Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hallå Afrika!

DAKAR, SENEGAL. Först kallade hon sig Lisbeth.

Aïssatou Diedhiou tänkte: mitt förnamn är nog för konstigt för svenska öron. Om jag svarar "Välkommen till Samres, du talar med Aïssatou" så kommer säkert kunderna att fråga var jag sitter någonstans.

Kanske skulle några bli arga om hon då svarade "Dakar". Kanske skulle de att kräva att få tala med en svensk.

Aïssatou, som sett de svenska filmerna med datahackern Lisbeth Salander, fattade sitt beslut: Jag säger att jag ­heter Lisbeth.

Fast efter några veckor kändes det fel.

- Lisbeth, det var någon annan, säger Aïssatou och ler.

Hon började svara som "Aidi" i telefonen. Inte Aïsha, det smeknamn som Aïssatous kompisar använder. Aidi är en sorts kompromiss, acceptabel för både Aïssatou och för svenska öron, tänker hon.

85-åriga Frideborg Stjärnberg har, när hon ringer från sitt i kök i Knislinge, inte en aning om att personen hon pratar med sitter i Afrika, i Senegal.

- Ja, jag ska åka in till lasarettet i Hässleholm. Klockan 13.15 behöver jag vara där, säger Frideborg i Aïssatous hörlurar.

- Hässleholm, ja. Vilken avdelning på lasarettet? frågar Aïssatou.

- Röntgenavdelningen.

- Åker du ensam?

- Ja. Med rollator.

Aïssatou knappar in beställningen i datorn, får ett förslag på en ledig taxibil.

- Jag har en bil klockan 11.35, säger Aïssatou.

Frideborg hummar i luren.

- Det var tidigt det.

- Ja...

Aïssatou ser obekväm ut på sin kontorsstol.

Det här är en situation som Aïssatou och hennes kolleger i Dakar tycker är jobbig: att göra kunderna besvikna.

Respekten för äldre är en stark tradition i Senegal. Johan Nolenstam, svensk chef på Samres, berättar om en anställd på Dakar-kontoret som en gång rusade in på hans kontor och utbrast:

- Johan, jag tror inte du förstår: den här kvinnan är SJUTTIOFYRA ÅR GAMMAL! Jag kan inte låta henne vänta.

Frideborg Stjärnberg är ännu äldre: 85 år. Hon säger från sitt kök i Knislinge:

- Nåja, jag får väl sitta där och vänta. Men det är snålt med tider, tycker jag.

- Du är framme klockan 12.05 på Hässleholms lasarett, säger Aïssatou.

- Ja, men jag ska ju inte undersökas förrän 13.15. Men jaja, vi säger det.

 

Aïssatou bokar en hemresa åt Frideborg också, säger "ha en bra dag" och lägger på. Väntar på nästa samtal. Låter blicken svepa över kontorslandskapet.

Aïssatou ser kartorna på väggen över Skåne, Östergötland och Södermanland.

Hon betraktar sina landsmän och kolleger, arton unga akademiker, noga utvalda efter tester bland 500 sökande.

Hon hör bitar av deras samtal, på bruten men korrekt svenska:

- Bra, då kommer det en bil klockan elva och fyrtio till Spiralens gatukök i Norrköping, säger François Gomis.

- Nej tyvärr, jag har ingen bil till folktandvården i Ryd förrän tolv och tjugofem, säger Awa Sagna.

- Okej, du vill åka till Hudhuset på Lunds lasarett, säger Mariam Sam.

 

För ett drygt år sedan visste de knappt var Sverige låg. Nu snackar de svenska hela dagarna. Ringer upp taxichaufförer på Söderslätt eller Vikbolandet för att höra varför de är försenade till körningar i Skurup eller Söderköping.

På morgnarna surfar de in på Aftonbladet och Expressen, kollar vädret och nyheterna. Ibland vill kunderna prata lite om sånt.

Texten fortsätter på nästa uppslag

Fortsättning från föregående uppslag

Det plingar till i Aïssatous telefon. En stressad skånsk mansröst frågar:

- Har jag kommit till Hässleholms kommun?

