Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Grotesk tvärvändning – men inte oväntad

Henrik Dorsin som statsminister Stefan Löfven i Grotescos uppmärksammade operett. Foto: SVT
Sveriges statsminister Stefan Löfven. Foto: PONTUS LUNDAHL/TT

Plötsligt hade alla bytt åsikt om flyktingpolitiken. Men tvärvändning? I en dammig bunt med magasin från 1999 anar man hela händelseförloppet. 

Tid är en märkvärdig sak i politiken. Vecka ut och vecka in sitter folk i möten och nöter, mest för att efter några år konstatera att särskilt långt i den riktning de önskat har varken debatten eller verkligheten rört sig.

Man kan förstå om folk ruttnar.

– Jag anser att vår historia inte är relevant för den politiska debatten i dag, fräste Jimmie Åkesson i en debatt i TV4 i söndags.

Jan Björklund och Annie Lööf hade kommit dragandes med det där om vit makt och nazister.

– Jag tycker det är respektlöst mot väljarna att ständigt älta detta som jag svarat på så många gånger förut och som jag tycker är djupt ohederligt, sa Åkesson.

Man kan förstå om folk ruttnar

Hur mycket han än slitit för att reformera sitt parti höll hans motståndare honom fast i det gamla.

Saker tar tid i politiken.

”Det är”, skrev Tage Erlander om regeringsarbetet, ”ett under att vi alls får något gjort”. 

Men ibland så! Vips! Allt rör på sig! Och inom loppet av några veckor har alla bytt åsikt. Det är häpnadsväckande när det händer, och väcker frågor.

Hur kunde till exempel migrationspolitiken förändras så fort som den gjorde den där hösten 2015?

LÄS OCKSÅ: Alliansen är splittrad i frågan

Jonas Sjöstedt (V), Annie Lööf (C), Jan Björklund (L) och Jimmie Åkesson (SD) i TV4 i söndags. Foto: LISA MATTISSON

Den tragiska laddningen ligger i uppvaknandet

Till tvåårsdagen av den nya flyktingpolitiken har Sveriges Television lanserat ett par storsatsningar för att söka svar. Enaktstragedin ”Tvärvändningen” i regi av politiska reportern Pontus Mattson finner ungefär samma sak som humorkollektivet Grotescos halvtimmesoperett ”Flyktingkrisen”.

I Mattsons uppsättning, som är grekisk till sin karaktär, skildras framväxten av ett svenskt övermod på det flyktingpolitiska området. Ett riksdagsbeslut 1975 driver fram tankefiguren om en humanitär stormakt. Stefan Löfven får hybris och säger att hans Europa inte bygger murar. Varpå teaterns kör bryter in och sjunger att Stefan varken bestämmer i Europa eller har råd att låta alla flyktingar komma till Sverige.

Det var realpolitiken som avgjorde!

Den tragiska laddningen ligger i uppvaknandet. Katharsis – grekernas benämning på en renande vändpunkt – når inte alla aktörer lika fort. Hjälterollerna spelar de före detta statsråden Nyamko Sabuni och Tobias Billström med ackuratess. De begrep när tid var och sitter nu bekvämt och lägger ut texten.

Den tragiska laddningen ligger i uppvaknandet

Musikalen ”Flyktingkrisen” – lanserad som ett av Grotescos sju underverk – har mer av satyrspel över sig. Allt och alla får sig en släng av sleven i ett manus rikt på insikter och infallsvinklar. Det finns en fin scen inifrån statsministerns tjänsterum, till exempel, där ”Grisen i säcken” alldeles självklart möter ”Paraplyerna i Cherbourg”. När det dionysiska ruset klingat av sjunger Henrik Dorsins statsminister att tillnyktringen är nödvändig för att behålla makten.

Realpolitik igen, fast i form av det parlamentariska spelet.

Det är kanske ingen tokig förklaring. De senaste decenniernas blockpolitik, till exempel, skapade onekligen starka drivkrafter för såväl socialdemokrater som moderater att successivt överge sin restriktiva hållning om invandring.

Men räcker det för att förstå?

LÄS OCKSÅ: Det här handlar om Löfven, inte Hultqvist

SVT-reportern Pontus Mattsson har regisserat enaktstragedin ”Tvärvändningen”. Foto: Mia Carlsson

Svängde det verkligen så snabbt?

En annan förklaringsmodell som vunnit popularitet är psykologin. Katarina Barrling, statsvetare med partikulturer som specialitet, var tidigt ute. I en artikel i tidskriften Kvartal beskrev hon 2016 ett slags gruppsykologiskt relationsschema där absoluta moralprinciper om öppenhet blev synonymt med att vara civiliserad, varför den sociala kostnaden att framträda som kritiker av den gamla politiken blev högt.

