Gordana, ett och ett halvt år, tar små, skuttande steg på en lekplats omgiven av spöken. Flickan i rosa är jollrande glad. Bakom målningarna av Musse Pigg vid rutschkanan blickar bistra miner ner på henne. Väggmålningar på soldater och dömda mördare.
Hennes mamma Dragana, 30 år, tittar på porträtten och säger:
– Det är historiska personer, men jag kan förstå att de som inte har samma religion som vi kan känna sig… obekväma, säger den ortodoxa serbiskan.
– Ja, muslimer alltså, förtydligar hon.
Kanske kommer hennes dotter en dag att gå i skolan några tiotal meter bakom parken? EU-pengar har renoverat skolbyggnaden som blickar ut över staden Foča i den serbiska delen av den bosniska federationen.
Men inga biståndspengar i världen kan ändra på vad som hände i den byggnaden
– Det skedde fruktansvärda saker där inne, säger Dragana och drar ihop skakande axlar som i en rysning. Som för att skaka av sig det hemska lägger hon till:
– Men de som gjorde det har alla blivit dömda, säger hon.
Idrottshallen blev en våldtäktsfabrik
”Det”, ordet som ingen vill ta i mun, är att sommaren 1992 förvandlades den dåvarande idrottshallen Partizan till en våldtäktsfabrik. Muslimska flickor och kvinnor från tolv år och uppåt blev utsatta för organiserade våldtäkter och tortyr i massiv skala. Liknande tortyrcentraler upprättades på många fler ställen.
Runt skolan finns inte skymten av en minnesskylt eller ett tecken på att detta var platsen för några av de mest sadistiska brott i modern tid.
Rättsprocessen mot det som skedde i Partizanbyggnaden kom senare att bli en milstolpe: för första gången i historien dömdes personer skyldiga till systematiska våldtäkter och etnisk rensning som ett brott mot mänskligheten.
Tvärtom, så har någon målat en stor, skäggig krigare på väggen mittemot skolan: Dragoljub ”Draža Mihailović, ledare för så kallade tjetniks och dömd till döden efter andra världskriget. Han gjorde sig fruktad för sin kamp att skapa ett etniskt homogent Storserbien. ”Dražas” porträtt är i dag en del av den etniska signalpolitiken.
Provokationen går inte att ta miste på för en icke-serb.
Mamman Dragan är själv trettio år så hennes krigsminnen begränsar sig till skräcken när Natos flygplan bombade bron över floden Drina.
– Det flög glassplitter över hela lägenheten. Det var fruktansvärt, minns hon.
Har fått skurkstämpel
Helst vill alla glömma kriget - och ändå inte.
Philip Cunliffe är forskare i internationella relationer på universitetet i Kent i Storbritannien. I UnHeard skrev han nyligen: ”Den konflikt som nu rasar i Östra Europa startade för 30 år sedan, denna vecka, i ett annat land ur den forna kommunistfederationen: Den federala socialistrepubliken Jugoslavien”. Forskaren pekar på Putin ofta återkommer till just den konflikten för att rättfärdiga dagens krig. Riskerna är dessutom stora för hur kriget i Ukraina avslutas, menar han:
”Det finns en risk att en fredsuppgörelse för Ukraina skapar samma problem som de som har varit en plåga för Bosnien efter kriget som skars upp i separata, etniskt homogena småstater utan någon meningsfull centralregering.”
Men de som själva var med i Balkankriget vill inte skruva tillbaka klockan:
– Den som säger att jag i dag skulle gå ut i ett fruktansvärt krig igen vänder jag vapnet mot. Vem skulle föra det kriget i dag, förresten? Alla unga lämnar ju landet, säger veteranen Gordan, 60 i Foča och smuttar på förmiddagens första klunk äppelbrännvin.
Bland de som lämnat staden nämner han inte den tidigare dryga hälft av befolkningen i Foča som var muslimsk och jagades bort eller dödades under kriget.
