Gudsonen gömde skatten – skickade brev till Sven Hedin

I fokus i boken ”Naziguldet och de invigdas hemlighet” står en karismatisk och charmerande yngling som sommaren 1945 drogs in i de märkliga händelserna kring den tyska riksbanksskatten.

Hubert von Blücher föddes i ett snöslaskigt och ovanligt varmt Stockholm den 16 december 1924 och var son till en av de utländska diplomaterna i den svenska huvudstaden.

Fadern, aristokraten Wipert von Blücher, skulle senare tjänstgöra som Nazitysklands sändebud i både Teheran och i Helsingfors.

I det glada 1920-talets Stockholm, vid tiden för sonens födelse, umgicks familjen i stadens finare kretsar. Diplomatens bäste vän hette Sven Hedin och var det tidiga 1900-talets kanske mest berömde svensk. Författaren var medlem av Svenska Akademien och som upptäcktsresande hade han lett en rad spännande expeditioner till vita fläckar på världskartan. 1902 blev han den siste i Sverige att adlas. Men Sven Hedin var också en tyskvän av stora mått som helhjärtat stödde den tyska saken. Det var en linje som han aldrig vek ifrån och som senare skulle fläcka ner hans namn.

Den svenske celebriteten blev gudfar åt Wipert von Blüchers nyfödde pojke, Hubert. Internt skulle de två vännerna alltid skämtsamt kalla pojken för ”den lille fältmarskalken”.  Det var en anspelning på historien, för medlemmarna i familjen von Blücher var ättlingar till Gebhard Leberecht von Blücher, den legendariske preussiske fältmarskalk som tillsammans med lord Wellington hade besegrat Napoleon en gång för alla på Waterloos bloddränkta slagfält 1815.

Höll kontakt med Hedin

Både far och son von Blücher höll kontakt med Sven Hedin ända fram till dennes död 1952.

Kanske avslöjade Hubert von Blücher litet för mycket om en stor hemlighet i det brev som han ett halvår efter krigsslutet 1945 skickade till sin gudfar i Stockholm.

Historien om naziguldet börjar i mellankrigstidens Tyskland.

Nazisternas återupprustning av de tyska stridskrafterna under 1930-talet krävde enorma resurser. Till en början gömdes de skenande militäranslagen skickligt i statens bokföring medan förberedelserna ännu pågick i hemlighet.

När andra världskriget bröt ut, plundrade Hitlers ekonomiska stormtrupper det ockuperade Europa. Centralbanker tömdes, privata bankfack länsades och oskyldiga, som skickats till lägren för att dö, blev av med sina sista ägodelar. Bytet finansierade delvis den tyska krigsinsatsen och användes som betalning i affärer med neutrala länder som Sverige.  

Men våren 1945 var historiens värsta rövarstat nästan besegrad. Adolf Hitlers ”tusenåriga rike” var döende.

Panik på riksbanken

På den tyska riksbanken och hos andra statliga organisationer rådde panik. De allierades divisioner ryckte allt närmare Berlin.

I en massiv flygräd i fullt dagsljus den 3 februari 1945 ödelades stora delar av Berlin, inklusive riksbanksbyggnaden.

Bankledningen tampades med problem. Var skulle guld- och valutareserven förvaras i fortsättningen? Berlin var inte längre säkert.

Skatten måste gömmas någonstans.

Våren och sommaren 1945 föddes en legend som har hållit skattjägare sysselsatta fram till våra dagar och som har kallats för ”historiens största guldrån”.

Vad hände egentligen med den tyska riksbankens tillgångar efter krigsslutet?

Få mysterier omgärdas av lika mycket mytbildning och spekulation. Det har inte hindrat Europas skattjägare, de flesta glada amatörer, från att flockas kring några särskilt lovande platser. Men förutom några få och små undantag har något nytt naziguld inte hittats sedan 1945.

Faktum är att mycket återfanns av de allierade redan innan kriget var över.