- Du har kommit till Samres beställningscentral. Kan jag hjälpa dig?

- Ja... men var sitter du?

- Jag sitter hos Samres.

- Men var ligger det någonstans?

Aïssatou ler.

- Jag sitter i Dakar.

 

KNISLINGE, NORRA SKÅNE. Frideborg Stjärnberg spärrar upp ögonen. Greppar lite hårdare om handtagen på rollatorn.

Så börjar hon skratta, ett hjärtligt, fnissigt skratt.

- I Afrika? Är det sant?

Jag har just berättat för Frideborg och hennes sambo Eric Svensson, 92, om beställningscentralen i Senegal. Att hennes samtal till färdtjänsten i förra veckan togs emot av Aïssatou Diedhiou, en kvinna som för ett år sedan inte kunde svenska alls.

- Fantastiskt. Hon förstod göingska också. Det är det inte alla som gör, säger Frideborg Stjärnberg och går med rollatorn mot köket för att hämta mer kaffe.

Utanför lägenhetens fönster rinner det snabba vattnet i Helge å. På bordet: Allers och Kristianstadsbladet. På väggen: en bonad med broderad kaffepanna och en korstygnstext:

KAFFETÅR PÅTÅR TRETÅR KRUSETÅR

Vi är snart inne på krusetåren.

Frideborg och Eric berättar om sina strävsamma liv i norra Skånes byar. Eric arbetade som byggjobbare, Frideborg har jobbat som betgallrare, frukt­plockare och i skolmatsal.

Åren på det hårda skolmatsalsgolvet i Fjälkestad tar nu ut sin rätt. Frideborgs höftled är utsliten.

- Jag hoppas få byta ut den i höst, säger Frideborg.

Hon och Eric talar på den nordskånska göingedialekten, där liten blir till "liden", lök heter "löjg" och gråta heter "skräna". Fast när de ringer färdtjänsten så försöker de att prata mer "riktig svenska", som Frideborg säger.

För några veckor sedan skulle hon beställa en bil till tandläkaren i Näsby. Den manlige telefonisten hade svårt att förstå vad hon sa. Kanske var han från Afrika, tänker Frideborg nu.

- Pågastackaren, han hade det inte lätt! Jag fick upprepa mig flera gånger.

I garaget står Erics Volvo och Frideborgs Skoda parkerade. De kör mest inom byn. Ska de åka längre anlitar de färdtjänsten.

Och nu, när de fått reda på att en del av Samres telefonister sitter i Dakar, blir Frideborg och Eric nyfikna.

De vill veta mer.

- Hur kan de lära sig så bra svenska? Hur går det till?

 

DAKAR, SENEGAL. Buckliga, gulsvarta taxibilar tutar. Telefonkortsförsäljare ropar. En högtalarförstärkt böneutropare kallar till bön från kvarterets moské.

Vi är i studentkvarteren nära Dakars universitet, alldeles intill den hårt trafikerade Boulevard Cheik Anta Diop.

Från ett öppet bilfönster hörs en radio med nyheter på det lokala språket wolof.

Nyhetsuppläsaren meddelar att landets nyvalde president Macky Sall lovar att försöka få ner de höga priserna på mat och bensin.

Att Senegals musikikon Youssou N'Dour, som just blivit landets kulturminister, ska sluta uppträda på klubbar och barer för att verka mer statsmannalik.

Att den kaxige brottaren Balla Gaye 2:s slungat ut en ny hånfullhet mot favorittippade motståndaren Yekeni inför helgens pengastinna tungviktsmöte: "Yekeni är inte Gud, han är inte ens en profet!"

Brottning är stort i Senegal, alla tycks snacka om matchen. Fast den grupp av tjugo unga kvinnor och män som just nu dödsföraktande korsar boulevardens trafikström verkar ha annat i tankarna. Gruppen leds av en blond, vit kvinna som då och då stannar, pekar och ropar saker till sina följeslagare.

- Vad promenerar vi på? ropar den blonda gruppledaren.