Vid ingången till lokalen hänger ett stort porträtt av Ratko Mladic, av somliga kallad ”slaktaren från Balkan” och av den internationella domstolen i Haag dömd för brott mot mänskligheten.
Innan dess hann Mladic signera ett diplom och ge en medalj till den lilla veteranklubben i Foča som nu hänger på väggen.
Veteranen Gordan är som många människor utmed floden Drinas stränder: gästvänlig, skämtsam och eftertänksam.
Inbördeskriget 1992 till 1995 vill han inte tillbaka till. Samtidigt upplever han att den serbiska befolkningen i Bosnien har fått en oförtjänt skurkstämpel på sig i ett krig där alla sidor begick bestialiska brott.
Bosniens problem i dag är inte begränsat till skuldfrågan. När vapnen tystnade 1995 och bläcket från fredsavtalet i Dayton i USA hade torkat så stod Europa med en statlig hybrid i famnen. Bosnien-Hercegovina är i dag ett av de mesta komplicerade statsbyggena i Europa. Man kan jämföra det med ett Belgien eller Schweiz, fast med inslag av kolonialstyre, där tre folkgrupper - kroater, bosnier och serber - alla ska vara representerade i en svag central makt över starkare, lokala styren i snåriga gränsdragningar.
Styret är lika svåröverblickbart som den mäktiga naturen med sina kanjoner, forsar, branta bergväggar och täta urskogar. Det finns tre samregerande presidenter och ovanpå det en utländsk ”hög representant” för det internationella samfundet. Förra sommaren släppte österrikaren Valentin Inzko, den höga representanten, en mindre bomb dagarna innan han gick i pension. Hädanefter skulle det vara olagligt att förneka folkmordet i Srebrenica.
”Varje hem är en egen vapenarsenal”
För de, (främst serber och kroater), som vill dra alla krigsbrott och brott mot mänskligheten över en och samma kam sågs lagen som en provokation.
– Objektivt sett så är det ren kolonialism att en främling ensam ska stifta sådana lagar över våra huvuden, säger skogvaktaren och serb-bosniaken, Déjan Elez, 35.
Inte heller han vill tro på en ny konflikt, även om han är väl medveten om sin regions historia.
– Här har det alltid varit krig var femtionde år. Varje hem är en egen vapenarsenal. Ibland, när jag själv varit i en, om än så liten och vardaglig konfliktsituation, så kan det hända att jag förvånar mig själv. Var det där verkligen jag som reagerade så där? Hur kunde jag reagera så, säger han.
Eller hur kunde hans muslimska grannar en gång i tiden skjuta i låset i deras lägenhet och bryta sig in, när hans familj flydde till Montenegro under kriget?
– Det finns inte en familj som inte har sitt eget trauma här, säger han och blickar ut över det branta bergspasset mot Montenegro som ända sedan romartiden har skyddat den urskog som han älskar från exploatering.
”Hade jag varit där hade alla strukit med.”
När Srebrenica omringades sommaren 1995 och intogs av serbiska styrkor separerades kvinnor och barn från männen – som sedan avrättades i tusental. Uppskattningen 8300 är den siffra som forskare i regel refererar till. Men den värsta massakern på årtionden i Europa hade kunnat vara värre, anser den före detta befälhavaren Svetozar Guzima, 65 år. Vi hittar honom i staden Višegrad i den i dag serbiska delen av Bosnien, vid floden Drinas mörka vatten där han sökte skydd efter kriget.
Under kriget ledde Svetozar Guzima en bataljon på runt 650 man i Sarajevo. 167 av dem dog. Själv skadades han fyra gånger.
– Jag är född och uppväxt i Sarajevo. Kriget tog allt, mina bästa år av kärlek och ungdom. Mitt hus och min restaurang brändes ned, säger han och fäller sin iskalla dom om Srebrenicamassakern:
– Hade jag fört befäl i Srebrenica och haft tunga vapen så hade jag aldrig separerat kvinnor och barn från männen. Alla hade strukit med, säger han.