Tusentals guldtackor

I början av april 1945, någon månad innan kriget tog slut, erövrade amerikanska styrkor gruvområdet kring Merkers i Thüringen. 600 meter under marken i den gamla saltgruvan Kaiseroda fann amerikanerna tusentals guldtackor, enorma mängder valuta och en jättelik samling dyrbar konst.

Skatten, som gömts i gruvan av nazisterna, skickades till Frankfurt, staden som blev högkvarter för den allierade ockupationsadministrationen åren efter kriget. Stora delar fördelades senare till de stater som plundrats av nazisterna.

Varför söker då människor fortfarande efter naziguldet?

Därför att de allierade inte hittade allt.

I mitten av april 1945 avgick minst två tåg och en lastbilskonvoj från den tyska huvudstaden. I lasten fanns det mesta av det som fanns kvar av guld- och valutareserven, sådant som inte hade erövrats av amerikanerna i Merkers.

Slutdestination var Alperna längre söderut.

Förhoppningen var att Nazityskland skulle förmå att hålla ut i åratal i det som kallades för ”Alpfästningen”. Joseph Goebbels propagandaministerium talade om jättelika bunkeranläggningar och stora förråd av vapen, ammunition och förnödenheter. Det mesta var lögn eller önsketänkande för de tyska försvarsförberedelserna i bergen var högst bristfälliga.

Ändå var en stor mängd rikedomar och nazistdignitärer på väg mot den falska tryggheten i ”Alpfästningen” i krigets slutskede.

Blev skattens sista väktare

I Alperna blev en liten grupp tyska militärer och civilpersoner riksbanksskattens sista väktare. Blott 20-årige Hubert von Blücher, Sven Hedins gudson, var en av de invigda och drogs in i affären av en slump genom brodern, som var militär.

Den tyska riksbankens hemliga last nådde de sydtyska bergen under den senare delen av april 1945. Alldeles innan amerikanska trupper nådde trakten grävdes skatten ner i jorden på några ensliga och isolerade åsar ovanför en sjö.

Några dagar senare erövrades området av amerikanska förband. ”Alpfästningen”, där nazisterna hade planerat att rida ut stormen, var bara ett luftslott.

Den 7–8 maj 1945 kapitulerade Tyskland villkorslöst.

För den lilla skaran av invigda, som delade hemligheten om den nergrävda skatten, uppstod en ny situation. Hitler vad död och Tredje riket fanns inte mer. Vem hade egentligen rätt till de enorma rikedomar som hade gömts i groparna ovanför sjön?

Under några intensiva veckor gav de invigda sig av på nattliga turer till skattgroparna i bergen för att fylla sina ryggsäckar med sedelbuntar.

Pengarna grävdes ner på nya gömställen i och utanför skid- och kurorten Garmisch-Partenkirchen. På en av stadens mest fashionabla adresser, Gsteigstrasse 38, fanns familjen von Blüchers ståtliga hus.

Grävde ner pengarna

Här proppade Hubert von Blücher och de invigda kaffeburkar och hushållsbehållare fulla med sedlar. Pengarna grävdes ner i familjens tomatland i trädgården utanför villan.

Allierade underrättelseagenter var de invigda på spåren.

Delar av det guld som lämnats kvar i bergen lokaliserades av amerikanska soldater sommaren 1945. Men minst 100 guldtackor – sannolikt ännu fler – saknas fortfarande. 

Kring den valuta som gömdes i trakten råder också stora oklarheter.

Under sensommaren bekände en efter en av de invigda och ledde allierade agenter till gömma efter gömma i utbyte mot personlig frihet. Även gömstället i tomatlandet utanför familjen von Blüchers villa avslöjades så småningom.

Hubert von Blücher och hans bror överlämnade en stor summa dollar – 404 840 dollar och 405 engelska pund – till amerikanska agenter i utbyte mot ett kvitto som friskrev dem från vidare misstankar. I dagens penningvärde skulle summan motsvara ungefär 50 miljoner kronor.

Men pengarna från gömmorna kring Garmisch-Partenkirchen nådde aldrig ockupationsmaktens stora bankvalv i Frankfurt. Någonstans längs vägen försvann de.

