Offer för kriget i Syrien utgör i dag den största flyktinggruppen till Sverige, men därefter följer eritreaner som - på farliga vägar till östra Sudan och på rangliga båtar över Medelhavet - lyckas ta sig till Europa och sedan vidare hit för att söka skydd.
Man kan förstå dem. Den hårdföra regimen i Eritrea, ledd av Isaias Afewerki, trotsar sin egen grundlag och har aldrig hållit några allmänna val till parlamentet.
Det finns heller inget oberoende domstolsväsende - politiska fångar ställs inte ens inför rätta, de spärras bara in. Till och med Högsta domstolens ordförande greps när han protesterade mot att myndigheterna lade sig i rättsskipningen.
Eritrea är alltså en riktig, som det kallas, skurkstat.
Sist på listan över pressfrihet - sämre än Nordkorea! - och en diktatur som inte bara förbjöd privata medier, utan till och med stängde ner utbildningsdepartementets egen station (!) Radio Bana och häktade alla anställda där.
13 av Radio Bana-medarbetarna fick sitta fem år i fängelse, oklart varför.
I celler, någonstans, finns också journalister från tidningen Setit, som Säkerhetspolisen i Asmara slog till emot 2001.
En av dem är den svensk-eritreanske skribenten Dawit Isaak, vars familj väntar på honom i Göteborg.
I förrgår publicerade vi i Expressen ett exklusivt vittnesmål av frilansjournalisten Paul Frigyes, gjort inne i Eritrea för att uppmärksamma att det i dag är 5 000 dagar sedan Dawit Isaaks frihetsberövades.
Skildringen gjordes under exceptionella förhållanden; Paul Frigyes tvingades söka visum som turist och kunde inte intervjua människor han mötte, som reportrar ju normalt gör på sina reportageresor, eftersom invånarna är så rädda. Men en person han träffade beskrev ändå problemen:
- Brist på basvaror, på jobb, på allt. Usla löner och höjda priser. Men framför allt: Angivare. De finns överallt. Några ord räcker för att åka in. Jag är ortodox kristen. Religion är superkänsligt. Ett kritiskt ord om religiösa grupper, då åker man i fängelse direkt. Som jag sade: Huvudvärk!
Varje månad flyr tusentals eritreaner undan förtrycket, fattigdomen, den långa värnplikten och risken för att - utan möjlighet till att försvara sig - fängslas.
Vi i Sverige har länge fokuserat på "Free Dawit"-kampanjen, och engagemanget för det fria ordet i en stat styrd av en militärjunta är viktigt.
Amnesty International, Reportrar utan gränser och en radda andra organisationer påminner ständigt om bristen på yttrandefrihet.
Svenska medier, politiker, partier och föreningar gör samma sak och kräver omedelbar frigivning av Dawit Isaak.
Expressen kommer fortsatt att vara en stark röst för hans sak, men också för behoven av demokratiska reformer i Eritrea.
I dag är president Afewerki också överbefälhavare, talman i nationalförsamlingen och han både utser och leder regeringen. Någon opposition finns inte, alla som utgör ett hot försvinner.
Flyktingströmmen från Eritrea visar därför på komplexiteten, och det handlar tyvärr om mycket mer än bara tidningsutgivning.
5 000 dagar är en skamligt lång tid i en cell utan chans att få träffa anhöriga eller ens en advokat.
Låt oss uppmärksamma det övergreppet genom att önska alla de stackars medborgarna i Eritrea ett bättre liv.
