På mitt bord ligger den nya boken "DN 150 år", ett mastodontverk med 450 av Dagens Nyheters förstasidor utvalda av chefredaktören Peter Wolodarski.
Det är omöjligt att inte då och då bläddra i en sådan sammanställning av starka "ettor", som vi i branschen kallar dagstidningarnas omslag, men genrerna är ju många.
Staffan Thorsell, Expressens chefredaktör 1996-2001, gav mig en gång "Headless Body in Topless Bar: The Best Headlines from Americas's Favorite Newspaper".
Den boken, om tabloidtidningen New York Posts bästa förstasidor under 200 års utgivning, bjuder onekligen på en helt annan journalistisk briljans än den som DN stått för.
Att kort och slagkraftigt kunna konkretisera komplicerade skeenden är det som skiljer en bra förstasida från en dålig. Och så ska formen, alltså designen, bidra på bästa sätt.
Efter större nyhetshändelser brukar medier, också tv-kanaler och sajter, visa upp de mest kreativa förstasidorna för att försöka fånga gemensamhetsupplevelsen.
Det senaste dygnet har det förstås handlat om terrordådet mot den Paris-tidningen Charlie Hebdo, och här intill ser du några exempel på välredigerade ettor.
Expressen uppmärksammades i går i radio och tv för att vi - efter en idé av sociala medier- redaktören Dan Edström - lät handrita hela vår förstasida, som en hyllning till de franska tecknare som mördats för sin satir.
Expressens tecknarchef Helén Rasmusen höll i pennan, och resultatet blev - påstår jag partiskt - en värdig manifestation för de tio journalister och två poliser som dödades när de försvarade pressfriheten.
Men det är inte enkelt att visa världsnyheter på en förstasida. Ska man återge de teckningar som är relevanta men upplevs som kränkande? Ska man publicera bilden på en polis som skjuts på nära håll?
Jag valde att låta Expressens 2,2 miljoner läsare, varav säkert inte så många regelbundet tagit del av Charlie Hebdo, få se teckningarna men också få dem förklarade av en imam och tre professorer i islamologi.
Men jag avstod fotografiet på polismannen som - förgäves - vädjade för sitt liv. Det dådet tror jag vi alla kunde föreställa oss, utan att frossa i hans själva dödsögonblick.
Rätt eller fel?
Andra redaktörer gjorde andra val, och det är också pressfrihet.
