DADDY, JAG SKJUTER DIG. Niki de Saint Phalle i sin och Peter Lorrimer Whiteheads film från 1973, "Daddy" - Saint Phalles egen historia. Foto: Â Niki Charitable Art Foundation
DADDY, JAG SKJUTER DIG. Niki de Saint Phalle i sin och Peter Lorrimer Whiteheads film från 1973, "Daddy" - Saint Phalles egen historia. Foto: Â Niki Charitable Art Foundation

Först nu ser jag kraften i de Saint Phalle

Publicerad

Jenny Maria Nilsson förklarar varför hon i dag är ett Niki-fan.

Somligt bör man kanske inte säga om man är konstkritiker. Som att man inte är särskilt förtjust i konst till exempel – men jag är inte det. Delvis för att min utgångspunkt alltid har varit ett intresse för människan. Vår art är bedräglig och oftast inte sanningsenlig i sina direkta ord, så man kan bättre avläsa intentioner, ideologier och allt möjligt utifrån hur till exempel vår konst och arkitektur ter sig genom historien.

Och kanske är det ett sätt att rättfärdiga min inställning, men övergripande entusiasm är en dålig startpunkt för en kritiker.

Särskilt oförtjust har jag varit i Niki de Saint Phalles konst, eller snarare – rädd för, skrämd sedan barndomen av hennes naivistiska målningar och groteska skulpturer som jag placerade in på obehaglighetsskalan någonstans mellan Storpotäten i Vilse i pannkakan och mimartister.

Den vuxnes smak bör utvecklas, att som barn vägra äta sofistikerad mat är en sak, att göra det som vuxen är trams. Men min strategi blev att undvika de Saint Phalle. Det är delvis ert fel, några av er åtminstone, för kombinationen av att andra betraktare uppfattar hennes verk som lustiga, härliga, frigjorda och kul medan jag själv fylls av fasa har gjort att jag känner mig onormal.

Det är inte roligt, har jag tänkt.

Det är inte roligt det är tänkt att vara!

Förstår jag nu.

 

Modernas stora utställning, där curator Joa Ljungberg har gjort ett utmärkt jobb med att fylla ovanvåningen med de Saint Phalles reliefer, skulpturer, teckningar och målningar, ger mig en ny bild. Men det är filmen, Daddy, en psykoanalytisk spelfilm om konstnären och hennes barndom, som ordnar den nyckel jag behöver. Hennes konst ÄR mörk, de färggranna människogestalterna i till exempel Förtärande mödrar är förfärliga och handlar om hur barn offras på ett altare av de vuxnas egocentricitet – Niki de Saint Phalles undermedvetna har kommunicerat med mitt eget och min reaktion är giltig.

När jag ser det, ser jag också kraften i verken. Konstnären försöker hantera sitt öde, omformulera det och det är vackert.

 

Något annat som inte nödvändigtvis intresserar mig är politiken bakom våra konst­institutioner.

Men saker och ting har skett på Moderna och ny chef i Malmö är John Peter Nilsson - som inleder pressvisningen bland annat med att ställa frågan vad vi ska ha våra konstinstitutioner till. Våra skattefinansierade konsthus, om vi nu kallar dem så, har på sista tiden öppnat upp för gallerister med egna intressen. Det finns ett egenvärde i att den sortens konstinstitution som Moderna är visar integritet mot den kapitalistiska Storpotäten. Utställningen Flickan, monstret och gudinnan är såvitt jag kan bedöma självständig, vilket gläder mig då jag är förtjust i vissa konstverk och i somliga konstnärer, Niki de Saint Phalle till exempel.

 

Jenny Maria Nilsson

kultur@kvp.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag