Hjälparbetaren Katja har själv två barn, 8 och 23 år gamla. Sedan flera veckor har hon lämnat barnen hemma i Dnipro för att volontärarbeta i den delvis omringade och belägrade staden Bachmut.
Tack vare Katja och en handfull kolleger får runt 400 invånare i närområdet mat, vatten, te och möjlighet att ladda mobiltelefoner – eller bara en pratstund runt en tv som är uppkopplad via en satellitantenn. Sandsäckarna som täcker fönstren till hjälpcenter nummer ett ger mest en symbolisk känsla av trygghet mot de många raketattackerna som dagligen slår ned, till synes i blindo, i staden.
Hon har själv svårt att förstå varför så många vägrar lämna staden.
– Själv skulle jag ha tagit mina barn och flytt för länge sedan, sa hon tidigare i veckan.
Under lördagen låg hennes hjälplokal i ett område där striderna uppgavs vara farligt nära.
Samtidigt biter många invånare i Bachmut ihop och ser inte sina liv som en börda för andra. Snarare som en prövotid.
– Det här har hjälpt mig att bättre förstå meningen med livet: Att överleva tillsammans, säger den 47-åriga mamman Olga som har en make och två barn på 27 och 12 år att ta hand om.
Alla i teamet skadades i attack
Det var från det hjälpcentret som organisationen Frontlinemedics utgick för att hjälpa invånare med att få vård, medicin eller evakuering.
Expressen kunde i veckan följa med dem på ett uppdrag till en ung man, Sacha, som ville ha medicin till sin pappas diabetes. Sacha var tidigare fångvaktare i ett nu tomt och sönderbombat fängelse där han i dag huserar.
Det var inte svårt att tolka läkarnas känslor som en viss frustration över att användas som ett slags budfirma för gratis medicin. Speciellt som deras huvuduppdrag var att evakuera folk ur ett livsfarligt område.
Kort därefter hamnade deras läkar- och evakueringsteam mitt i en granatattack. Bland andra skadades två norska medlemmar i teamet: Sander Sørsveen Trelvik och Simon Johnsen.
– Olyckligtvis sårades samtliga medlemmar i vårt arbetslag så vi kommer inte kunna återuppta verksamheten på ett tag, meddelade gruppledaren Eli under lördagen.
Frustrationen: Utsätter varandra för vara
Under torsdagen dog även den amerikanske läkaren Pete Reed från Global outreach doctors när han försökte hjälpa lokalbefolkningen och sina kolleger.
Få ukrainare som Expressen har mött ifrågasätter vem som har startat kriget och därmed allt lidande. Men det finns också en återkommande frustration över att en del av befolkningen utsätter en annan i fara, genom att inte vilja sätta sig skydd.
– De är idioter! Helt aningslösa, säger en soldat, Vadim, som tittar på en man som makligt cyklar fram på en aveny nära frontlinjen.
– De är idioter! Helt hjärntvättade på rysk propaganda, säger artilleribefälet Jevgen, 51, vid en kanon på kullarna utanför staden.
Bakom Jevgens uttalande ligger tanken att många i själva verket skulle vänta på att ryssarna ska ta över.
– Min mamma bor på Krimhalvön. Även hon tycker att Putin är jättebra, säger artilleribefälet.
Kan behöva skjuta mot de egna
Jevgen vet att om de ukrainska soldaterna skulle tvingas retirera från Bachmut så riskerar de kvarvarande civila att bli en form av mänskliga sköldar. Eller krassare uttryckt: ska Jevgens kanon på kullen en dag skjuta ned mot Bachmut när det fortfarande finns landsmän kvar i staden? Soldaten hoppas aldrig hamna i den sitsen.
– Fick jag bestämma så skulle vi inte lämna en meter till ryssarna, säger han.
Vissa ukrainare vi möter ifrågasätter en bit in i samtalet huruvida den humanitära hjälpen inte gör folk för bekväma.
Deras tanke, som ingen gärna vill uttala, är att om inte den humanitära hjälpen fanns där så skulle städer som Bachmut vara tomma på civila inom loppet av några dagar.
Det tror inte den tidigare fängelseläkaren Serhij, 60, som vi möter på väg hem från morgonduschen i ett hjälpcenter. Han har sina badtofflor i en liten plastpåse. Hemma hos honom finns varken el eller rinnande vatten.
– Jag tänker inte lämna min stad. Vad skulle det bli av mig? Ska jag bo i skogen, undrar han.
Att be vänner utanför Bachmut om tak över huvudet ser han som uteslutet.
– Jag skulle inte vilja vara till besvär för dem, säger läkaren.
Bakom honom gapar ett stort hål av en raket i hyreshuset och mellan väggarna ekar mullret av fler granater.
”Mina barn är inte alls rädda för kriget”
Även inne på hjälpcenter nummer tre i västra Bachmut trängs lokalbefolkningen kring tekannor, tv:n, en vedkamin och en liten lekhage för några av de cirka 170 barn som officiellt är kvar i staden. Utanför hämtar boende i kvarteret dricksvatten. Av stadens tidigare 70 000 invånare tros det i dag finnas kvar runt 6 500 invånare.
Nioåriga Alfina är ett av barnen som nu missar sin skolgång när hon tillbringar sina dagar i hjälpcentret. Men hennes mamma Jelena har inga planer på att låta sig evakueras med flickan och hennes 16-årige bror.
– Jag ber till Gud varje dag att kriget ska ta slut och att alla ska bli vänner igen, säger hon.
Enligt Jelena är det de som har sparade pengar eller som har blivit väldigt rädda som flyr.
– Men mina barn är inte alls rädda för kriget, säger hon och slår fast:
– Jag känner till folk som faktiskt har kommit tillbaka till Bachmut efter att ha evakuerats, säger hon.
Att lämna hus, hem och ett liv av minnen är ett beslut som många skjuter upp till sista stund. Eller tills det är för sent.
För var dag som går blir evakueringarna förenade med allt större fara och intensivare eldgivning. I dag finns det bara en väg ut och in ur staden som är någorlunda säker.
Samtidigt sa president Volodymyr Zelenskyj i fredags att Bachmut skulle hållas så länge som det överhuvudtaget var möjligt.
– Ingen kommer att ge upp Bachmut. Vi ska slåss så länge vi kan. Vi betraktar Bachmut som vår fästning, sa han.