- Trottoar! svarar en man i gruppen.

- Exakt! Det heter som på franska: trottoar. Och här kör en buss, vad kallas en sådan buss som kör i stan?

- Stadsbuss?

- Rätt! Och de som kör utanför stan, på landet? Ingen? Regionbussar!

Den 27-åriga svenskläraren Teresa Ciel Åberg - uppväxt i Ystad, nu bosatt i Dakar - har energi som få. Hon gillar handfast, konkret undervisning och tar ofta med klassen ut i verkligheten.

Nu stannar hon vid en bensinmack.

- Vad gör man här?

- Man tar... bensin! ropar en student.

- Rätt. Men det heter inte så. Man TANKAR bilen!

Alla antecknar.

Den här gruppen har pluggat svenska i fem veckor. I höst ska de behärska språket tillräckligt för att kunna ta emot telefonsamtal från Sverige.

Undervisningstempot är högt. Flera elever kan redan nu, efter en månads studier, föra ett fullt begripligt samtal på svenska.

- Tyvärr måste jag nog ändå snart sålla bort tre av dem. De håller inte måttet, säger Teresa.

 

Vi fortsätter till ett anonymt kontorshus med en kosmetikabutik i bottenvåningen. Tar hissen till fjärde våningen.

Och träder in i en svensk bubbla.

Vaktmästaren vid dörren hälsar med ett "hej". I en bokhylla trängs Henning Mankell, Stieg Larsson och andra svenska deckare med DVD:er som "Jalla Jalla", "Solsidan" och "Jägarna".

- Jävlar, hörs det från lunchrummet.

Det är Omar Gueye som råkar tappa en klick smör på golvet.

Svordomen har han snappat upp från samtal med svenska kunder.

Kontorets flörtige rastaman Adama Diatta, i stickad mössa, smyger upp bakom Fatou Kineadje i lunchrummet. Han ger henne en puss på kinden.

- Min fru! säger Adama på svenska.

Fatou gapskrattar och svarar på svenska:

- Jag är inte din fru!

När Adama ger Fatou ännu en puss exploderar lunchrummet av skratt.

- Han är en sån tjejtjusare! ropar Mariama Soce.

Tjejtjusare.

Hon säger ordet med uppenbar för­tjusning. Många på kontoret är för­älskade i sitt nya språk, och nyfikna på hur Sverige egentligen är.

 

En dag ser jag två killar som fnissar framför en dator. De har hittat en gammal reklamfilm från 90-talet för Expressen.

Två män - skådisarna Brasse Brännström och Lars Amble - sitter tysta i en bastu. Brasse verkar mycket fascinerad av något i Lars Ambles skrev, alldeles under den nedre bildkanten. Amble ser förvånad ut, men nickar sedan ett "okej", varpå Brasse greppar... tidningen Expressen som ligger i Ambles knä.

De senegalesiska killarna kiknar av skratt. De ser filmen igen och igen.

Fast när de senare surfar in på Expressens webbplats blir de allvarliga.

Anders Behring Breiviks avmätta leende möter dem. Rättegången i Oslo har börjat, och Expressens webb rapporterar direkt.

- Vem är det?

Jag berättar vem Breivik är, vad han gjort.

- Ångrar han sig?

Det verkar inte så, svarar jag.

Senegaleserna vill veta mer. Har Breivik fans? Vad tycker svenskar och norrmän om invandrare? Om afrikaner?

De flesta som ringer för att boka färdtjänst eller sjukresa är artiga. Vissa kunder har hört talas om callcentret i Senegal. De anställda får ibland beröm för sina svenskkunskaper.

Men ibland bryter misstron fram.

- Hon vet ingenting! Hon sitter väl på nån jävla fruktpall där borta, fräser en kvinna i Lund när Mariam Sam försöker förklara varför en taxibil inte kommer som den ska.

I ett annat samtal blir hennes kollega Awa Sagna genast avbruten av en äldre Norrköpingsman:

- Du förstår inte vad jag säger! Och jag förstår inte vad du säger!

