Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Folkomröstningen om kurdisk stat kan leda till nytt krig i Irak

Foto: MAGDA GAD / MAGDA GAD
Magda Gad.Foto: MAGDA GAD / MAGDA GAD

MAGDA GADS DAGBOK från Raqqa. Magda Gad har som första svenska journalist lyckats ta sig till Raqqa i Syrien. 

Jag ligger på ett golv i nordöstra Syrien i ett par begagnade byxor och letar efter mina anteckningar från Tuz Khurmato, Irak, 18 juli 2016. 

Någonstans visste jag redan då att det jag bevittnade den dagen var viktigt, att det förmodligen var början på ett framtida krig och en del av historieskrivningen, men jag hade ingen aning om hur det skulle påverka alla runtomkring mig, och att även jag skulle vara en av dem som påverkas.

Den till synes oväsentliga detaljen att jag har på mig någons gamla byxor, kanske har de tillhört någon krigsdrabbad i Raqqa, kanske någon som är död, kanske har byxorna kommit som en del av en hjälpsändning, är en del av den påverkan. 

Foto: MAGDA GAD / MAGDA GAD

En påverkan som nu förvärras, med ytterligare isolering och krigshot.

Nordöstra Syrien har i flera år varit utsatt för blockader, det finns få saker att köpa, gränsen till Turkiet är stängd eftersom att turkiska staten bojkottar de syriska kurderna, och gränsen till den kurdiska delen av Irak, den enda gräns som för tillfället är öppen, är begränsad. Via den gränsen kan man bara ta med sig det man kan bära till fots och få över i en liten motorbåt, så jag får göra som flyktingarna och de övriga som bor här och köpa upphittat och begagnat. 

Foto: MAGDA GAD / MAGDA GAD

Det finns inte heller banker och man kan inte använda bankkort, vilket ökar känslan av avskurenhet, men pengar kan å andra sidan inte lösa brister eftersom att många saker varken går att köpa eller importera.

Men för 2 000 syriska pund, drygt 30 kronor, fick jag i alla fall två använda tröjor och ett par byxor. Kläderna var lika sandiga som sedlarna. 

Min nya väninna, Nejlikan, sa att jag behöver mer kläder nu när hösten kommer. Hon valde ut vad som blir bäst, vad jag behöver sova i och vilket material som är bekvämast att ha intill kroppen, och jag lyssnade och gjorde som hon sa. 

Tidigare samma dag lärde Nejlikan mig hur man kokar ris utan att använda så mycket gas, man blötlägger det helt enkelt i ett kärl med hett vatten och låter det ligga där. 

Mannen som sålde de begagnade kläderna viskade när han tryckte ner dem i en prasslig, svart påse, en sådan där som knappt något får plats i och som lätt går sönder: 

– Tvätta dem först.

Det gjorde jag, på knä i mitt badrum som stinker av bensin. Jag måste ha bensin till generatorn, den står där i en plastdunk och påminner mig om överfyllda bårhus med dåligt fungerande kylar. Lik luktar som en blandning av sött, skit och bensin. 

En riktig dusch har jag inte tagit på 32 dagar

Jag hukade i badrummet med växande påsar under ögonen, numera van vid att gnugga kläder i den mörkgröna hinken och att spara allt sköljvatten. Jag låter aldrig vatten från disk eller tvätt rinna ner i avloppet, annat än när det använts tills det är äckelsvart, då åker det ner i toaletten.

När jag tvättar mig häller jag vatten över mig från en tomflaska, ståendes i en ljusrosa balja som jag låter det rinna ner i, sedan använder jag det igen. 

En riktig dusch har jag inte tagit på 32 dagar.

Den där julidagen 2016 i irakiska Tuz Khurmato visste jag inte att jag ett drygt år senare skulle huka lortig över en grön hink bredvid en dunk bensin i ett badrum i Syrien. Ett badrum fyllt med tomma plastflaskor och en slags trådhylla som hänger på två spikar, och som alltid ramlar ner med ett fasligt skrammel över plastflaskorna när jag kommer åt den. 

På bilderna från den där dagen i juli ser jag så oskyldigt omedveten ut. Som om jag bara var en åskådare, på tillfälligt besök i ett annat land. 

Det var jag också, jag hade varit i landet en knapp månad, och det jag såg var rörigt på gränsen till obegripligt. 

Då avvaktade jag med att rapportera

IS fanns i Tuz Khurmato, det område jag hade åkt till för att rapportera, men de styrkor som var där för att strida mot IS var mer upptagna av etniska och sekteristiska konflikter sinsemellan varandra, än av att strida mot IS. 

För mig, som kom dit och trodde att alla stred mot IS, blev det förvirrande. Det fanns inte ens kommunikation mellan de olika styrkorna. 

Jag avvaktade med att rapportera. 

Tiden kändes inte rätt.

Nu är tiden rätt. 

Nu är nästa krig är på väg. 

