Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Författaren Malin Lindroth: ”Många gör extrema anpassningar av rädsla att inte bli valda”

Foto: INES SEBALJ / NORSTEDTS
”Nuckan” sätts i höst upp på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och Malin Lindroth har själv skrivit pjäsmanuset.
”De flesta mejl är varma och kommer från personer som själva lever i ofrivillig ensamhet och som upplever att de inte kan prata om sitt liv, att deras erfarenheter liksom inte går att nämna”, berättar Malin Lindroth om läsarreaktionerna efter ”Nuckan”. Foto: LENNART REHNMAN / GT/EXPRESSEN
”Pjäsen ”Nuckan” utspelar sig i ett nu, medan boken utgår från en relativt trygg plats. I pjäsen ska Katarina Ewerlöf skildra någon som erövrar erfarenheterna framför sig. Men jag har också fått en insikt i hur mycket rädslan för erfarenheten av nuckskap gör en del kvinnor beredda att utsätta sig för saker, som att hellre leva i en destruktiv relation än att vara ensam. Vilket pris betalar man för att slippa vara nucka?”, frågar sig Malin Lindroth. Foto: KARL HENRIK EDLUND / GT/EXPRESSEN
Författaren Malin Lindroth utövar ”nia”, en träningsform inspirerad av dans, kampsport och mindfulness. Foto: Karin Sörbring
Malin Lindroth undervisar i litterär gestaltning vid Akademin Valand och har skrivit flera böcker.
1 / 7

GÖTEBORG. Egentid kan gå an om den är självvald och om man har en yogamatta som accessoar.

Men i hyllade boken ”Nuckan” skildrar Malin Lindroth hur det är att vara ofrivilligt ensam – och vilken frihet det kan innebära att välja bort bekräftelse från män. 

– Jag vill återupprätta nuckskapet som kritisk position att blicka ut från och inte se det som en sorglig identitet, förklarar den 53-åriga författaren.

Just i dag undervisar inte Malin Lindroth i litterär gestaltning vid Akademin Valand. Det betyder att hon i stället började morgonen klockan sex med en kopp bryggkaffe och minst tre timmars eget skrivande vid datorn.

– Jag har ju textsamtal med studenterna och tror på textsamtalet som form, men mina egna manus får ingen utomstående läsa förrän de är hyfsat klara, haha, erkänner Malin Lindroth och beställer på Heaven 23 i Göteborg in dagens vegetariska rätt med halloumi, cashewnötter och ljummen quinoasallad.

Risken är att nuckan sätts på plats och inte får makt

”Reclaimandet av ett nuckskap kan förstås inte bara handla om att folk i allmänhet bör vara lite schysta mot barnlösa gamla kvinnor och kanske duka fram ett extra kuvert på parmiddagen. Att ge nuckan röst handlar ytterst om att lösas från ett tystnadslöfte som är inskrivet i kulturen och inte gör någon gott”, skriver du i Svenska Dagbladet, apropå den debatt som ”Nuckan” väckt?

– Ja, fokuset på och fascinationen för de väl valda exempel på nuckliv som förekommer i boken och som är mina egna riskerar att skicka tillbaka nuckan till startfältet. Vill man bara prata om det så har man helt hoppat över den biten i boken som handlar om nuckan som kritisk position och kritisk röst, då håller man i stället nuckan på plats och ger henne ingen makt.

”De flesta mejl är varma och kommer från personer som själva lever i ofrivillig ensamhet och som upplever att de inte kan prata om sitt liv, att deras erfarenheter liksom inte går att nämna”, berättar Malin Lindroth för Expressens Karin Sörbring om läsarreaktionerna efter ”Nuckan”. Foto: Karin Sörbring / Expressen TV

Men hade du kunnat berätta om nuckskapet på det här sättet utan att också skildra egna erfarenheter av att älska men bli bortvald?

– Nej – och jag är nöjd med hur boken blev. När jag för ett tiotal år sedan försökte hitta en form för den här berättelsen insåg jag till slut att jag behöver använda min egen erfarenhet och sätta mig själv lite på spel för att bryta tystnaden. ”Nuckan” är kanske det svåraste jag skrivit.

”Nuckan” är kanske det svåraste jag skrivit.

– Jag tog medvetet bort lusten att förklara. Det är så lätt att falla in i att ”den här erfarenheten kan man ha av de här och de här skälen”.  Visst kan det finnas psykologiska eller sociala anledningar, men det är erfarenheterna jag vill prata om. Diskussionerna om skälen riskerar att låsa fast människor där de är. Man landar i att nuckan är en sorglig typ som ingen vill ha i stället för att återupprätta den där positionen som jag vill se det som.

