Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Guillou: "Då riskerar man att bli förlöjligad"

Han har skrivit 45 böcker och är en av Sveriges mest lästa författare.

Men när Jan Guillou, 70, ska skildra den fysiska kärleken skriver han om flera gånger - och kan bli generad.

– Så fort man skriver om sex utsätter man sig för risken att bli förlöjligad, säger han.

Här kan du läsa en längre version av

Har sålt 11 miljoner böcker i Sverige

NAMN: Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou.

ÅLDER: 70.

YRKE: Journalist, författare, delägare i Piratförlaget.

BOR: Lägenhet på Östermalm i Stockholm, gården Flybo i norra Roslagen.

FAMILJ: Hustrun Ann-Marie Skarp, 62, vd för Piratförlaget. Barnen Dan, 44, och Ann-Linn, 42 (från äktenskapet med Marina Stagh). Barnbarnen Leo, snart 11, och Misja, 5.

FÖDD OCH UPPVUXEN: Föddes i Södertälje, växte upp i Saltsjöbaden.

MAMMA VAR: Marianne Hansén, (egen företagare, avled i fjol, 89 år gammal).

PAPPA ÄR: Charles Guillou, fransk pensionär.

UTBILDNING: Studentexamen från latinlinjens modernspråkliga gren. Halv jur kand.

KARRIÄR: Avslöjade IB-affären 1973. Stora Journalistpriset 1984 för artiklar som bidrog till att Keith Cederholm friades. Programledare för "Magazinet" (1981-84), "Rekordmagazinet" och "Grabbarna på Fagerhult". Ordförande Publicistklubben (2000-2004). Drygt 11 miljoner sålda böcker i Sverige.

AKTUELL: Med "Att inte vilja se", den fjärde romanen om 1900-talets historia (Piratförlaget).

INKOMST: 9 754 041 kronor (plus överskott av kapital på 3 235 504 kronor).

GODA EGENSKAPER: "Uthållighet och arbetsdisciplin".

SÄMRE EGENSKAPER: "Lättja och dålig arbetsdisciplin".

Hissar: "Den svenska sommaren".

Dissar: "SVT:s politikerutfrågningar, där partiledarna tenterats i nationalekonomi".

PS. SÅ VAR MÖTET

I och med att jag varit i makarna Guillou-Skarps lägenhet ett stenkast från Djurgårdsbron i Stockholm några gånger har jag givetvis med mig inomhusskor. Och jag vet att det "lilla elevarbete", som Guillou presenterat en av tavlorna i vardagsrummet som, är en äkta Zornmålning, samt att här hänger två tavlor av Peter Dahl.

Första gången jag intervjuade Jan Guillou - för sju år sedan - måste jag medge att jag var nervös, trots att jag läst alla hans böcker och alla artiklar jag kunnat hitta om honom.

Nu vet jag att han är vänligheten själv, i synnerhet mot yngre kolleger som sitter i samma sits som han själv gjort en gång i tiden. "Jag betraktar varje fråga som om jag inte har hört den förut", säger Guillou och berättar om när han i sin ungdom skulle intervjua Hasse Alfredson. Alfredson suckade över frågorna och Guillou lovade sig själv att den dag han hamnade i Alfredsons position skulle han inte få reportrar att behöva känna sig så olustiga.

Här kan du läsa en längre version av intervjun med Jan Guillou.


Det var under en svamppromenad med din hustru Ann-Marie Skarp vid gården i Flybo 2005 som idén till familjesagan om 1900-talets historia tog form?

– Det kan man säga, för då avfärdade jag idén. Min hustru bokförläggaren frågade mig vad jag trodde att det berodde på att ingen samtida författare använde sig av det klassiska berättargreppet att köra en familjesaga i tre generationer. Skulle man ha 1900-talet som utgångspunkt blir det två världskrig, demokratins genombrott, kvinnlig rösträtt, ryska revolutionen, atombomben, Kalla kriget...

Jag läste att du skulle ha sagt att det finns bara en författare i Sverige som skulle klara av att göra en så omfattande research: "Det är ett helvetes jobb förstås, men jag skulle kunna"?

– Ja, det är nog riktigt. Jag har genom min långa journalistiska bakgrund en fördel där jämfört med en del andra författare. Jag kan sätta mig med ett 5 000 sidor dokument utan att bli rädd och hitta i det och sortera i ett material, bland annat för att jag sysslat så mycket med juridiskt material. Och fyra månader på Kungliga biblioteket nu senast gav mig en väldigt bra bild av hur svensk press skildrade tillvaron under andra världskriget.

Du skrev i "På jakt efter historien" att din morfar Oscar Botolfsen, som står förebild för romansvitens Lauritz Lauritzen, var en "oerhört kraftfull man, kanske rentav ohygglig". Utveckla!