Foto: MAGDA GAD / MAGDA GAD

Och jag är inte längre bara betraktare utan jag är numera en boende som också påverkas av det som händer.

Då var jag mest fascinerad över att sjätte brigaden från Ministry of Peshmerga, den officiella försvarsmakten i den delvis självständiga kurdiska regionen i norra Irak, under ledning av general Sabah Perot, kunde skjuta ner en IS-drönare som flög högt över våra huvuden uppe i himlen. 

En soldat sköt ner den med en automatkarbin. 

Det var första gången jag såg en IS-drönare, de var mycket enkla på den tiden och de var inte utrustade med bomber, som de har varit sedan kriget i Mosul, utan de användes enbart som kameraövervakning. 

Drönaren var byggd av frigolit och hade två kameror och en sändare som gjorde det möjligt för IS att sitta och följa rörelserna vid fronten, inklusive mina, live. 

Det kunde ha varit ett turistområde – nu är det krig i stället

Jag stod på den östra flodbanken och tittade ut över den andra sidan som kontrollerades av IS. Det var solnedgång och mycket vackert. Kanske var det den vyn som gjorde att jag aldrig åkte hem, som gjorde att jag blev kvar, som gjorde att mitt hem blev nära Tigris och Eufrat. 

En soldat gjorde en gest mot öknen, grönskan och vattnet och sa: 

– Det här hade kunnat vara ett turistområde. Nu har vi krig istället.

En bit västerut från Tuz Khurmato ligger Saddam Husseins födelseort Tikrit och söderut ligger Baghdad. Tuz Khurmato är en del av terrortriangeln spets, den triangel som sträcker sig från Mosul och nedåt med spetsen riktad mot Baghdad. 

Foto: MAGDA GAD / MAGDA GAD

En triangel som sedan USA:s invasion 2003 har utgjort fästen för sunnimotståndsrörelser och sunniextremistiska grupper som al-Qaida i Irak och IS. 

Sunnimotståndsrörelserna bildades som en reaktion på att Saddam Husseins gamla sunnimannar, baahtisterna, fick sparken och att den shiaregering som tillsattes under ledning av Nuri al-Maliki blev allt mer auktoritär.

Natten till den 19 juli 2016 sov jag på en madrass inne i general Sabah Perots rum på sjätte brigadens bas i Tuz Khurmato, tillsammans med drönaren. Jag minns att generalen hade ett leopardlakan och att han gick till sina soldaters rum, för att inte störa. 

Tidigare hade han berättat för mig att de döda IS som de ser i striderna inte har växt upp som muslimer, eftersom att de inte är omskurna. Jag blev glad över att han gav mig det förtroendet, att han berättade något som anses tillhöra den manliga privata sfären för mig som är kvinna. 

Jag undrade om IS hade tittat på mig när jag sov

På morgonen när jag vaknade i den kvävande värmen på den hårda madrassen och vände mig mot drönaren undrade jag om Peshmergasoldaterna verkligen hade kapat alla sladdar till kamerorna, eller om IS hade tittat på mig när jag sov.

I staden Tuz Khurma hade det byggts murar och vägspärrar inne i bostadsområden. Det hade varit strider mellan kurder, araber och turkmener, både civila och militära, och vissa hade skadats och dödats. 

Stämningen var som före ett våldsamt upplopp. 

För att gruppera sig och försvara sig mot varandra hade de delat in staden med murar och avspärrningar. På ena sidan fanns kurder, sunniaraber och sunniturkemener, på andra sidan shiaaraber och shiaturkmener. 

Peshmerga var närvarande som stridande styrka i staden och det var även folkfronten al-Hashd al-Shaabi, som till stor del är shiaaraber och hade skickats dit på order av irakiska regeringen. 

Foto: MAGDA GAD / MAGDA GAD

Irakiska armén fanns på andra sidan av IS, från Tuz Khurma sett. Men irakiska armén hade varken samband med Peshmerga eller al-Hashd al-Shaabi, trots att de borde ha tjänat på att gå ihop och samtidigt attackera IS.

Jag bad befälet för al-Hashd al-Shaabi, jag tror att han hette Bashir, som satt inne på deras bas i Tuz Khurma, en bas där både den äldre och den yngre iranska ayatollah Khomeini och Khameini hängde som porträtt, att rita en karta över hur styrkorna var placerade vid fronten i Tuz Khurmato. 

Han började klottra men visste inte själv vilka styrkor som var positionerade var. Efter ett tag tog en soldat över kartan och ritade dit några streck, men inte heller han fick ihop det. 

Då började befälet skratta och ropade högt: 

– Demokrati! Hav! Det nya Irak!

“Det nya Irak” är ett skämt som man började med efter USA:s invasion, ett uttryck som används ironiskt för att beskriva den demokrati som USA inte införde. 

Istället blev staten svagare och klanstyret starkare, de etniska och sekteristiska konflikterna flera, påeldat av andra stater, grupper och terrororganisationer som tjänade på terror och krig.

