Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gatuhunden Arthur blev en världskändis

Nu lever Arthur ett "svenskt familjeliv" i Örsköldsvik.
Foto: Krister Göransson
Berättelsen om hur gatuhunden slog följe med det svenska multisportteamet blev en världsnyhet.
Foto: Krister Göransson
"Kontakten vi har är helt unik", säger Mikael Lindnord.
Foto: Krister Göransson
gatuhunden Arthur följde med det svenska teamet genom regnskogen där leran gick upp till knäna.
Foto: Krister Göransson
Det svenska multisportteamet fick en femte lagkamrat under VM i Ecuador. Från vänster: Mikael Lindnord, Karen Lundgren, Simon Niemi, Arthur och Staffan Björklund.
Foto: Krister Göransson
"När vi hade åkt ut en bit hörde vi hur han kastade sig i vattnet och började simma. Jag tog upp honom i knät och han följde med oss ända in i mål", säger Mikael Lindnord.
Foto: Krister Göransson
1 / 7

Gatuhunden Arthur blev världskänd när han för två år sedan slog följe med ett svenskt multisportsteam i VM i Ecuador - ända in i mål.

Nu är Arthurs husse, Mikael Lindnord, aktuell med en bok om äventyret med hunden.

– Storyn har berört så många så att skriva en bok kändes som det enda rätta, säger Mikael Lindnord, 39.

Mikael Lindnords favoritdel i nya boken om Arthur

Arthur var blöt och kall och kändes väldigt, väldigt tung. Han var dessutom så utmattad att han låg nästan orörlig i mina armar. Jag lyckades med nöd och näppe dra upp honom i mitt knä och sedan få ner honom framför mig på kajakens botten och på madrassbiten där, medan farkosten gungade vilt från sida till sida.

Det hela blev ännu svårare i kolmörkret: våra pannlampor lyste bara upp en liten del av floden framför oss. Men jag var glad över mörkret, för det gjorde att ingen kunde se tårarna som rann längs mina kinder.

"Han tar hunden med sig", kom sorlet från stränderna bakom mig. "Titta, titta, han tar hunden med sig."

Jag fick en klump i magen när jag såg hur Arthur närmast kollapsade framför mig, han flämtade kraftigt nu och tungan hängde utanför. Jag kunde höra en eller två personer som grät på stranden.

Varför gråter de? undrade jag för mig själv, samtidigt som tårarna fortsatte rinna utför mina egna kinder.

Arthur vände på huvudet och såg på mig, samtidigt som han fortsatte flämta ansträngt. Nu när han var så nära mig kunde jag i ljuset från pannlampan tydligt se hur illa hans sår såg ut. Det var främmande att känna hans våta päls mot mina ben, och jag försökte låta bli att tänka på sådant som loppor och sjukdomar.

Men sedan sade jag till mig själv att jag inte kunde resonera på det sättet. Jag hade fattat det här beslutet; då fick jag inte vara rädd för honom eller något som hade med honom att göra, även om han nu verkligen var full av loppor och sjukdomar. Jag måste få honom att känna sig välkommen, få honom att känna att jag litade på honom så att han i sin tur skulle lita på mig.

Arthur verkade vilja sno runt helt och sitta ansikte mot ansikte med mig, men det fanns inte tillräckligt med plats i kajaken.

"Håll dig stilla, Arthur", sa jag. "Så där ja, bara sitt stilla." Vi hade drivit i väg en bra bit nu, och sorlet från publiken höll på att försvinna i fjärran.

"Är allt okej nu?" sa Simon och vände sig om för att se på sin ovanliga last.

"Vi sätter fart", sa jag.

Allt började med en liten köttbulle.

Mikael Lindnords multisportteam hade precis anlänt till en liten by i Ecuador när de mötte den övergivna gatuhunden. Den var smutsig, hungrig och hade blodiga sår på kroppen.

– Min första tanke var "kom inte nära mig". Men så insåg jag vilket extremt elände han levde i, ingen hade någonsin varit snäll mot honom. Så jag gav honom en köttbulle, berättar Mikael Lindnord.

