Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon har levt utan sin pappa i 3 998 dagar

SAKNAD. ”Vi verkar vara lika. Jag skulle så gärna vilja lära känna honom”, säger 18-åriga Betlehem Isaak om sin far Dawit. Banderollen på väggen i lägenheten i Kortedala fick familjen av en kyrka i Göteborg.Foto: Daniel Nilsson

När Betlehem Isaak var sju år ringde det på dörren till hemmet i Asmara, Eritreas huvudstad.

Betlehem sprang och öppnade. Två män i solglasögon frågade efter hennes pappa. Männen bjöds på frukost av familjen Isaak. Sedan tog de Dawit Isaak med sig.

”Jag kommer tillbaka”, sade Dawit till sin familj.

I dag är Betlehem arton år.

En Göteborgstjej som älskar att skriva och att resa. Som är envis och närmast besatt av frihet.

En tjej som har levt utan sin pappa i 11 år – 3 998 dagar.

Expressen följde Betlehem en dag i Göteborg. Ännu en vanlig dag utan pappa.

4000 dagar – kampanj på Facebook och Twitter

På onsdag den 5 september har Dawit Isaak suttit fängslad i 4 000 dagar. Det uppmärksammas genom en stor kampanj i sociala medier som Facebook och Twitter.

–  Vi vill att så många som möjligt ska skriva ”4 000 dagar” i sin statusrad på Facebook eller använda hashtaggen #fyratusen. Om många gör det kan vi visa regeringen att vi inte har glömt Dawit Isaak, säger Petra Jankov Picha, informatör på Journalistförbundet.

Målet med kampanjen ”4 000 dagar” är att få den svenska regeringen att agera ännu mer kraftfullt mot Eritrea och i förlängningen att Dawit Isaak ska få återvända till Sverige för att återförenas med sin familj och få nödvändig medicinsk behandling.

Förutom Journalistförbundet och Expressen står Publicistklubben, Stödkommittén Free Dawit, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Svenska PEN, Reportrar utan gränser och Författarförbundet bakom kampanjen.

Dawit Isaak har suttit fängslad sedan 2001

Dawit Isaak fyller 48 år i oktober. Han är journalist, poet och författare. Han blev svensk medborgare 1992, och fick samma år även medborgarskap i den nybildade nationen Eritrea.

Dawit Isaak flydde till Sverige 1987, när Eritrea ännu inte blivit självständigt från Etiopien och ett blodigt inbördeskrig plågade befolkningen. Vid Eritreas självständighet 1993 återvände Dawit Isaak till Eritrea (samma år föddes Betlehem och hennes tvillingbror Yoran).

Dawit Isaak var med och grundade Eritreas första oberoende tidning: Setit, döpt efter en gränsflod till Etiopien. Under 1990-talet reste han mycket till Sverige och andra europeiska länder för att samla pengar till sitt tidningsprojekt.

2001 publicerade Setit ett upprop med krav på mer av pressfrihet och mänskliga rättigheter i Eritrea. I slutet av september samma år greps Dawit Isaak tillsammans med flera andra journalister och oppositionella.

2005 fick Dawit Isaak lämna fängelset i ett par dagar. Hans familj firade, de fick besked att han nu var fri. Men eritreanska myndigheter grep Dawit Isaak på nytt, och meddelade att frigången bara varit en permission.

Dawit Isaak sitter fängslad under ytterst svåra förhållanden i vad som ibland beskrivits som ett dödsläger. Av dem som greps samtidigt som honom 2001 har flera dött i fängelset.

Han har ännu inte formellt anklagats för något brott eller fått en rättegång.

- Jag vill ha kul. Jag festar, jag går på konserter, jag reser. Åker till Italien med kompisar, till London. Har jag pengar så bränner jag dem snabbt. För när jag går ut genom dörren - vem vet vad som kan hända? Jag kan bli överkörd av en buss.

Betlehem Isaak lutar sig framåt.

- Förstår du? Plötsligt kan något bara hända.

Det är en sensomrig fredags­eftermiddag, solen gassar och Göteborgs paradgata Avenyn bubblar av helgdoftande förväntningar. Betlehem Isaak sitter på en uteservering och äter pastasallad. Hon har solglasögon av pilotmodell, svart läderjacka, svart kjol och svarta Doctor Marten's-kängor.

Betlehem har just varit i London med fem kompisar och visar bilder i mobilen. Fem glada tjejer som poserar på tunnel­banestationen Earl's Court.

Fortfarande har hon lite pengar kvar på fickan. Hela sommaren har hon städat på Sahlgrenska sjukhuset, tidiga pass mellan 06 och 14, och sparat lönen.

I våras tog hon studenten. Hon kom in på kandidatprogrammet i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet.

Men tre långa år av studier i offentlig förvaltning... just nu gick det liksom inte ihop med att vara arton år och bära på rastlös­heten. Den starka känslan att vilja uppleva saker och resa och fånga dagen - för plötsligt kan något hända som förstör alltihop.

Betlehem tackade nej till platsen.