Mannen är upprörd - hans färdtjänstbil skulle ha anlänt till Skarphagens centrum för fem minuter sedan. Awa Sagna talar lugnt, lyckas få den ilskne att lyssna.

- Kan du dröja ett ögonblick så ska jag ringa till chauffören och kolla?

På sin datorskärm ser Awa Sagna vilken taxibil som har tilldelats körningen, och även chaufförens mobil­nummer.

- Hej, det här var Awa på Samres. Det var en kund som skulle hämtas i Skarphagens centrum klockan 14.15.

- Jag är snart där dö, replikerar chauffören på östgötska.

Awa återvänder till den arge mannen. Bilen kommer snart, meddelar hon. Då har Norrköpingsmannens vrede helt försvunnit.

- Vad bra du, tack ska du ha!

 

Ring SJ och hamna i Ånge.

Ring Vattenfall och hamna i Kalix.

Under 1990-talet och 2000-talets första år vande sig svenskar vid att växeltelefonister kunde sitta långt från både uppringare och företagens huvudkontor. Statligt glesbygdsstöd och stor arbetslöshet gjorde det lönsamt för telefonservicebolag att etablera sig i Norrlands inland.

Nästa steg är svenska callcenter utomlands.

Samres vd Björn Falk hymlar inte med skälet till att hans blickar drogs till Afrika.

- Det var för att tjäna pengar.

Samres ägs till största delen av riskkapitalbolaget PEQ. Företaget har 350 anställda och bokar fem miljoner resor per år på uppdrag av landsting, kommuner och bussbolag.

Samres största callcenter i Falköping har över hundra anställda. För att pressa priserna och vinna fler upphandlingar beslöt Samres för några år sedan att expandera i låglöneländer.

Först ut blev ett callcenter i estniska Tartu. Så ytterligare ett i fattiga Moldavien.

Även om Samres måste bekosta en svenskkurs så lönade det sig att låta ester och moldaver ta emot svenska samtal.

I Estland tjänar telefonisterna ungefär 75 procent av vad deras svenska kolleger får. I Moldavien är lönerna ännu lägre. Samres-ledningen började snegla på ännu fattigare länder. De tittade på Georgien, på Ghana.

Till slut blev det Senegal. Ett politiskt stabilt land där arbetslösheten bland akademiker är tragiskt hög - 49 procent enligt officiell statistik.

Samres annonserade efter personal i senegalesiska tidningar. Kravet: att ha studerat engelska på universitetet i minst två år (Senegals officiella språk är franska).

500 intresserade hörde av sig. Efter tester valdes 32 kvinnor och män ut. Knappt hälften föll bort under den åtta månader långa språkkursen.

Den 23 februari i år började arton senegaleser att ta emot riktiga samtal från Sverige.

- Det blev... kaos! säger Aïssatou Diedhiou och skrattar.

Hennes kolleger nickar. De första dagarna var tuffa. Det var svårt att uppfatta svenska gatunamn, och de nykläckta beställningsmottagarna blev nervösa. De fick fråga och fråga igen, så ofta att en del kunder blev irriterade.

Nu är kaoset borta. Kontorslandskapet surrar av lugnt, fokuserat arbete.

Fast en del namn kan fortfarande ställa till problem. Som när Aïssatou ordnar en sjukresa åt en skånsk patient som heter Birger.

- Då var resan bokad och klar till henne, säger Aïssatou till sköterskan som gjort beställningen.

- Henne? undrar sköterskan.

Aïssatou förstår inte.

- Ja?

- Ja, du sa "henne". Den här resan är till Birger - en man.

- Förlåt, säger Aïssatou.

Hon gör en mental anteckning: Birger = mansnamn.

 

KNISLINGE, SKÅNE. Väggklockan slår elva. Jag frågar hur Frideborg Stjärnberg fördrev den där timmen på Hässleholms lasarett, när hon fick vänta på röntgenundersökningen.

Lunch i sjukhuskafeterian, svarar Frideborg.