Ett omtvistat område

Tuz Khurmato är ett omtvistat, mångetniskt område precis som oljestaden Kirkuk. Under kriget mot IS har kurderna utökat den mark de kontrollerar genom att inta just sådana här omtvistade områden, som i olika omgångar har både arabifierats och kurdifierats, genom fördrivningar. 

Totalt har kurderna utökat sin federala region med 40 procent sedan 2014. 

Utöver Tuz Khurmato och Kirkuk har de tagit kontrollen i Sinjar i nordvästra Irak på gränsen till nordöstra Syrien. 

I nordöstra Syrien har de syriska kurderna i sin tur agerat på samma sätt, de har utökat området de kontrollerar och strider nu även i den arabiska staden Raqqa. 

I Irak avstod kurderna från att strida i Mosul för att det är en arabisk stad, och använde i stället sin Peshmergastyrkor för att skydda gränsen mot det område som de anser tillhöra deras kurdiska region, en region som enligt irakiska konstitutionen enbart får bestå av tre provinser, Erbil, Duhok och Sulemanyia, men som idag, efter att kurderna tagit mark, inofficiellt består av Erbil, Duhok, Sulemanyia, Kirkuk och Sinjar.

För att kunna ha en helt självständig stat är kurderna beroende av oljan i Kirkuk. 

De har därför mobiliserat trupper till Kirkuk-fronten, nu när maktvakuumet efter IS är nära. Men IS kommande fall i Irak är inte det enda som ökar konflikterna mellan andra grupper i landet. 

Foto: MAGDA GAD / MAGDA GAD

I måndags, den 25 september 2017, höll kurder i Irak en folkomröstning om att den kurdiska delen ska bli en egen stat och att Irak alltså ska splittras. 

Nästan 93 procent röstade för ett självständigt Kurdistan och presidenten för den kurdiska regionen, Masoud Barzani, har sagt att den kurdiska delen aldrig igen kommer bli en del av Irak. 

Iraks premiärminister Haider al-Abadi har kallat valet för olagligt och menar att en omröstning om ett framtida splittrat Irak måste inkludera alla irakiska medborgare, inte bara kurder, och att det ska gå genom den irakiska konstitutionen.

Valresultatet innebär inte att den kurdiska regionen i norra Irak kommer att bli en egen stat, utan Masoud Barzani vill använda valresultatet som politiskt verktyg för att få det att bli verklighet. 

Att statsgränserna ska ritas om. 

Verkligheten för kurderna ser ut att bli något helt annat

Den krassa verkligheten för kurderna ser däremot ut att bli något helt annat än frihet och en egen stat. 

Irakiska regeringen har tillsammans med Iran och Turkiet bestämt sig för att straffa de irakiska kurderna för att de höll folkomröstningen. De säger att kurderna nu vill skapa ett nytt Israel, och att det kommer att bli många krig, precis som det har varit i Israel.

Iran har på order av irakiska regeringen stängt både luft- och landgränserna mot den kurdiska regionen, irakiska regeringen har flugit in irakiska regeringssoldater till Turkiet, turkiska staten har mobiliserat militära styrkor till gränsen, Turkiets president Erdogan hotar med att stänga av oljepipelinen som transporterar olja från Kirkuk till Medelhavet, övriga sanktioner och blockader kommer att införas och irakiska regeringen säger att de även kommer att stänga flygplatserna i norra Irak.

Kurderna i Irak kommer få sämre ekonomi om blockaderna införs, de kommer inte kunna resa ut ur landet och i värsta fall blir det krig mellan kurder och araber. 

Även kurderna i Syrien kommer att påverkas eftersom att all införsel till nordöstra Syrien i dag sker via den kurdiska regionen i Irak. 

Strider mellan kurdiska Peshmerga och irakiska al-Hashd al-Shaabi har redan inträffat i Tuz Khurmato. 

Enligt rapporter har en dödats och en skadats.

Precis det här stod vi och pratade om den där vackra julidagen i solnedgången för drygt ett år sedan. 

Att här kommer nästa krig i Irak att börja

 

Tidigare unika rapporter från Magda Gad från kriget mot IS och människorna som drabbats av det:

LÄS MER: Allt om Magda Gad – en samling av texter av och med Magda Gad 

 

Magda Gad

■ Flerfaldigt prisbelönad utrikesreporter och krigskorrespondent. På Expressen sedan 2015.

■ Född 1975.

■ Det senaste året i norra Irak, den närmaste tiden nära IS huvudstad Raqqa i Syrien.

■ Om sig själv: Jag är en utrikesreporter som springer åt andra hållet. Som reser dit andra journalister inte reser och stannar lång tid på plats. Som inte bara svarar på vad som har hänt utan också varför och hur det går för de drabbade. Kanske får du rent av läsa om en konflikt innan den bryter ut – eller hur den fortsätter påverka människor efter den avslutats.

Följ Magda Gad på Facebook

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.