Det som hände med din pappa. Har det stärkt den här tanken att plötsligt kan allt ta slut?

- Ja! Verkligen. Jag vill ha frihet hela tiden. Jag gillar inte när folk ger mig order heller: Betlehem, gör inte så. Gör så! Jag blir galen.

"Han lärde mig skriva"

Dawit Isaak.

Hela Sverige känner till Betlehems pappa.

Själv minns hon en pappa som jobbade mycket, en man som kom hem och ville lyssna på radionyheterna.

- Då skulle det vara tyst. Alla skulle vara tysta, knäpptysta. Och så åt han mycket. Herregud vad han åt! Det minns jag verk­ligen. Injera - eritreanska små pannkakor som man äter med olika tillbehör, såser och kött och potatis och kyckling.

Vad minns du mer?

- Han lärde mig skriva. Eller... Han försökte i alla fall. Jag satt med bokstäver jag skulle skriva, han gav mig små läxor.

Tigrinja heter språket som talas i Eritrea. Ett urgammalt språk, med rötter i fornetiopiska. Skriftspråket är besläktat med hebreiska. Bredvid Betlehem Isaaks säng i det stökiga tonårsrummet i Kortedala ligger en bibel på tigrinja.

- Jag försöker läsa den. Det är en bra bok, Bibeln. Det sorgliga är att jag inte förstår tillräckligt mycket tigrinja. Men jag försöker.

Varför tragglar Betlehem sig igenom bibelverser på tigrinja? För att hennes mamma lovade Dawit en sak: att barnen ska hålla liv i sitt modersmål. Men Betlehem är kluven.

- Min brorsa orkar inte. Varför ska jag orka?

Känner sig ofta besviken

Den här kluvenheten präglar Betlehems förhållande till pappa. Hon vet att hon är lik Dawit. Både till utseendet och i hennes intressen: skriva, resa, prata om politik.

Samtidigt känner hon sig ofta besviken på sin pappa.

- Det känns som om han satte sitt arbete före sin familj, före oss. Han var ofta borta på resor: till Tyskland, till England, till andra länder.

Om att ha berövats sin far under uppväxten säger hon:

- Det har gjort ont så länge så jag har kapslat in det. Jag känner det inte längre. Det är en del av mig.

Ingen smärta, säger Betlehem. Men man behöver bara se sig om i hennes rum för att inse att hennes far i högsta grad är närvarande i hennes vardagsliv. På nattduksbordet finns hans porträtt inramat, med en inskription på tigrinja: "Författare Dawit Isaak". Vid spegeln i rummet står en annan bild: pappa i silvrig kostym och randig slips.

På en liten anslagstavla har Betlehem nålat upp saker som betyder något för henne. En biobiljett till balettfilmen "Black Swan" från Göteborgs film­festival. Några rader ur en dikt.

Foto: Foto: Daniel NilssonOch ett foto på pappa Dawit som håller om sina barn: Betlehem och hennes tvillingbror Yoran.

När jag frågar Betlehem om alla bilderna på pappa så blir hon helt tyst. Det är ovanligt. Hon mumlar något om att hon behöver dem för att kunna sova. Sedan tystnar hon igen.

Så ser hon mig i ögonen:

- Jag brukar prata med bilderna... med pappa. Men skriv inte det, då kommer folk tro att jag är helt galen.

Det tror jag inte att någon kommer att tänka. Det låter som en väldigt mänsklig och vanlig sak att göra, om man förlorat en människa som stod en nära.

- Jag säger till honom: Jag hatar dig pappa! Och sedan säger jag: förlåt förlåt förlåt. Jag menade inte det, pappa.

"Jag kommer ihåg allt"

Den sista dagen tillsammans med pappa minns hon nästan läskigt tydligt.

Trots att hon bara var sju år.

- Jag kommer ihåg allt av det. Minns till och med hur jag hade håret. Jag hade sådana där tofsar, små pippilotter.

Det var en söndagsmorgon, den 23 september 2001. Familjen Isaak bodde i Asmara. Det knackade på dörren. Betlehem öppnade och såg två män med solglasögon.

- De var civilklädda. Jag trodde de var kompisar till pappa. "Är Isak här? frågade de.

Det finns ingen Isak här, förklarade Betlehems mamma Sofia, men det finns en Dawit Isaak.

- Det är honom vi söker, svarade männen.

Sofia bjöd dem på frukost och hämtade sin man, som låg kvar i sängen. Sedan drack de te och åt bröd tillsammans, innan de försvann med Betlehems pappa.

- "Jag kommer tillbaka", sade pappa innan de gick. Det känns som en film när jag tänker på det nu. Pappa fattade nog att det var allvar - men jag tror inte han fattade hur allvarligt det var. Att han inte skulle vara utsläppt elva år senare.

Hur kan man göra så? undrar Betlehem, som också satt med och åt frukost med männen.

- Att gå in i någons vardagsrum, äta frukost med henne - och sedan ta hennes pappa ifrån henne.