– De här norrmännen var en sorts vikingar, inte bara i sin konservatism, utan också i sin darwinistiska syn på tillvaron om den starkares rätt och den starkares överlevnad. När min morfar insåg att hans söner var odugliga och bara ville vara brats eller playboys så samlade han en jul ihop barnbarnen och lade upp en tvåkrona och sa "slåss", den som vinner får två kronor. Efter att jag hade vunnit och de andra kusinerna burits ut blödande och gråtande - du kan tänka dig vilken julaftonsskandal - så bestämde morfar att i fortsättningen ska Jan äta frukost med honom i burspråket klockan 07.00 varje dag innan han åker till kontoret och jag går till skolan. Sedan skulle han undervisa mig om livets sanningar och jag kommer tyvärr inte ihåg något, utom att man inte får hugga huvudet av ägget från den smala sidan.

Du har sagt att Hamiltonserien var en kyrka, Arn-serien en katedral och det nya projektet om 1900-talets historia en hel stadsdel och att det var enkelt att läsa in den svenska medeltiden om du jämför med det här. Hur mycket har du pluggat?

– Mindre än man skulle kunna tro. Om du tänker dig böcker där bortifrån och hit (visar på fyra hyllmeter intill den gröna skinnsoffan i vardagsrummet, reds anm), det räcker för att läsa in 1200-talet. Då kan man 1200-talet i allt väsentligt, hur de talade, hur de tänkte, hur deras religion såg ut, hur deras metallurgi fungerade, vem som blev kung och vem som slog ihjäl vem.

– 1900-talet är så astronomiskt mycket större att det är böcker staplade till månen, skulle jag tro. Så det går inte. Då gäller det snarast att undvika research så mycket som möjligt och att hitta representativa berättelser som rektors tal där. Det är en begränsad ansträngning att skildra detta.

Du har tidigare sagt att "den fysiska kärleken hör till livets ljusa sidor, men när den ska gestaltas i ord blir den lätt korrumperad till pornografi". Hur gjorde du med kärleksscenerna i Afrika i "Att inte vilja se"?

– Jag exotiserade dem och då blir det inte så pornografiskt eftersom det blir så exotiskt att man blir mer nyfiken på främmande element som vi inte känner igen från pornografin.

Du har talat om att du ofta skriver om texten en gång i vanliga fall och tre gånger när det är sexskildringar?

– Ja, det kan stämma. Det beror på att sex liksom jakt är så korrumperat av pornografisk text. Det är omöjligt att skriva jakttexter också, för all jakttext är formaliserad på så sätt. Alla jägare lyckas alltid med allt de företar sig. De skjuter som gudar och avslutar med en kraftfull penetration. Och så standardiserat att alla jaktberättelser blir samma och problemet med sex tycker jag är det samma. Möjligen är det också svårare för en man, särskilt om mannen är över 50 år, medan en kvinna som Joyce Carol Oates vandrar ut och in i sexscener fullständigt obesvärat.

Hur gjorde du i "Dandy", när du skildrade Sverres homosexuella erfarenheter som jag uppfattat det som inte är dina egna?

– Jag har inga homosexuella erfarenheter utom de man får som elvaårig pojke när man pillar på varandra i gympan. Efter en del grubbel utgick jag från att jag gör Sverre och Archie som om de vore hetero. Och jag tror inte att någon har protesterat mot det.

– Så fort man skriver om sex utsätter man sig för risken att bli förlöjligad. Ju mer känd man är som person, desto större angelägenhet finns det för recensenter och andra att visa sig på styva linan och sätta mig på plats. Då blottar man sig onekligen för den typen av attacker om man skriver om sex, för det är den mest tacksamma som finns att förlöjliga.

Du Pridetalade 2006 och skänker pengar till regnbågssammanhang. Vilka är dina erfarenheter av regnbågsfamiljer?

– När min dotter sa "pappa, det är en sak jag verkligen måste tala med dig om" och hon kände uppenbar vånda inför det som skulle bekännas blev jag ytterst orolig. Hon sa att hon var mer kär än hon någonsin varit i sitt liv och att hennes kärlek var besvarad. Då blev jag rasande. Vad jag såg framför mig var en man i min egen ålder, gift med två barn, som säger att han gärna kan förse henne med en lägenhet, men just nu passar det väldigt illa med skilsmässa, barnen måste ta studenten först, bla bla bla. En sådan man, som håller på att intala ens dotter trams, skulle man ju slå ihjäl om man kom åt. Ingenting av det han säger är sant.

