Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han fick Berlin-muren att falla

HARALD JÄGER är den del av den tyska historien. Han var chef för den östtyska gränsövergången Bornholmer Strasse natten när Berlinmuren öppnade. Foto: CHRISTIAN T JÖRGENSEN

BERLIN. Han är en stillsam pensionär i dag, Harald Jäger, och bor i en liten by utanför Berlin.
Men en kväll för 20 år sedan var han chef för den östtyska gränsövergången Bornholmer Strasse i Berlin.
En kväll för 20 år sedan vägrade han för första gången lyda order och fattade ett eget beslut.
Han öppnade Berlinmuren.
Det var Harald Jäger som fick den att falla.

 

Detta är en artikel som publicerades 2009. Expressen väljer nu att återpublicera den.

Klockan var åtta på morgonen den tionde november 1989 när överstelöjtnant Harald Jäger slutligen anlände hem till sin lägenhet i Östberlin. Det hade varit en lång natt. En historisk natt.
På vägen in mötte han sin hustru Marga, lokal partifunktionär i det östtyska kommunistpartiet SED. De hann inte säga mycket till varandra.
Hon hade bråttom.
  – Jag öppnade gränsen i natt! meddelade Harald Jäger.
  – Struntprat! sa hustrun och störtade till jobbet.
Hon hade inte lyssnat på nyheterna den morgonen. Men han talade verkligen sanning. Muren hade fallit. Tack vare honom.
Det är ett stort jubileumsår i Östeuropa i år. Det har gått 20 år sedan kommunistregimerna föll som käglor. När nyåret slutligen ringde in hade till och med Nicolae Ceausescus brutala regim i Rumänien rasat samman.
Men ingen nyhet var större, inget ögonblick mer symboltyngt än Europas 9/11, kvällen då Berlin-muren rasade.
Det är allombekant att allt började med ett byråkratiskt misstag av den östtyske presstalesmannen Günter Schabowski. Den östtyska regimen planerade att införa nya utresebestämmelser från 10 november.
 

 

Men utresorna skulle ske under ordnade former. Östtyskarna skulle fortfarande tvingas ansöka om utresevisum innan de fick lämna landet. Det fanns inga planer på att riva muren.
Men Schabowski slarvade till det på presskonferensen. Han var lite dåligt förberedd, hade inte deltagit vid mötet där de nya föreskrifterna antogs.
På frågan när de nya bestämmelserna skulle träda i kraft, så svarade han:
  – Såvitt jag förstår, så, uh... Omedelbart. Utan dröjsmål.
Presskonferensen sändes direkt och i det lilla fikarummet vid gränsstationen Bornholmer Strasse satt överstelöjtnant Harald Jäger framför en tv och tittade på Schabowski med stigande förvåning.
Jäger arbetade för den östtyska säkerhetspolisen Stasi och hade den här kvällen högsta ansvaret för gränsövergången. Han hade 15 kolleger under sig. Alla beväpnade med pistoler och totalt fyra kpistar.
Stormen var på väg att bryta ut.
– Först undrade jag om jag hade hört rätt, minns Harald Jäger när vi träffas i hans hem, ett par mil utanför Berlin.
Han är en kortvuxen, gråhårig, lite reserverad man. Uniformen är sedan många år undanhängd. Den här dagen är han bekvämt klädd i jeans, skjorta och beige tröja.
– Vi hade inte fått någon förvarning om det som Schabowski sagt. Jag reste mig upp och gick direkt från tv:n och undrade högt vad det här var för mental diarré. Det var så jag uttryckte det för mina kolleger.
Harald Jäger var en man med stor erfarenhet av gränsvaktsarbete. Det hade varit hans dröm att arbeta där sedan barndomen. Han växte upp i staden Bautzen i sydöstra delen av dåvarande DDR och där låg en skola där gränspolisen tränade sina hundar.

 

Personer vid muren när den föll.Foto: / EPA

 

När han var 18 år kom han till Berlin och började sin treåriga tjänstgöring som gränsvakt. Det var i februari 1961. Sex månader senare började Berlin-muren att byggas.
– Jag jublade över den nyheten, minns han i dag.
– Jag trodde på mitt DDR och vi hade alla fått lära att Västtyskland var en fascistinfekterad stat. Vi kallade muren för den antifascistiska skyddsmuren.
Tre år senare tog han värvning i Stasi, säkerhetstjänsten. Mest för att det gav honom en chans att stanna i Berlin där han hade träffat sin framtida hustru.
  började han sin tjänstgöring vid Bornholmer Strasse, en av gränsövergångarna i Berlin-muren. Den låg vid en järnvägsbro, på gränsen till den franska zonen av Västberlin. Och där vid Bornholmer Strasse skulle han stanna, fram till slutet.
Den östtysk som försökte ta sig över illegalt där riskerade att skjutas ner av Jäger och hans mannar.
– Vi hade aldrig order om att skjuta för att döda, säger han. Vi fick använda skjutvapnen som sista utväg. Men vi var bara beväpnade med pistoler och kpistar och det kan vara svårt att veta var kulan träffar på 200 meters avstånd.
– Men det är med stolthet och lättnad som jag säger att jag under mina år aldrig behövde använda mitt tjänstevapen. Förutom en gång 1962 när jag sköt i luften för att varna mina kolleger om ett pågående flyktförsök. 