Alla?
– Ja, jag är inte rädd för att säga det och jag har redan sagt det när jag vittnade i domstolen i Haag. Guzima vittnade där till fördel för bland annat general Ratko Mladic som ”besparade” kvinnorna och barnen i Srebrenica.
Trettio år senare talar han om alla muslimska vänner som han har och hur omöjligt det skulle vara att ett nytt, hemskt krig bryter ut.
– I dag ringer mina vänner i Sarajevo och frågar mig om det kommer att bli krig igen. Aldrig i livet svarar jag, berättar han.
Kvinnor våldtogs på spahotellet
I den medeltida staden där han nu bor mördades tusentals muslimer. Kroppar kastades i Drinaflodens vatten från den ottomanska bron eller brändes inne i hus, eller sköts. Otaliga kvinnor våldtogs systematiskt i det närliggande spahotellet Vilina Vlas från Titoeran som förvandlades till tortyrcenter. Där kan en besökare fortfarande hitta en inskription gjord med kniv av soldater som väntade på sin tur att våldta. Texten talar i grova ordalag om en gruppvåldtäkt med tio män inblandade.
Om allt det vill ingen helst tala om i staden.
– Glöm inte att skriva att jag var i Sarajevo under kriget, inte i Višegrad, säger befälhavaren från Sarajevo.
”Att tala med Schmidt är förräderi”
Skälet till rädslan för att ett nytt krig kan blossa upp kommer från den serbiska delstaten Republika Srpskas huvudstad Banja Luka. Milorad Dodik, den sittande nationalistiske serbisk-bosniske presidenten (i Bosniens tremanna kollektiva presidentämbete) hotar med att dra sig ur federationen om centralmakten inte inom ett halvår ger serberna ännu mer självständighet. Armén och rättsystemet ska upphöra vara gemensamt, kräver Dodik.
Hela korthuset som den bosniska staten utgör skulle därmed rämna.
Till hösten går Milorad Dodik till val - och det tänker han inte göra med att kompromissa med det internationella samfundets höga representant, tysken Christian Schmidt i Sarajevo. Eller ens tala med honom:
– Om jag skulle tala med honom så skulle jag legitimera honom. Att tala med Schmidt är förräderi, sade presidenten i det lokala parlamentet.
EU har förblivit tyst, splittrad och passiv under de år som Dodiks nationalism har vuxit sig starkare. Under tiden passar länder som Kina och Ryssland på att stärka banden i det lilla landet i Europas hjärta, eller i ”Europas sköra skrev” som andra liknar Balkan med.
Den nionde januari - årsdagen av den serbiska republikens utropande av en egen stat - marscherade ryska mc-gäng och ultranationalister på gatorna i Banja Luka, liksom militärliknande parader med lokala polisstyrkor.
I mitten på mars, när Ryssland invaderat Ukraina, var MC-gängen tillbaka på gatorna med de så kallade Vita vargarna i täten, tillsammans med hundratals andra demonstranter med nya slagord:
– Ryssland är inte krig med Ukraina, de är i krig med mörka euroatlantiska krafter som vill dominera och förgöra världen, sade en av de närvarande still Euronews.
”Icke-serber pekar finger mot oss”
Bland väljarskarorna i Banja Luka är det ändå inte minnet av Srebrenica, vikten av en egen armé eller juridiska frågor om vem som ska få avverka skog i delstaten som bekymrar mest. Folk är bekymrade över ekonomin, jobben och korruptionen.
Har man inte ett medlemskort i rätt politiskt parti, eller om man kan betala eller har andra band så är det svårt att få ett jobb inom administrationen. Eller ens att studera.
– Jag skulle nog säga att läkarutbildningen är den mest korrupta, säger teaterstudenten Sofija i Banja Luka. Liksom sina kamrater skulle hon dra sig för att sätta upp en pjäs som kan störa myndigheterna. Istället förbereder de en pjäs om vikten av att slå vakt om det egna språket och de kulturella rötterna.