– Så säger min dotter förskräckt, "nej, nej, nej, det är en kvinna". Åh, då blev jag kolossalt lättad. Så går det fem sekunder, så säger jag "va?". Men det är ingen tvekan om att min första reaktion var stor lättnad och min andra bara var förvåning, för detta visste jag ju inget om.

Varför blev du förvånad?

– Hon gick över, så att säga. Hon hade bara haft killar tidigare. Så visst blev jag överraskad.

När jag intervjuade din hustru Ann-Marie i vintras sa hon att det hon uppskattade mest hos dig är att du är någon att hålla i handen när åskan går. Vad uppskattar du mest hos henne?

– Förståelse för och kunskap om litteratur är väldigt sexigt.

Du har sagt att du har arbetsdisciplin, men att du kämpar mot lättjan. Utifrån är det lite svårt att förstå när man haft full sjå att läsa i kapp det du skrivit sedan vi träffats senast?

– Jo, det är ett drag som jag har som jag tror är ett familjedrag, att plötsligt bara vegetera och inte göra någonting. Den där tendensen får jag absolut inte komma in i under en arbetsperiod. Jag måste arbeta varje dag, annars blir det ingenting.

Du har också sagt att du blir mindre självsäker med åren?

– Allmänt sett tror jag att män tappar självsäkerheten av att uppleva gradvis fysisk försvagning. Det borde inte ha med saken att göra, egentligen. Mitt intellektuella jag ska ju inte påverkas av försämrad kondition och lite sådant där, men jag tror att man drabbas av det i sin manliga fåfänga. Man har inte längre den kraft som åtminstone jag har känt mig bortskämd med. Det påverkar säkert också inställningen till det man utför i sin intellektuella värld.

Du grät när du skrev om hur femårige Arn tvingades lämna sitt hem. När grät du senast vid skrivmaskinen?

– Jag har ett sentimentalt drag. Det måste ha varit när Ingeborg ska in på operation och vinkar lite så här. Annars gråter jag inte särskilt ofta och när det sker är det i så fall av sentimentalitet. När mina barn var små bröt jag alltid samman på julafton under Kalla Anka-sekvensen när de små mössen skulle hjälpa Askungen. Det klarade jag inte.

Hur tolkar du det?

– Som ett uttryck för ett starkt känsloliv, vanligtvis ett känsloliv i hårt betsel och behärskning, men det bryter igenom ibland.

Det har inte att göra med att du som liten fick lära dig att det var riskabelt att visa känslor och att man måste ha garden uppe?

– Åjo. Jag var egentligen ungdomskriminell under en period och kom därefter till en sadistisk skola som heter Solbacka, som bygger på fascistiska ideal. Jag såg när jag läste Dagsposten - den nazistiska tidningen - under andra världskrigets period, till min skadeglädje att i den tidningen annonserade Solbacka efter elever. Det ante mig.

"Vid nio års ålder var våldet redan instrumentellt i min föreställningsvärld", har du skrivit. Hur formades de erfarenheterna?

– Genom mycket smärta och lära sig att behärska smärta. Jag fick dagligt stryk av en sadistisk far.

Hur fungerar det att förlåta den förälder som ser misshandeln, men låter bli att ingripa?

– Ja, det kan man fundera över... (Tystnad). Men den här mannen misshandlade ju min mor också.

Hur påverkades din bild av henne av att hon inte kunde skydda dig?

– Min bild var att det var synd om henne. Hon och jag var som hunden, en schäfer som hette Kosack. Vi var i samma läge att vi fick stryk och kunde då hålla ihop ganska kärleksfullt. Alla var fruktansvärt rädda, för den här hunden blev också galen, men jag kunde sova i hundens korg, utan svårigheter.

Vad var det som gjorde att din mor och du inte kunde hålla ihop senare?

– Det är sociala konventioner som präglade min mor mycket mer än mig. "Det får inte komma ut", är en nyckelfras i sådana här borgerliga miljöer, där familjens skam till varje pris måste sopas under mattan.

Hamiltonserien gjorde att du återfick den ekonomiska status som du var uppvuxen med. Enligt senaste taxeringen tog du ut 9 754 041 kronor i lön och 3 235 504 kronor i överskott av kapital?

– Ja. Nu har de hållit på att sänka skatten de senaste åren till förbannelse. Det börjar bli allt svårare att betala en anständig skatt. Det finns ju författare som tar ut 16 miljoner i aktieutdelning och en miljon i lön och gör man så reducerar man sin skatt avsevärt. Jag gör tvärtom. Sedan ägnar jag mig en del åt donationer för att kompensera det som inte längre går i skatt.

Palestina får pengar, va?