Han jobbade på gränsen till Västberlin i 25 år, men under alla dessa år kom han aldrig dit på besök. Det fick han inte som medlem i Stasi.
  – Vi ansågs ha för många hemligheter och ansågs kunna råka illa ut om de västliga myndigheterna fick tag på oss.
År 1989 blev dramatiskt. Polen och Ungern gick i bräschen. Polen genomförde halvfria val i juni, ungrarna började montera ner järnridån. Från sommaren flydde alltfler östtyskar till väst via Ungern och sedan - när utresevisum till Ungern inte längre beviljades - via Tjeckoslovakien.
-– Jag var själv frestad att också ge mig av. Jag ville gärna se Västtyskland, se Nordsjön. Men det var bara drömmar i mitt hjärta. Det fanns inga ekonomiska möjligheter för mig.
Men under hösten växte trycket även i DDR. Demonstrationer i Leipzig. Försök till liberalare utreseregler. Nya ledare tog över. Och allt kulminerade vid sjutiden på kvällen 9 november när Günter Schabowski höll sin presskonferens.
Harald Jäger ringde genast sin chef, överste Ziegenhorn, och undrade vad som nu gällde. Var gränsen plötsligt öppen?
Svaret var bestämt:
  – Nej! Säg åt de eventuella DDR-medborgare som kommer att de ska återvända hem.
Reglerna var fortfarande att de behövde sina pass och de behövde utresevisum. Men så uppfattade inte östtyskarna situationen. De hade ju hört på tv att gränsen var öppen. Och de anlände i allt större skaror till Bornholmer Strasse.
  – Det fanns en hållplats alldeles utanför och var 10:e eller 20:e minut kom en spårvagn. Varje gång vällde folk ut. 

Polisen anlände också. De visste dock inget mer än Harald Jäger. De uppmanade de församlade att återvända hem eller att gå till sin lokala passmyndighet och där få de nödvändiga papperen.
  – Många lyssnade på det, men kom snart tillbaka och sa att kontoren var stängda. Och nu var de ännu mer upprörda.
I början hade folkmassan hållit avståndet, hållit sig borta från den gränszon där bara de som verkligen skulle över gränsen fick befinna sig. Men gruppen som svällt till över 1 000 personer började pressa på.
– Vi vill över! ropade de.
  – Öppna gränsen!

HARALD JÄGER öppnade bommarna i Berlin för 20 år sedan.Foto: Akg-Images / AKG-IMAGES


   Vid niotiden utlöste Harald Jäger larmet som innebar att alla tillgängliga gränsvakter skulle kallas tillbaka in i tjänst. Gränsstation Bornholmer Strasse var helt blockerad. Ingen kunde längre ta sig ut eller in, även om de hade de nödvändiga tillstånden.
  – Jag kontaktade överste Ziegenhorn igen och sa att något måste göras.
Översten lovade att ringa till ministeriet och Jäger fick delta i samtalet om han lovade att inget säga. Han hörde hur en generalmajor undrade om den här herr Jäger var kapabel att tolka situationen eller om han bara var rädd.
– Då surnade jag till. Jag hade 25 års erfarenhet av detta. Så jag avbröt dem och sa: Jag tänkte att ni med egna öron ska få höra vad som pågår!
Han höll upp luren i riktning mot folkmassan och ropen: Öppna gränsen! Öppna gränsen!

 

Samtalet bröts då på en gång, men efter några minuter ringde överste Ziegenhorn tillbaka.
  – Denna gång talade han med militärisk ton. Han sa: Hör på vad jag säger! Så här gör vi.
Planen var att låta de mest högljudda och aggressiva få komma över. Men det fanns en baktanke.
  – Vi skulle stämpla över deras fotografi och ta deras personuppgifter. De skulle aldrig släppas tillbaka i DDR längre.
Först var Jäger bara lättad över att ha fått en order. Han brydde sig inte så mycket om vad den innebar, och det gav honom hopp om att trycket skulle lätta.
De första släpptes över vid tiotiden. Men effekten blev inte vad han hoppats på.
  – Det blev bara värre. De som inte fick komma över började skrika allt högre.
Oron växte också bland gränsvakterna. En del föreslog det otänkbara. Att öppna bommen, släppa igenom folket. Men det var Harald Jäger som hade ansvaret, han var tvungen att ta beslutet.
Utanför växte kaoset. Och nu började även en del av dem som hade släppts in återvända och upptäcka att de inte längre fick komma hem. Många tog det med jämnmod och sa att då stannade de väl i Västberlin då. 