Runt kafeterians bord är de sju stycken studenter i åldern 21 till 27 år. De är från olika håll i landet, men alla är av serbisk börd. Gemensamt har de att ingen av dem har haft en minuts historielektion om inbördeskriget mellan 1992 och 1995 i grundskolan.
– Men jag kan känna att andra icke-serber ofta pekar finger mot oss. Att vi skulle ha någon form av skuld i kriget, säger Djordje. Det ger en känsla av orättvisa hos en ung man som inte ens var född när inbördeskriget startade.
Krigsförbrytaren: ”en viktig och stor man”
Psykologen Sradan Puhalo, 50 år, i Banja Luka har forskat i frågan. Hans slutsats är att Balkans moderna historia fortfarande är ett politiskt vapen i händer på skrupelfria politikers agendor:
– I det här landet har vi tre olika historiebeskrivningar; en kroatisk, en bosnisk och en serbisk. När de olika skildringarna kommer på kollisionskurs uppstår tydliga problem, säger han.
Hans dotter är 14 år och visar de sista sidorna i sin historiebok. Den där det finns en liten ruta om Radovan Karadžić, mannen som nu avtjänar straff för brott mot mänskligheten i Storbritannien. Det var en viktig och stor man som senare blev skickad till domstolen i Haag, får hon lära sig. Utan ett ord om brotten som han anklagats för.
”Det finns ingen annan lösning”
President Dodiks företrädare och tidigare motståndare Mladen Ivanić, 63 år, har gett upp politiken och sitter nu nästan varje dag på ett kafé bakom regeringsbyggnaden i Banja Luka. Mladen Ivanić uppskattar det lugna livet, långt från rampljuset.
– Min pappa lärde mig att aldrig glömma att ”en dag blir du pensionär och då kommer du vilja kunna gå på en trottoar utan att behöva se dig om ifall någon följer efter dig”, säger han.
I ett land där flera ledare har levt undangömda i kloster, under hemlig identitet, jagade av poliser, av offer eller av brottslingar från hela världen har rådet en annan innebörd än i övriga Europa.
– I Bosnien har vi ledare som bara kan vara ledare under förutsättning att det finns en konflikt. Det är de som EU har hållit under armarna, säger Mladen Ivanić.
– Ju större problem president Dоdik skapar desto större ledare framstår han som, fortsätter han.
Han har själv långbänkat oräkneliga timmar genom den komplexa bosniska, federala statsapparaten där alla folkgruppers sällan kompromissvilliga ledare ska ha sitt ord med i beslutsprocessen. I dag har den tidigare presidenten kommit till en slutsats:
– Det finns faktiskt ingen annan lösning och alternativ till systemet som vi har i dag, säger han.
Försäkringen mot nya Balkankrig finns nämligen utomlands:
– Så länge vi ingår i ett större sammanhang, i låt säga det forna Jugoslavien eller i morgon i EU - om än så helt utan rösträtt! - så kan det här landet vara stabilt. Men är vi ensamma och tittar på varandra, då finns det alltid en risk för konflikt, säger den förre presidenten.
– Hade vi ingått i något större så hade vår konflikt inte varit mer dramatisk än när Tjeckien och Slovakien gick olika vägar inom EU, slår han fast.
”Folk hyllar kriget som något romantiskt”
Den tidigare presidenten oroar sig för att den nya generationen under ytan av globaliserad livsstil har blivit ännu mer nationalistisk än vad hans generation var.
Dessutom, när inbördeskriget bröt ut 1992, fanns det inte sociala medier med svansen av näthat. Det är något som oroar Aleksander Trifunović, 53, chefredaktör på en av regionens mediehus, Buka. Han säger att han inte tror på krig, men…
– Innan kriget på 1990-talet var det här ett drömsamhälle! Ingen pratade om krig. I dag är krig ett samtalsämne, folk hyllar kriget som något romantiskt.
