Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Boisen

Godiset har blivit vår nya religion

Påsk är lika med godis. Sega råttan har blivit ett opium för folket. Medan stora delar av världen pratar liv, död & återuppståndelse hänger vi svenskar oss vår hemliga husreligion: Snask.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ungdomsfotboll!

Jag älskar fotboll! och att allsvenskan är i gång. Men Blåvitt i all ära (ja, jag är från Göteborg) – INGENTING är så spännande som när nioåringen nu är i gång med vårcuperna. Älskar, älskar, älskar att se barnen i laget utvecklas! Och så kul att sponsra föreningar med att köpa massor med kaffe, toasts och allt som bjuds. Har aldrig känts så bra att swisha!

Gay-Solidaritet!

Homosexuella förföljs, torteras och dödas i Tjetjenien. Blir så förbannad – men så glad att det finns så mycket solidaritet. Tack Jonas Gardell, för att du på mindre än ett dygn samlade ihop en miljon till de som tvingats fly. Och kul att se hur sociala medier kan användas till att snabbt rädda liv.

Vi helgar det sprängfyllda påskäggen och trycker i runda slängar i oss 6000 ton godis bara under påskhelgen. Vi är det mest godisätande landet i världen och vi är också det mest sekulariserade landet i världen. För mig är det uppenbart: Sambandet är ingen slump.

Godiset har blivit vår nya religion. Jag vet varför.

Det är egentligen inte så konstigt. Det är en myt att Sverige är landet lagom. I själva verket är vi det mest extrema landet i världen. Det finns det forskning på. Enligt World Value Survey, ett globalt forskarnätverk som sedan 2012 intervjuat närmare 350 000 personer runt hela världen för att ringa in våra värderingar – finns det inget land i världen som är mer sekulariserat än Sverige. Och inget land i världen som tror mindre på auktoriteter och överhuvuden än vi.

Vad betyder det här?

Självklart betyder det inte, att just vi svenskar inte söker meningen med livet. Det tror jag vi gör, kanske mer intensivt än några andra. Men de flesta av oss i det här landet har sedan länge slutat tro på just Jesus och en Gud fader som sitter uppe i himlen. Varför tro på en manlig auktoritet som vi inte har bevis på att han finns? Varför låta oss styras av honom och ett till synes vagt löfte om evigt liv? Nej, utan bevis väljer de flesta av oss i stället att tro på någon vi gillar mer, och någon vi tror på betydligt mer:

Mig själv.

Det är uppenbart: Egoismen är vår nya husgud. Men vi väljer att inte kalla det så. Det låter så brutalt. Och ja, snudd på lite otrevligt. Istället kallar vi det; självförverkligande.

De flesta av oss tror att this is it. Det här är livet vi fått, och något efter det vågar vi inte räkna med. Så läge att maxa vår utstakade tid i spelet, få max med glädje nu, för något extra liv verkar det inte bli.

Det är här godiset kommer in i bilden.

Många är hjärnforskarna som pekat på effekterna godis har på vår hjärna. Supersött snask triggar i gång en massa belöningssystem och ger omedelbara glädjekickar.

Så på ett sätt kan man säga att vårt krafsande i lösgodispåsen, vår stund i soffan med godisnappar, bilar och geléhallon, blir en religiös akt. Istället för att gå till kyrkan och be, går vi till soffan och glufsar godis. För vi tror egentligen inte längre varken på Gud, politiker eller chefer. World Value Survey, avslöjar att vi tror blott på oss själva.

Såklart vill vi helga vår nya gud. Här behöver vi inte längre elda några offerlamm för att blidka. Vår gud nöjer sig med vårt beroendeframkallande godis.

Belöning här och nu.

En livsåskådning och en religiös akt vi för över till våra barn. De är så påskgodiset har blivit både knark och religion för våra barn.

En säker investering i lycka medan vi lever.

För snart är ju spelet slut.

Något vi är extra påminda om just den här tiden av året.

Många har fått orange kuvert i brevlådan veckorna som gick. Det var säkert någon mer än jag som såg Pensionsmyndighetens beräkning. Inte kurvan där tusenlappar utlovas i krokarna när vi blir 65. Utan den andra kurvan. Den där det brutalt står: Förväntad livslängd. Med en linje som ritar ut det oundvikliga. Slutet, döden, game over.

Just nu gissar myndigheterna på att jag ska bli mellan 83-88 år, står det i papperen.

Gulp!

Jag vet inte hur ni andra kände, men när kurvan från pensionspappret dök upp i mitt inre på väg hem från jobbet, kände jag mig lite stressad.

Jaha. Det var den här dagen. En dag mindre kvar att leva, innan game over.

Vad väntar du på? Maxa livet!

Det är här många av oss allt för ofta inte orkar fullfölja alla stora drömmar vi har, just den här dagen, kanske inte ens den om att gå till gymmet.

Istället väljer vi den snabbaste vägen till att hylla och trösta den gud vi har. Som ju ändå gjorde så gott hen orkade – den här stressade dagen med. Så in på Seven Eleven. Ut med en godispåse.

Ner i soffan. In i munnen. Upp i hjärnan.

Himlen är överskattad.

När lyckan och meningen med livet bor i en godispåse.

Amen.