 

Men så kom ett ungt par. De blev alldeles förtvivlade. Deras barn var ju hemma i lägenheten i Östberlin.
  – Jag gick ner och pratade med dem. Jag var tvungen att besluta något. Så jag lät dem återvända.
  – Det var då jag slutligen insåg hur orättfärdigt och orättvist vi handlade. Vi hade inte ens berättat för dem att de inte kunde återvända. Jag tror det blev sista droppen för mig.
Överstelöjtnant kände att panik höll på att utbryta. Dödsoffer kunde krävas. Och uppifrån kom inga nya order. Så då - runt klockan 23.20 - fattade han beslutet.
Själv.
  – Öppna bommarna! sa han åt sina underlydande.
Öppna de röd/vit-randiga bommarna så att de som ville in i DDR igen fick återvända. Öppna bommarna så att de som vill ta sig in i Västberlin fick det.
Muren stod på vid gavel. Muren hade fallit. Under den natten skulle mellan 20 000 och 25 000 människor passera här vid Bornholmer Strasse.
– Jag tänkte inte på mig själv längre, att jag bröt en order. Det var som om jag stod vid sidan om och såg det hända.
Sedan gick han de cirka 50 meterna för att ringa sin chef och berätta vad han gjort.
– Då kom rädslan. Och jag blev alldeles svag i knäna.
Harald Jäger blir alldeles röd i ansiktet när han berättar detta. Känslorna från den där novemberkvällen kommer tillbaka.
– Jag märker det än. Knäna börjar nästan skaka, säger han. 

DEN FÖRSTA Trabanten rullar från öst till väst via Bornholmer StrasseFoto: Reuters / REUTER SCANPIX SWEDEN

 

När han kom in i rummet med telefon stod fyra officerare där och Jäger tänkte att det kunde vara skönt att ha dem i ryggen när han ringde. De hade ju alla velat öppna gränsen också.
  Men när han lyfte telefonen och ringde översten Ziegenhorn så försvann de alla. Harald Jäger var plötsligt väldigt ensam. Han minns fortfarande ordagrant vad han sa när översten lyfte på luren:
  – Överste, vi kunde inte hålla gränsövergången. Trycket blev för hårt.
Han minns svaret också:
  – Det är bra, min vän!
Det var allt.
– Och då fick jag leendet tillbaka. Jag kände att han förstod att jag hade varit tvungen att handla som jag gjorde.
Bornholmer Strasse var den första gränsövergången som öppnade. På Jägers order. Snart slog även andra upp sina portar. Som klassiska Friedrichstrasse/Checkpoint Charlie.
Resten är som bekant historia. Harald Jäger insåg att det var något viktigt som utspelade sig framför hans ögon, men han kunde inte ana vidderna av det.
  – Jag hade då aldrig kunnat föreställa mig att detta var början på slutet för DDR. Jag trodde bara att landet skulle reformeras och leva vidare.
Men en av hans ställföreträdare gjorde en annan, mer korrekt analys. Han sa till Jäger:
– Så var det med DDR. 

 

För Harald Jägers del innebar det först och främst att han blev arbetslös. Han gjorde sin sista arbetsdag den 30 september 1990. Tre dagar senare förenades de bägge tyska staterna. Ingen mer gräns att vakta.
  – Jag hade det onekligen tryggare under DDR-tiden. Och det fanns saker där som var bra. Som arbetstryggheten, eller hur vi tog hand om barnen, säger han.
För Harald Jäger väntade i stället ett par års arbetslöshet. Det var en tuff tid. Men slutligen fick han tack vare några kolleger chansen att jobba i en liten butik som tidningsförsäljare.
  – Efter några år öppnade jag en egen tidningsbutik, men den gick i konkurs efter sex år. Den sista åren före pensionen jobbade jag för svenska Securitas som vakt.
Men trots att de sista 20 åren ibland inneburit osäkerhet och förlorade jobb, så ångrar han inte för ett ögonblick att han fattade det beslut som han gjorde.
Det var trots allt så mycket som var mörkt och fel med DDR. En förmyndar- och förtryckarstat.
– Mitt liv har blivit mer spännande och jag har kunnat göra saker jag bara kunde drömma om tidigare. Som att resa utomlands. Den första resan jag gjorde gick till Bornholm!
Förstås. Bornholmer Strasse. 

 

När Tyskland nu firar 20-årsjubileet av murens fall ska Harald Jäger göra det i stillhet. Det blir bara en tv-intervju på förmiddagen vid en av de sista resterna av muren. Någon inbjudan att närvara vid förbundskansler Angela Merkels officiella firande har han inte fått och det förväntar han sig inte heller.
  – Jag är ju trots allt gammal Stasi. Inte vill de skaka hand med en sådan.
Men det var han som öppnade muren. Och han gjorde det utan att någon kom till skada, utan att blod spilldes.
  – Det är det enda som jag är stolt över, säger han. Det kan jag ta åt mig äran för.
– Men enligt min mening var det inte jag som öppnade muren. Det var det östtyska folket.