Malin Lindroth berättar att hon aldrig förr har varit med om att någon av hennes böcker lästs på så många sätt som ”Nuckan”.

– Det märks att upplevelsen beror på vad läsaren själv har med sig i bagaget. Men det förvånar mig att erfarna skribenter inte gör en feministisk läsning utan snarare fantiserar lite fritt om mig. Jag tycker mig också märka att många som inte är nuckor gör extrema anpassningar av rädsla att inte bli valda och att hamna utanför den manliga blicken. 

Malin Lindroth undervisar i litterär gestaltning vid Akademin Valand och har skrivit flera böcker. Foto: Ines Sebalj / Norstedt

Fakta/"Nuckan" blir i höst pjäs på Kulturhuset Stadsteatern

NAMN: Malin Charlotta Lindroth.

ÅLDER: 53.

YRKE: Universitetsadjunkt (undervisar i litterär gestaltning vid Akademin Valand), författare, dramatiker, kulturskribent. 

BOR: Lägenhet i Mölndal. 

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Surte utanför Kungälv med en tre år äldre syster.

UTBILDNING: Psykologi och filosofi vid Göteborgs universitet. 

KARRIÄR I URVAL: Debuterade med diktsamlingen ”Lära gå” (1985). Fick Aftonbladets litteraturpris för romandebuten ”Vaka Natt” (1999). Därutöver tre diktsamlingar, en barnbok, en berättelsesamling, två lättlästa romaner och en teatermonolog i bokform. Pjäser som har spelats bland annat på Folkteatern i Göteborg, Teater Uno, Backa Teater, Unga Dramaten, Högskolan för scen och musik och Radioteatern. Krönikor och radioessäer för ”Tankar för dagen”, ”Nya vågen” och ”Obs i P1”. Litteraturkritiker och kulturskribent för GP (tidigare GT, 2003-2014). Hyllade essän ”Nuckan” som kom i fjol.

AKTUELL: ”Nuckan” blir i höst pjäs med Katarina Ewerlöf på Kulturhuset Stadsteatern (i regi av Frida Röhl). Lindroth hamnade på 48:e plats på Expressens lista över 2019 års kvinnor. 

”Jag skriver ganska långsamt, jag är inte en flödesförfattare som bara skriver på. Jag har heller inte en massa anteckningsböcker, minns jag det jag kommer på så var det bra och då använder jag det”, säger Malin Lindroth. Foto: Karin Sörbring

”Kanske en myt att det finns någon för alla?”

Du har i intervjuer sagt att det är som att den ofrivilliga ensamheten inte får finnas?

– Nej, ordet ofrivillig är så tabubelagt och jag har mött människor som på allvar menar att det är ett tecken på ett extremt utanförskap som psykisk ohälsa eller missbruk om man lever ensam utan att aktivt ha valt det. I nätdejtandets tider kan erfarenheten av ofrivillig ensamhet också framstå som hur ”onödig” som helst, en del vill förmedla att ”det behöver inte vara så”. Och kanske är det så att man säkert skulle kunna hitta någon stackare, men kanske är det inte det som det handlar om. Men kanske är det en myt att det skulle finnas någon för alla?

– Att reclaima nuckskapet behöver dock inte innebära att man dömer sig själv till evig ensamhet. Att jag lever ensam är också något som upptar mindre och mindre plats i mitt liv. 

”Nuckan” sätts i höst upp på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och Malin Lindroth har själv skrivit pjäsmanuset.

Utveckla vad du menar med att nuckskapet ska ses som en position i stället för en identitet!

– En position kan man välja att ställa sig i eller inte. Jag har haft jättemycket nytta av den positionen. Man kan säga att nuckskapet har räddat mig från min egen konventionalitet. Det har tvingat mig att omvärdera saker om kärlek och relationer och lärt mig om makt och normer. Med tiden när man har investerat mycket i sin ensamhet så får man också en känsla av att man äger sitt eget liv.

Nuckskapet har tvingat mig att omvärdera saker om kärlek och relationer och lärt mig om makt och normer.

Malin Lindroth konstaterar i sin bok att hon i en annan kultur än i den västerländska där det romantiska idealet råder säkert skulle respekteras för om hon levde i kärlek med sin storfamilj eller hade en stark tro på Gud.

– Men här i väst är vi besatta av den romantiska tvåsamheten. Och många lever ett väldigt begränsat liv och är beredda att kompromissa med sin tid och sina intressen för att inte riskera tvåsamheten. 

Samtidigt visar ju undersökningar från World Values Survey att svenskarna är bland de mest individualistiska i världen?