"Gjorde mig illa till mods"

Foto: Foto: Daniel NilssonI väskan på stolen bredvid Betlehem ligger datorn. En bärbar Mac i matt metall. Betlehem bär alltid med sig den.

- Jag skriver ju.

Hon ville bli journalist, gick medieprogrammet på gymnasiet. När hon var sjutton år skulle eleverna göra en intervju.

Betlehem valde att intervjua en Sverigedemokrat. Hon kände att hon inte kunde förstå Sverige­demokrater. Hur tänker de?

- Varför gör de skillnad på människor? Jag blev nyfiken. Jag ville träffa en Sverige­demokrat och fråga ut honom.

Hur menar du att de gör skillnad på människor?

- Om en kille född utomlands begår ett brott. Och en svenskfödd begår samma brott. Då ska invandrarkillen kunna bli utvisad, men den svenskfödde ska bara in i fängelse. It doesn't make sense!

Betlehem Isaak tog kontakt med en lokal Sverigedemokrat. Stämde träff på klassiska Göteborgs­kaféet Eva's Paley.

Intervjun skulle vara i en timme.

- Jag tror att vi satt där i tre timmar. Det var obehagligt och spännande på samma gång. Jag gillade honom på något sätt, och samtidigt ville jag nästa klappa till honom.

Betlehem upplevde det som att SD-företrädaren hela tiden markerade: det här är mitt land men inte ditt.

- Han såg på mig på ett konstigt sätt under hela intervjun.

Inför mötet frågade SD-mannen på telefon hur han skulle känna igen Betlehem på kaféet. "Jag är mörk och har afrohår", svarade hon. "Jaha, du är en sån", sade SD-mannen.

- Det gjorde mig illa till mods. Och så frågade han om jag var adopterad. Han tyckte att min svenska var så bra. Jag tänkte bara: vem säger något sånt?

Betlehem blev överraskad av en del svar från SD-mannen. Som när hon frågade "Vad tycker du om invandrare som Dawit Isaak?" (utan att avslöja att hon var Dawits dotter).

- "Sådana tycker jag är okej", svarade han, "de är värda att kämpa för".

"Gillade inte mina frågor"

När Betlehem skrivit ut intervjun och kom till skolan var hon stolt. Det var det bästa hon någonsin skrivit, tyckte hon. Men läraren var tveksam och ville inte publicera den i skoltidningen.

- Läraren gillade inte mina frågor. Hon tyckte att det syntes i texten att jag ogillade Sverige­demokraterna, att jag borde vara mer objektiv. Jag bara: jag för­söker verkligen!

Läraren kom med förslag: ta bort den delen av intervjun. Betlehem gjorde det. Läraren var inte nöjd, och hade nya ändrings­förslag. Till slut tröttnade Betlehem. Det kändes inte längre som om det var hennes intervju, hennes text.

- Jag tror inte att den läraren fattar hur det är att ständigt bli dömd för sin hudfärg. När man smälter in bland alla andra är det nog svårt att förstå. Om hon hade vetat tror jag att hon gillat texten bättre.

Nu tänker Betlehem att hon kanske inte passar som journalist. Det är svårt för henne att koppla bort sina känslor och skriva neutral tidningsprosa, säger hon.

- Jag kanske ska bli författare i stället.

Nästa resa: Öland

På spårvagnen mot Kortedala ringer Betlehems mobil. Det är hennes pojkvän sedan sju månader. Hon ler stort och faller genast in i en skämtsam jargong som är både tuff och kärleksfull:

- Du måste lära dig prata ordentlig svenska! You have to learn swedish, I want to talk to you in swedish.

Pojkvännen har svensk bakgrund, men har vuxit upp utomlands. Han är smart, ärlig och rolig, säger Betlehem. Hon hoppas att förhållandet ska hålla länge.

- Jag har haft svårt att lita på killar. Jag tror att de ska lämna mig. Så jag sticker innan de hinner lämna mig.

Betlehem söker jobb, men hennes rastlösa huvud är också fullt av resplaner. Närmast ska hon åka till Öland, helt ensam.

Och så vill hon till Italien. Till Rom. Betlehems absoluta favoritstad som påminner henne om Eritrea.

- Eritrea var ju en italiensk koloni. Jag känner igen lukter, människor och byggnadsstilen från min barndom.

När hon nyligen pratade om resor hemma i Kortedala utbrast mamma Sofia: "Du är exakt som din pappa!".

Betlehem är van att höra sådant.

"Du har din fars ögon." "Åh, du ska bli journalist och författare, som pappa!" "Just så där brukade din pappa också göra."

- Alla säger att jag är lik pappa. Men jag fick aldrig lära känna honom.

Hon kastar en snabb blick mot trappan i lägenheten, där en jättelik bild av Dawit Isaak täcker nästan hela väggen. "VI BER FÖR" står det med stora bokstäver längst ned. Familjen fick banderollen av en kyrka i Göteborg.

Betlehem suckar.

- Det känns som om jag inte känner en del av mig själv.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.