– Ja, naturligtvis. Men jag vill inte nämna andra sammanhang som jag ger pengar till. Det här är ett så besvärligt ämne att tala om. Jag kan meddela att en del tiggarbrev är hjärtskärande.

När vi talar om moral brukar du referera till Romarbrevet 15:2 ("Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva"). Utveckla!

– Det står i Koranen också. Det påminner mig om en vän som har en väldigt stor talang och är världsberömd. Han säger att har man fått en sådan talang, då har man skyldighet att göra något vettigt av den.

Vem tänker du på då?

– Benny Andersson.

Ja, du textsatte hans schlagermusik i SVT:s "Babel". Hur länge har ni varit vänner?

– En fem-sex år. Det är på ålderns höst, långt efter det 1970-tal som betydde så olika ting för oss. Jag vet ingen i min bekantskapskrets som så obesvärat bär sin berömmelse som Benny Andersson. Jag försöker göra det lika bra själv, men jag tvivlar på att jag når upp till hans nivå i det avseendet.

Vad händer med tilltron till samhället om man vuxit upp med en sådan styvpappa, haft en sådan internattid och suttit inspärrad för IB-affären som vissa i dag tycker att du borde få resning för?

– Jag har mer förtroende än man kanske skulle kunna tro för samhällets institutioner. IB-affären ledde faktiskt till en förändring av grundlagen så att inga journalister mer skulle kunna sättas i fängelse som spioner för den här typen av avslöjanden. Jag blev inte en samhällets outcast så som var meningen eller man trodde, jag blev berömd.

Hur vill du bli ihågkommen?

– För viss delaktighet i den journalistiska historien och för att vara den mest lästa vuxenförfattaren i Sverige, någonsin. Efter min död tror jag att det blir en diskussion om det är så garanterat dåligt för att det är läst. Då kommer mina böcker att bli omvärderade, när jag inte längre kan attackeras, som i dag.

Var det skillnad att fylla 70 i stället för 69?

– Jag tror att det går någon psykologisk gräns vid 70 och att nu börjar man se livets slut. Det mest angelägna för mig är väl om jag kan se om jag kan göra det här omöjliga projektet klart. Vid 2001 går målsnöret och det är ju en del böcker kvar dit, fem, sex, sju stycken.

Har du någon plan för din ålderdom?

– Jag kommer aldrig att hamna på någon Carema-institution. Jag lägger undan pengar så att jag i varje ögonblick ska ha så mycket kvar att om min försörjning upphör om fem minuter, vilket den kan göra, så ska jag klara mig så länge jag kan hållas vid liv utan att hamna på fattighuset eller Carema.

Vill du bo hemma då?

– Det får man se hur den där hjärnblödningen tar sig ut. Man kan ju lära sig att fungera hyggligt, även om jag inte tror att man kan skriva längre om man har fått hjärnblödning.

Den stora skräcken för många är att drabbas av demenssjukdom. Du brukar ha koll på allt, men du skrev en kolumn om hur din signeringspenna kom på villovägar och hur du senare hittade den i din portfölj.

– Frågan är då om man hinner skjuta sig själv innan man är för dum eller för förvirrad för att klara av den saken.

Så du skulle skjuta dig?

– Ja, annars är man bara en plåga och en belastning för sina anhöriga. Och själv har man väl inte så kul heller.

Du skrev i "På jakt efter historien" att det skulle vara tilltalande med en "allra högsta domstol" efter döden. Vad tror du att den domstolen skulle säga om dig?

– Jag har diskuterat det med förrförra ärkebiskopen (K.G. Hammar, reds anm). Scenariet är följande, man dör och står i kö för att dömas inför en domstol där allt är bevisat, ingenting kan förnekas. Puh! Förhoppningsvis får man stå bakom Per Ahlmark (svensk författare och Folkpartiledare, reds anm) så att man får lite kul att höra på. Då får jag säga "okej Gud, jag erkänner, jag hade fel. Jag måste erkänna att jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig det här. Jag var aldrig någon troende. Det enda jag har att säga till mitt försvar är att den där så kallade kristna moralen som ändå gäller i de flesta vettiga religioner, den har jag försökt tillämpa. Jag följde de flesta av tio Guds bud".

Vilka bud har du inte följt?

- "Du ska hedra din fader och moder".

– Jag skulle förklara för Gud att jag inte har berikat mig på andras bekostnad, jag har inte stulit, lurat andra eller bedragit. Jag har försökt att leva ett liv i generositet med andra och delat med mig. "Okej, K.G. Hammar, tror du att jag har någon chans?", frågade jag. "Ja, en god chans", sa han. Det är en fantastisk mänsklig dröm att allt till slut skulle jämna ut sig och rättvisa skipas.


Här kan du läsa en längre version av intervjun med Jan Guillou.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.