I Vetlanda hänger regnet tungt i luften och vid Missionskyrkan vajar flaggan på halv stång. Utanför står två flickor och kramas och gråter.
Det har gått ett dygn sen den tragiska olyckan – som har skakat om hela staden.
– Stämningen är ... det är svårt att säga, men det är en mycket svår situation. Det finns inga ord, säger Susanne Thorn på kommunens Posomgrupp.
Hon berättar att hundratals personer har dykt upp i kyrkan, för att stötta varandra.
– Det är en liten stad. Alla känner alla.
Krockade på väg till fotbollsmatch
Det var på torsdagseftermiddagen som fyra killar i tonåren var på väg till Kalmar för att se på när Kalmar FF mötte AIK i fotboll.
Men de kom aldrig fram:
På riksväg 31 utanför Lindshammar, precis på gränsen mellan Vetlanda och Uppvidinge kommun, frontalkrockade de med en annan bil. En av dem skadades lindrigt men tre av tonåringarna – en 16-åring, en 17-åring och en 18-åring – dog.
Alla hörde hemma i Vetlanda. De gick på samma gymnasium och var idrottsintresserade.
Vännen: ”Det är bara ord”
En av killarnas vänner som har besökt Missionskyrkan är Albin Ibishi, 17. Han kände framför allt 17-åringen.
– Det går inte beskriva känslan, det ligger något konstigt i luften. Jag kan inte fatta att det har hänt, säger han.
På torsdagskvällen spelade han fotboll och hans lag slog serieledarna. Men han hann aldrig glädjas åt segern – kort därpå kom beskedet om olyckan.
– I stället för att fira sitter vi där knäpptysta i omklädningsrummet. Det var en stämning jag aldrig har varit med om, berättar Albin Ibishi.
Där, precis efter beskedet, kände han sig tom.
Sen kom han hem – och då brast det rejält, berättar han.
– Då kunde jag släppa ut mina känslor. Nu har jag samlat mig lite mer men jag förstår fortfarande inte vad som har hänt. Det känns som att alla tre finns kvar. Det andra är bara ord jag har fått höra.
Albin Ibishi beskriver sin vän som en riktig fotbollstalang, en bolltrollare, och kommer att minnas honom som en sprallig person.
– Han gav oss bra stämning hela tiden. Det är svårt att uttrycka sig i ord, man är tom. Men han var väldigt fin, hade alltid ett gott hjärta. Jag har aldrig sett honom arg.
Minnesplats vid olyckan
På olycksplatsen drygt två mil söderut är gravljusen många. Här finns också flera fång med rosor, en AIK-halsduk och en tröja med namnet på ett av de lokala fotbollslagen.
De sörjande kommer och går.
Tänder ljus, kramar om varandra.
Två av dem är Filip Johansson, 17, och Hugo Gustafsson, 19. De har båda spelat bandy med 18-åringen, och kände även 17-åringen.
– Det känns tomt, man har inte fattat än. Man är chockad, säger Filip Johansson som fick beskedet från sin tränare.
Han berättar att bandylaget har träffats och pratat och att de ska träffas igen senare i helgen.
Han beskriver 17- och 18-åringen som ganska lika.
– De var glada och positiva till allt. Aldrig på dåligt humör. Det var inte en lugn stund med dem.
Bröt ihop i lumpen
Hugo Gustafsson som precis har åkt in i lumpen fick beskedet om olyckan där på torsdagskvällen, då det stod klart att två av de inblandade omkommit.
– Jag ringde till Filip och hörde hur han grät. Då bröt jag ut i tårar framför min grupp på logementet.
På fredagen fick han nästa besked: Att även 18-åringen omkommit.
– Då bröt jag ut i tårar igen, framför hela kompaniet, berättar Hugo Gustafsson.
Han säger att han nu känner sig tom och mållös.
– Man börjar reflektera mycket över livet och livets mening. Det här är ett levande bevis på att det kan ta slut vilken sekund som helst. Det gäller att ta vara på den tid vi har.