- Potatisgratäng och kallt kött och sallad. Det smakade bra.

Frideborg gnider sin onda höft. Hon understryker att hon är nöjd med färdtjänsten. Att vänta lite är ingen fara, tycker hon. Att telefonisterna sitter i Dakar stör henne inte heller.

Jag berättar för Frideborg om en annan skånsk färdtjänstkund som jag talat med, en 60-årig kvinna som inte vill stå i tidningen med namn. 60-åringen är imponerad av senegalesernas trevliga sätt i telefonen - men irriteras över att jobben försvinner från Sverige.

- Det är ju svenska skattepengar det handlar om. Varför ska de gå till Afrika? undrar 60-åringen.

Frideborg Stjärnberg nickar eftertänksamt. Men hon håller inte med. Afrika är väl fattigare än Sverige? De som bor där har det nog inte så lätt, resonerar hon.

- Jag hoppas att de tjänar bra med pengar.

 

DAKAR, SENEGAL. Några kilometer ut i havet från Dakar ligger Goré-ön. I flera hundra år var ön uppsamlingsplats för afrikaner som tillfångatagits som slavar. Härifrån skeppades miljontals slavar över Atlanten.

Även Sverige deltog i slavhandeln. I rullorna från den svenska väst­indiska kolonin Saint-Barthélemy kan man läsa:

"16 mars 1805. Den amerikanska skonaren ELMIRA under befäl av kapten Sherburne ankommer efter 19 dagars resa från Goré med 46 Nya Negrar."

Goré-ön ligger där, som en ständig påminnelse om det koloniala arv som fortfarande kastar långa skuggor över relationerna mellan Europa och Afrika.

Det vore löjligt att jämföra Samres anställda med forna tiders slavar.

Samres personal är högutbildade, fria medborgare i en demokrati, anställda av ett företag som fixar mikrougn i lunchrummet och som betalar helt okej löner, med senegalesiska mått mätt.

Samres arbetare får ut drygt 3 000 svenska kronor efter skatt. På det stora franskägda callcentret PCCI, några kvarter från Samres kontor, får arbetarna bara 2 000 kronor efter skatt.

Alla Samresanställda som vi pratar med under vår vecka i Dakar är nöjda och glada.

Fast finns det ändå en rest av kolonialism här?

Förr sög den rika västvärlden åt sig elfenben, guld och starka slavar från Afrika. Idag rekryterar Samres några av Senegals skarpaste hjärnor.

 

Det är lätt att slås av tanken att dessa högt kapabla män och kvinnor kanske borde jobba med att bygga upp det ­fattiga landet i stället för att skicka taxibilar till Linköping, Kristianstad och Eslöv.

En dag följer vi med 26-årige Mahamadou Fall hem. Han extraknäcker som engelsklärare och försöker samtidigt bli färdig med sin masteruppsats om postmoderna amerikanska författare.

- Fast egentligen gillar jag mest gamla författare, som Shakespeare och Dickens, säger han när vi promenerar till lägenheten han delar med sin morbror och moster.

Mahamadou har läst svenska i fem veckor och är helt besatt. Efter de sex lektionstimmarna på Samres går han hem och ser svenska filmer på Youtube.

Att göra intervjun på svenska går fint - även om vi då och då växlar över till franska eller engelska.

- I Sverige verkar naturen vara viktig. Vi har lärt oss att naturen används i många efternamn, som "berg" och "björk", säger Mahamadou.

 

På lägenhetens köksbord ligger en beige keps med en bild av ett hästhuvud och texten "MACKY SALL 2012". Macky Sall är Senegals nyvalde president. I valkampanjen tidigare i år valde han hästen som symbol eftersom den är en "outtröttlig arbetare".

Som många andra är Mahamadou Fall lättad över att Macky Sall besegrade den tidigare presidenten, 85-årige Abdoulaye Wade, som i mångas ögon blivit alltmer korrupt.

- Många universitetsutbildade senegaleser flyttar till Europa för att jobba. Nu är det vårt ansvar att stanna kvar och jobba hårt för att bygga upp landet, säger Mahamadou och bjuder från en ask med jord­gubbar.