– Ja, det är paradoxalt. Och om du är ofrivilligt ensam kan du ju inte säga att det är av självförverkligande som du lever som singel, att det har ett högre syfte för att du vill vara fri, skriva stora romaner. 

– Det här sätter också fokus på hur man förhåller sig till förluster. Vi är rädda för att prata om det. Om vi trots allt gör det så gör vi det när förlusten är över eller som ett steg på väg mot något fantastiskt, medan nuckskapet mycket väl kan vara en belägenhet som blev till i konsekvenser av slump och val, resurser och brist. Och förluster är en del av allas liv. 

Författaren Malin Lindroth utövar ”nia”, en träningsform inspirerad av dans, kampsport och mindfulness. Foto: LENNART REHNMAN / GT/EXPRESSEN

”Vi går oreflekterat mäns ärenden”

Vad tänkte du om DN-krönikören Åsa Beckmans text om att hon kommit på sig själv med att värdera beröm från män högre än när hon fick feedback från kvinnor?

– Jag tror att det är vanligt att kvinnor upplever att de är beroende av mäns gunst. Och det är det vi behöver göra upp med: rädslan att bli bortvalda som ger sig uttryck i att vi exempelvis oreflekterat går mäns ärenden. 

Vad har du lärt dig av mottagandet av ”Nuckan”?

– Jag är mer intresserad av tystnader än av själva nuckan. Och det är lite fascinerande att vi i den ständigt tjattrande tid vi lever i inte nämner erfarenheter som nuckskapet vid namn. 

– Utifrån nuckpositionen kan vi se att bilden av ett idealt kvinnoliv inte behöver vara att gå från att vara ung och begärlig till att bli gammal och osynlig. Nuckerfarenheten visar att kvinnor kan ha olika sorters liv och att kvinnors liv kan ha olika dramaturgi. 

”I stället för att prata om ensamheten försöker vi rationalisera bort den”, sade du i Kyrkans Tidning?

– Ja, vi pratar gärna om erfarenheter så länge de kan skrivas in i en framgångshistoria och om det handlar om att leva ensam så passerar det obemärkt så länge det handlar om att man valt det: när man kan hålla fram erfarenheten som en resurs. Och så kommer man nog undan med vad som helst om man har en yogamatta under armen, haha. Det signalerar en ”finare” form av ensamhet.

Malin Lindroth var i många år kritiker på GT. Numera är hon kritiker i GP och medverkar i P1. Foto: ANDERS YLANDER / GT/EXPRESSEN

Om ”finare” och ”fulare” ensamhet

Vilken sorts ensamhet är ”fulare”?

– Att vakna upp i soffan på nyårsdagen med fjärrkontrollen under hakan och en folköl intill sig. Men jag är ganska obrydd av vad andra tycker om sådant och kan till exempel utan problem äta ensam på restaurang. 

Finns det någonting du undviker att göra för att du är just ensamstående?

– Nej, egentligen inte. Jag kan absolut gå och se en film på egen hand och på teater har jag lätt att få med mig vänner. Faktum är att mitt liv är mer likt mina väninnors nu när vi har passerat 40. Vid 42-43 var det ganska många som skilde sig och som nu har utflugna barn. 

Din bok har kallats för ”en motståndshandling i en omvärld som tystnar och tittar bort när ensamheten kommer på tal”?

– Ja, men att prata om en annan sorts erfarenhet än den självvalda behöver inte betyda att man lever i misär, de flesta människor balanserar nog mellan den där yogamattan och folkölen, haha. 

”Pjäsen ”Nuckan” utspelar sig i ett nu, medan boken utgår från en relativt trygg plats. I pjäsen ska Katarina Ewerlöf skildra någon som erövrar erfarenheterna framför sig. Men jag har också fått en insikt i hur mycket rädslan för erfarenheten av nuckskap gör en del kvinnor beredda att utsätta sig för saker, som att hellre leva i en destruktiv relation än att vara ensam. Vilket pris betalar man för att slippa vara nucka?”, frågar sig Malin Lindroth. Foto: KARL HENRIK EDLUND / GT/EXPRESSEN

Malin Lindroths val

Fotboll – Ishockey

”Ishockey verkar vara lite vårdslöst”.

Soffa – Löpband

”Jag tycker om att röra på mig”.

Kungen – Drottningen

”Ingen av dem. Jag är inte rojalist”.

Hudvårdsrutin - Tvål 

”Av gammal vana”.

Deckare - Biografi

”Det beror förstås på vad det är för deckare eller biografi”.

LÄS MER: Recension av ”Nuckan”: ”Den här gamla nuckan har något att lära oss alla” 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!