Och hade bröderna verkligen överlämnat allt?

Skatten större än trott

Långt senare insåg den allierade myndigheten i det ockuperade Tyskland att skatten hade varit större än man inledningsvis hade trott. I en rapport konstaterades: ”Troligt är att de omfattande uppgifter som framkommit inte på något sätt ger en tydlig bild av den utländska valutans storlek efter att den lämnade riksbanken i Berlin. Men det förefaller som självklart att en stor del av den aldrig har återfunnits.”

Under åren efter andra världskriget kastades misstankar åt olika håll, inte minst mot bröderna von Blücher och den amerikanska ockupationsmaktens egna soldater. Det ryktades om att sedlar föll ut från stuprännor på familjehuset på Gsteigstrasse 38 när det regnade. Det pratades om sedlar som stack ut från böcker i bokhyllorna i villan.

1982 intervjuade författarna till den klassiska boken ”Nazi Gold” (Granada Publishing, 1984) den då 58-årige Hubert von Blücher på en förnäm privatklubb för framgångsrika affärsmän i Düsseldorf.

Han slog ifrån sig. 

Sven Hedins gudson förklarade för författarna att han också hade hört ryktet om de pengar som han sades ha lagt vantarna på. Någon gång hade den hisnande summan av 400 000 000 dollar nämnts. Men på sistone hade folk talat om betydligt mindre pengar än så. Det oroade honom. För snart, menade Hubert von Blücher, skulle väl folk påstå att han bara hade stulit 30 000 dollar och då skulle det bli svårt att bemöta eftersom det mycket väl kunde vara sant.

Det svävande och skämtsamma svaret var så nära Hubert von Blücher någonsin kom ett officiellt erkännande.

Enorm samling dokument

I januari 2017 hittade jag en egen ledtråd i Sven Hedin-arkivet i Stockholm i den enorma samling brev och dokument som finns bevarad för eftervärlden och som förvaras hos Riksarkivet.

I oktober 1945, två månader efter att bröderna von Blücher hade lämnat över de sedlar som påstods vara de sista till en amerikansk agent, skickade Hubert von Blücher ett märkligt brev till sin gudfar i Stockholm, Sven Hedin. 

20-åringen var desperat. Han ville lämna Tyskland och flytta till Sverige för att studera. Nu undrade han om gudfadern, med sitt breda kontaktnät, kunde få saker att hända:

”Käre gudfader Hedin: I denna i Tyskland förtvivlade situation vänder jag mig åter till Dig, min gudfar, med en ofantlig önskan, vars utgång kommer att avgöra hela min framtid, nämligen att med hjälp av Dina kontakter utverka min inresa till Sverige.”

Sedan skrev Hubert von Blücher någonting anmärkningsvärt. Han berättade att han hade tillgång till stora summor pengar som skulle bekosta hans uppehälle och betala för alla omkostnader: 

”Tack vare en utländsk släktings stora generositet – som tidigare nämnts – är det sörjt för mitt liv och mina studier från det ögonblick jag anländer till utlandet. Det finns även medel till de ovan nämnda kostnader som eventuellt kan uppstå – oavsett storlek på desamma.

Jag är därför övertygad om att jag aldrig ska vara dig till last, vare sig ekonomiskt eller personligt. Jag ber Dig, att tro mig i detta.”

”Svårt att uttrycka sig”

Hubert anade att ockupationsmyndigheten skulle läsa brevet. Därför lade han till:

”I den nuvarande tiden är det kolossalt svårt att uttrycka sig så klart som jag gärna skulle vilja för att undvika alla oklarheter. Jag vill heller inte nämna släktingens namn, som Du säkerligen känner igen till namnet.”

”Oavsett storlek” är ett mycket intressant ordval. Hade 20-åringens släkting verkligen tillgång till närmast obegränsade resurser, och var villig att dela med sig under en tid när stora delar av Europa var slaget i spillror och hade det svårt?

Eller fanns det en helt annan orsak till Hubert von Blüchers plötsliga rikedom?