På nittiotalet hade vi ingen anledning att kriga, nu har vi för många anledningar, säger han.
– Men så länge vi inte dödar någon så struntar väst helt i oss, säger han.
Många känner sig oroade över det giftiga näthatet. När Buka gjorde en bitterkomisk video om hur folk talar till och med varandra blev den så viral och medial att det till och med gjordes en norsk version på konceptet.
Långt ifrån alla hatar dock.
Bebisen hjälpte henne härda ut i våldtäktslägret
Överlevaren Midheta Kaloper-Oruli, 50 år, och hennes kompanjoner har kommit över hatet. I dag stöttar de varandra i en liten lokal möblerad med symaskiner och fikahörna i centrala Sarajevo. Här möts våldtäktsoffer från den etniska rensningen under inbördeskriget.
Midheta var 20 år när kriget bröt ut i staden Foča.
– Det som hände mig, det hände otaliga andra. Förloppet var alltid detsamma, säger hon. Och berättar om hur familjen flydde från Foča, omringades med av soldater som sköt in i folkmassan. Hur familjemedlemmar mördades på plats, andra senare.
– Min kusin var gravid i nionde månaden, berättar överlevaren.
Men också om hur hon fördes bort till ett våldtäktsläger i en skola. Hon berättar om hur den döda släktingens tre månader gamla bebis och hennes bror med särskilda behov var gnistan som gav henne styrka att hålla sig i livet genom tortyren, svälten och vandringarna i skogen och senare över hela Bosnien.
Våldtogs av grannen, pappas tidigare elev
Alla kvinnor här har sina variationer på samma tema. Liksom chocken över att upptäcka att deras plågoandar ofta var deras tidigare grannar och vänner till familjen.
– De tog vår kyskhet, vår oskuld och vår renhet: allt det som de aldrig haft tillgång till innan, säger Midheta. I Partizanbyggnaden i Foča såldes de bosniska kvinnornas kroppar för ungefär hundra kronor till soldater, berättar Midheta.
– Han som våldtog mig var en grannpojke som hade haft min pappa som skollärare, säger hennes väninna, Rejhama Sijerčić, 60. Rejhamas pappa sköts. Efter en grov kommentar om hennes kön sade Rehjamas våldtäktsman att han nu skulle gå vidare till hennes mamma.
– De orden har för alltid etsat sig fast, säger kvinnan med eftertryck.
Först nu i vinter, efter åratal av egna efterforskningar kommer hennes våldtäktsman och pappans mördare att ställas inför domstol.
– De enda efterforskningar som domstolen och polisen gjorde var att kolla stavningen på namnen. Hade jag vetat hur svårt det skulle vara, att jag skulle förlora sex år av min hälsa i processen så skulle jag nog ha gjort det annorlunda, säger Rejhama Sijerčić.
Någon vecka senare döms mannen hon pekar ut som sin våldtäktsman till tio års fängelse för dubbelmord på hennes pappa och farbror. Men han frias för våldtäkten.
– Sådan är vår rättvisa, konstaterar Rejhama.
Letar ännu efter resterna av sin bror
Ett par gånger om året, reser kvinnorna till olika minneshögtider, bland annat till Foča och den i dag ombyggda skolan, Partizan.
– Om vi inte ser historien i vitögat så kommer det aldrig bli fred på riktigt i det här landet, säger Midheta Kaloper-Oruli.
– Jag förstår och håller med de serber som säger att det förekom brott på alla sidor. Jag fördömer och beklagar av hela mitt hjärta massakern i Josanica till exempel. Där mördades ett femtiotal civila serber bestialiskt av muslimska, bosniska trupper i december 1993.
– Men antalen offer på båda sidor går inte att ställas på samma plan. Om vi inte får fram sanningen så kan det här hända igen. Överallt! I Sverige, i Finland eller i Danmark för den delen, säger Midheta.
Hon har hittat sin brända mors kvarlevor, men letar fortfarande efter sin brors rester.
