikt. Allt var ju hemligt.

– Själv blev jag chockad. Jag hade läst om hur spänt det var 1983. Jag förstod hur illa det hade kunna sluta. Jag förstod vilken hjälte han var.

Men Stanislav Petrov såg sig aldrig som en sådan. Han gillade inte uppmärksamhet. Och även om det blev en del intervjuer i ryska medier, så förblev han en anonym man, även hemma i Frjazino.

Stanislav Petrov under en intervju 1999.
Foto: DAVID HOFFMAN / TWP

Han fick till slut mer erkännande i utlandet än hemma i Ryssland. Dmitrij Petrov - han är betydligt mer lik en ung Boris Jeltsin än sin egen far - går och hämtar utmärkelser som hans pappa fick mot slutet av sitt liv från Tyskland, från Italien, från USA. Där finns bland annat en bit av Berlin-muren som han fick 2014 när det gått 25 år sedan murens fall.

– Det var Michail Gorbatjov som gav honom den. Vi fick alla besöka Berlin. Han var den ende av de sovjetiska eller ryska ledarna som han fick träffa.

Men några ryska utmärkelser blev det aldrig. Och Vladimir Putin fick han aldrig träffa.

– Jag vill egentligen inte tänka på hur han behandlades här, säger sonen. Om de inte ens tackade honom då när det hände, varför fundera över det nu?

Michail Gorbatjov, tidigare Sovjetunionens president, gav Petrov en bit av Berlin-muren.
Foto: KAVASHKIN BORIS / ITAR-TASS

Den danske filmaren Peter Anthony arbetade i hela tolv år på en dokumentär om Stanislav Petrov. Filmen heter ”Mannen som räddade världen” och kom ut 2014. Under inspelningen fick ryssen bland annat besöka USA och skaka hand med Hollywood-stjärnor som Robert De Niro, Matt Damon och Kevin Costner.

– Men han visste inte ens vilka de var. Förutom Kevin Costner. Han hade skickat honom 500 dollar tidigare i ett kuvert.

Costner hade snubblat över historien om Stanislav Petrov när han spelade in filmen ”13 Dagar” som handlar om Kuba-krisen 1962, dagar även det då världen stod på randen till ett kärnvapenkrig. 

Men Stanislav Petrov brydde sig i ärlighetens namn inte särskilt mycket om dokumentärfilmen heller.

– Han tittade inte ens på den när den kom ut. Själv har jag sett den tre gånger. Pappa sa att han inte behövde se den. Han har ju upplevt det. 

Dmitrij Petrov säger att han planerar att renovera lägenheten och inreda ett rum som ska tillägnas och hedra pappa. Ge honom den heder han aldrig riktigt fick i livet i Ryssland.

– Men han brydde sig aldrig om vad andra tyckte om honom. Han gjorde sitt jobb och han fann tillfredsställelse i det. Uniformen hade han kvar men han satte bara på den när någon pressfotograf bad honom.

Stanislav Petrov behöll sin unifrom, även om han inte tog på sig den särskilt ofta.
Foto: Axel Öberg

Stanslavs hustru Raisa, avled redan 1997 av en hjärntumör, och sedan levde han ensam med sin son som rysk pensionär. Med alltför mager pension. Lägenheten talar sitt tydliga språk.

Inte ens hans död i maj blev en nyhet i Ryssland eller omvärlden. Det var först i september som bland annat BBC och andra internationella medier meddelade att ”mannen som räddade världen undan en kärnvapenkonflikt” var död.

Det är bara att hoppas att Stanislav Petrov har sin like någonstans i Nordkorea eller USA. Ifall nu lamporna börjar blinka av misstag igen. 

Text: Mats Larsson Foto: Axel Öberg - på plats i Ryssland.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.