Andra debattörer – främst men inte endast borgerliga – har tagit tankegodset vidare. Man har analyserat masspsykosens logik, åsiktskorridorer och borrat ner sig i frågor om en svensk konsensuskultur.

Psykologin kanske erbjuder svar, också på det individuella planet.

Vad varken psykologin eller realpolitiken riktigt tar hänsyn till är tiden

”Det är något uppfriskande och festligt över att byta åsikt, något liknande en resa eller en ny förälskelse. Vad som varit ter sig gammalt, förbrukat, likgiltigt; miljön och människorna blir nya och fräscha”, skrev Herbert Tingsten en gång.

Han borde veta. Han hann vara konservativ, liberal, socialdemokrat och till slut liberal igen under sitt långa liv i den politiska debatten. Och hans ord kanske kan förklara något i tider där många människor samtidigt förändrar sin syn på samhället.

Men vad varken psykologin eller realpolitiken riktigt tar hänsyn till är tiden.

Hur kunde det svänga så fort, lyder frågan många försöker besvara. Men är frågan rätt formulerad? Svängde det verkligen så snabbt?

LÄS OCKSÅ: Lägg ner partiet, Stefan Löfven 

Kungliga Biblioteket i Stockholm. Foto: HASSE HOLMBERG

De första numren togs emot med glädje

En tredje förklaring, idépolitiken, erbjuder längre perspektiv. Det går att följa idéerna, som en ringlande å bakåt i tiden.  

Tvärvändningen om migrationen föregicks av en förnyad och intensifierad idékamp.  Så var det också när 1925 års mycket snåla försvarsbeslut omvärderades inför andra världskrigets utbrott 1939 eller när 1968 års uppror från vänster omvandlades till en högljudd och framgångsrik högervåg 1989. Till exempel.

Går det att skönja 2015 års svängning fast tjugo år i förtid?

Med den frågan i bakhuvudet beställde jag i veckan upp samtliga nummer av tidskriften Salt ur arkivens djup under Kungliga Biblioteket i Stockholm.

Går det att skönja 2015 års svängning fast tjugo år i förtid?

Salt gavs ut under 1999 och 2000. Redan vid fjärde numret spårade vad som från början var tänkt som ett konservativt magasin ut i förintelseförnekelse. Tidningen skälldes ut, och försvann rätt fort. En av grundarna gjorde sedan karriär i Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti.

Men de första numren är intressanta. De togs emot med glädje, särskilt bland borgerliga debattörer som saknat en konservativ röst i debatten. Någon som satte ”sökarljuset på den ständigt framvällande, strömlinjeformade, politiska korrektheten”, som Svenska Dagbladets ledarsida skrev.

Och det var väl också vad läsaren fick.

LÄS OCKSÅ: Var är Carl Bildt?

Bo Lundgren. Foto: JESSICA GOW / SCANPIX

I politiken tar det tid att få något gjort

Salt skällde på Bo Lundgren för att han var för liberal och på regeringen för att den la ner regementen. Man spanade efter ”den svenskhet som flytt” och dissekerade rättsstatens förfall. Statsvetaren Johan Tralau varnade för en alltför lättvindig inställning till dubbla medborgarskap, och filosofen Roger Scruton undrade vad som händer med ett folk som förlorar sin nationalkänsla. Man porträtterade förstås Benjamin Disraeli, socialkonservatismens fader. Man ville ersätta den då unga Birgitta Ohlssons paroll om federalism, feminism, flator och fri invandring med familj, folk, försvar och fosterland.  

Salts allra första ledare sammanfattar tonläget:

”Hela västvärlden befinner sig i dag i djup kulturell och social kris. Kraftigt ökande brottslighet, vilket i så gott som samtliga västländer har tydliga samband med massinvandring från andra världsdelar, kraftigt ökande psykisk ohälsa, identitetsförvirring och otrygghet, splittrade familjer, sjunkande rättssäkerhet, förljugna och fördummande massmedier är bara några av problemen.”

Ja, det lät rätt mycket som i dagens debatt.   

Det är en berättelse om tjugo års envis opinionsbildning

Då var Salts ståndpunkter särpräglade, del av en liten konservativ rörelse som mest gav partipolitiska utslag när små grupper av moderater lämnade partiet och blev kristdemokrater eller sverigedemokrater. Nu twittras tankegångarna som allmängods. Salt hade temanummer om nationalstaten, rättsväsendet och migrationen.

Det är de stora valfrågorna 2018.  

Ska man förstå omsvängningen 2015 måste också idépolitiken vara en del av svaret. Segrarnas historia. Hur den där lilla konservativa ån som flöt genom ett alltmer liberalt och kulturradikalt landskap fick tillflöden, vann i kraft och till slut forsade fram.

Det är en berättelse om tjugo års envis opinionsbildning.

Och att det i politiken tar tid att få något gjort.