Tycker du att Samres bidrar till att bygga upp landet?

- Absolut. De ger jobb till unga senegaleser. Det har inget med kolonialism att göra. Arbetslösheten är gigantisk i Senegal. Utan Samres hade den varit större.

Arbetet i ett callcenter kan bli enahanda. Mahamadou Fall är inte ensam på Samres om att betona att han behöver utmaningar för att känna sig stimulerad.

- Jag kommer inte att jobba på Samres för alltid.

Samres inser att många av de anställda så småningom vill söka sig vidare. Samreschefen Johan Nolenstam säger:

- Får vi behålla dem i fem år så är vi nöjda.

 

Tidigt på morgonen på vår sista dag i Dakar åker vi hem till 21-åriga Awa Ndiaye. Vi har tänkt följa henne när hon åker till jobbet på Samres.

Det här reportaget handlar om globalisering, om hur världen krymper, om hur människor och länder flätas samman.

Sånt vet Awa Ndiaye allt om.

Hon är en av många världsvana, beresta storstadsafrikaner som sällan får plats när västerländska medier rapporterar från den afrikanska kontinenten.

Awa Ndiaye föddes i Senegal men växte upp i USA, i Minneapolis, där hennes mamma Sally - utbildad civil­ingenjör - jobbade som affärsrådgivare på en bank.

I tonåren flyttade Awa tillbaka till Dakar, där mamma Sally nu är chef på en arkitektfirma.

- Hemma pratar vi en blandning av wolof, engelska och franska, förklarar Awa medan hon tar på sig skorna.

När hon går ut i Dakars disiga morgonsol skymtar något blågult i hennes hand. Det är mobiltelefonen. Awa har klistrat små svenska flaggor på ­mobilskalet.

Nu stannar hon en bucklig gulsvart taxibil och prutar rutinerat ner priset till motsvarande 17 svenska kronor.

 

I taxin berättar Awa Ndiaye om resan till Sverige hon gjorde i januari. Samres mål är att alla på Dakarkontoret ska få en studieresa till Sverige. Hittills har endast Awa och ytterligare en kollega fått åka.

I Falköping träffade Awa en klass i SFI - Svenska för invandrare. Klassen bestod av invandrare från Brasilien, Irak, Somalia och England. SFI-eleverna var imponerade av Awa och pepprade henne med frågor.

Hur hade hon kunnat lära sig bättre svenska på åtta månader än vad de gjort på två år? Och i Senegal dessutom?

- Jag sa att jag hade ett mål, en morot. Jag ville jobba.

Sa du något mer?

- Jag sa: "Om ni vill ha ett bättre liv i Sverige, läs svenska". Vi fick bra kontakt. Jag är vänner med flera av dem på Facebook nu.

Awa, som oftast bokar resor i Öster­götland, åkte även till Linköping och Norrköping. Hon tog en fika i Hageby Centrum - ett köpcentrum dit många av hennes kunder vill åka.

Framme på kontoret loggar hon in i datorn. Telefonen börjar blinka direkt. Awa drar på sig headsetet.

- Välkommen till Samres, du talar med Awa.

 

I lurarna hör hon 77-åriga Inga-Britt från Norrköping uppge sitt personnummer och säga vart hon ska.

Awa kan inte låta bli att le när hon upprepar resmålet:

- Hageby Centrum ja.

Samtidigt hör jag hur en av hennes arbetskamrater bokar en resa till hjärtmottagningen på Vrinnevisjukhuset.

Det finns något magiskt i att här, mitt i en afrikansk storstad, lyssna till de svenska ortnamn och platser som far genom rummet, uttalade på en svenska som fått färg av wolof och franska.

Varje samtal rymmer en berättelse.

- ...så han vill åka till Willys i Eskilstuna, Folkestadleden...

- ...på 88:ans fritidshem i Lund, okej...

- ...då blir du hämtad vid Hårknuten i Tollarp, med rollator...

Det är svårt att sluta lyssna.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.