"Kastade sig i vattnet"

Teamet fortsatte det 700 kilometer långa VM-loppet men märkte snart att hunden följde efter dem. Det skulle bli början på en lång resa tillsammans.

– Mitt starkaste minne är när vi skulle börja paddla i 14 timmar och tvingades lämna honom gnyendes vid strandkanten. När vi hade åkt ut en bit hörde vi hur han kastade sig i vattnet och började simma. Jag tog upp honom i knät och han följde med oss ända in i mål. Jag kan fortfarande grina när jag tänker på den händelsen, säger Mikael.

Arthur var både skadad och märkbart utmattad men hans styrka motiverade Mikael att kämpa för att ta med hunden - ända hem till Sverige.

– Han gav aldrig upp trots att han var så illa därhän. Han ville verkligen inte tillbaka, det var hans sista push. När han hade satsat så hårt bestämde också jag mig för att satsa stenhårt på att få hem honom.

Bara 20 minuter innan flyget skulle lämna Ecuador fick Mikael de sista papprena för att kunna ta med Arthur hem till Sverige.

Hela världen följde berättelsen om hur gatuhunden Arthur slog följe med det svenska teamet. Historien blev en toppnyhet i stora tidningar som Washington Post och Daily Mail. Nu är Mikael aktuell med boken "Arthur: Gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem", som ges ut av bokförlaget Forum.

– Storyn har berört så många så att skriva en bok kändes som det enda rätta. Det har hjälpt mig att bearbeta processen också. Jag har gråtit floder när jag har tänkt tillbaka på det fantastiska vi fick uppleva tillsammans.


LÄS MER: Här är hunden Arthurs nya liv i Sverige

Tio världsmästerskap

Boken är skriven tillsammans med den engelska skribenten Val Hudson och släpptes i England i maj. I dag släpps boken på svenska.

Boken tar avstamp i Mikaels barndom och läsaren får följa med till Damaskus och Kairo där han som elvaåring bodde under ett år. Han berättar hur hårt det tog på honom när han blev kickad ur sitt hockeylag som 17-åring och om den avgörande tiden inom försvaret i Kiruna.

– Jag trodde att man var tvungen att vara på ett visst sätt. Men jag insåg att det inte var mitt sätt att leda på, att spela tuff. Jag ville vara ett gott exempel.

I samband med att Mikael insåg att hans komfortzon var större än många andras och att han var en uthållig vinnarskalle började han så småningom med multisporten - "adventure racing". Det var början på en 20 år lång karriär inom multisport, med bland annat tio världsmästerskap.

Året efter att Arthur kom in i Mikaels liv var det dags att lägga ner multisportandet.

– Det blev faktiskt slutet på min karriär. Andra saker har tagit över i mitt liv, jag har fått en stor familj. Jag saknar egentligen inte tävlandet, jag var verkligen klar med det, säger Mikael.

Och hunden Arthur, han lever ett lugnt, svenskt familjeliv i Örnsköldsvik.

– Han brukar springa bredvid dotterns trehjuling till dagis. Eller så ligger han ute på gräsmattan i solen, det gillar han.

"Unik kontakt"

Mikael och Arthur har en alldeles speciell relation och allt började den gången då den övergivna hunden fick en köttbulle av Mikael i en sydamerikansk by. Förälskelsen mellan dem var ett faktum redan från första stund.

– Kontakten vi har är helt unik. Det är fantastiskt att ha någon som har en sådan tillit till mig.

För Mikael har uppmärksamheten kring deras resa varit överrumplande. Ett amerikanskt tv-team har varit och filmat en dokumentär som ska sändas i höst och det finns planer på att berättelsen också ska bli film.

– Jag är bara glad att jag har Arthur, men det vore så klart jättekul med en Hollywood-film. Det kan sätta ljuset på problemet med gatuhundar i dessa länder.

Men först släpps boken, som Mikael hoppas ska beröra ännu fler.

– Det är det som är så bra med storyn, den är som den är. Den kan nästan låta för bra för att vara sann, men den är inte tillgjord på något sätt, säger han.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.