Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Flyttade 150 mil för jobb - nu arbetslös

58-åriga Agnes flyttade 150 mil för drömjobbet - nu blir hon arbetslös. Foto: Emmalisa Pauly

JUNOSUANDO/KANGOS. Hon hade varit arbetslös i två år när hon i fjol fick syn på annonsen i tidningen Transportarbetaren om drömjobbet som chaufför vid gruvan i Kaunisvaara.

Då ordnade Agnes Johansson ett banklån för att få råd att ta in på vandrarhem den första tiden, packade täcke, kudde och en resväska med kläder och bilade de 150 milen från småländska Ljungby upp till Pajala kommun.

– Det var inget lätt beslut att flytta ifrån min sjuka gamla mamma och mina två vuxna söner, men jag kände att jag för att kunna vara stark och stötta min familj måste ha ett arbete, säger 58-åringen.

För en månad sedan fick hon veta att gruvan ska stängas.

– Min dröm slogs i spillror. Jag har satsat så himla hårt på att skapa en ny tillvaro här i Junosuando och så slutar det så här, säger Agnes Johansson och blickar ut över huvudgatan i det lilla samhället med 500 invånare.

Det ryker om andedräkten när hon pratar och det är glashalt på parkeringen utanför den ombyggda vårdcentralen, där Agnes sedan i våras hyr en egen tvåa.

– Det första halvåret här uppe bodde jag runt på fem olika ställen. Utöver vandrarhemmet var jag bland annat inneboende hos en chaufför i Kangos. Det är helt underbart att ha ett eget boende nu!

Om några veckor kommer soffan, fåtöljen, fotpallen och vitrinskåpet som hon beställt till den nya lägenheten. De gamla möblerna tvingades Agnes Johansson nämligen göra sig av med, för det var för dyrt att först magasinera och sedan frakta dem från Ljungby.

– Jag har precis betalat av banklånet som jag lyckades tjata mig till på 15 000 kronor för att ha råd att flytta upp och tyckte att jag skulle kunna unna mig nya möbler nu när jag har jobb. Men nu är jag orolig för ekonomin och önskar att jag inte hade beställt möblerna.

"Som en begravningsplats"

Vi promenerar bort till gruventreprenören Cliffton Minings lokaler en kilometer västerut längs riksväg 395. Fram till för en månad sedan var det här navet i Agnes arbete. Nu är det bara ett fåtal chaufförer kvar som fraktar bort den järnmalm som redan brutits vid gruvan i Kaunisvaara.

– Det ser ut som en begravningsplats, säger hon.

Agnes Johansson tittar längtande mot de blåa byggbarackerna. I lunchrummet på nedre våningen har hon skrattat och fikat under rasterna som chaufförerna hade mellan de tre-fyra timmar långa körpassen mellan gruvan i Kaunisvaara, servicekontoret i Junosuando och platsen där malmen lossades och lastades på järnvägsvagnar i Pitkäjärvi, en sträcka på 16 mil.

– Det hände att man började 03.08 på natten och körde nio-tolv timmar och så hade man lite längre ledigheter på fem-sju dagar emellanåt. Bilarna rullade dygnet runt. Jobbet har passat mig som handen i handsken, jag kan inte tänka mig något mer spännande och jag har trivts jättebra med kollegerna. En del av charmen har varit att vi kommit från hela Sverige. Jag har umgåtts med folk från Dalarna, Skåne och Gotland och det talades en massa dialekter i fikarummet.

Lastbilskort tog Agnes Johansson 2008 då hon gått arbetslös ett par år och blivit förbannad på att hon inte fått den hjälp hon ville ha av Arbetsförmedlingen. Hon hade jobbat på kontor, varit dagbarnvårdare och arbetat som undersköterska inom psykiatrin, men tröttnat på vårdyrket och artrosen gjorde det svårt att klara alla tunga lyft.

– Jag bekostade hela körkortet själv, sånär som på uppkörningen. Och jag älskar jobbet som chaufför. De nya stolarna är riktigt bekväma och jag ändrar inställningen hela tiden så att jag slipper få värk. När jag kör lyssnar jag på en ljudbok eller på någon av mina favoritskivor med countrymusik, säger Agnes Johansson.

Tillbaka i lägenheten häller hon upp perkulatorbryggt kaffe och visar oss en broschyr över de specialbyggda Scanialastbilarna på 90 ton som Cliffton Mining använde.

– Lastbilen är tredelad med dolly och trail och det är trippelhjul under varje enhet så man ska banka på 36 däck och göra säkerhetskontroll varje gång man startar bilen.

Nu sägs det att R70-ekipagen som Agnes Johansson så gärna vill ratta igen ska magasineras i väntan på att världsmarknadspriserna på järnmalm möjligtvis kan gå upp igen.

"Jobbet lockade"

En mil nordost om Junosuando, i ett gult trähus på 120 kvadratmeter plus källare och vind i grannbyn Kangos, träffar vi Agnes tidigare arbetskamrat Madelén Jansson, 26, som flyttat hit från Stockholm, en resa på drygt 120 mil.

Madelén och hennes dåvarande sambo Henric Danielsson, 33, bodde i en hyrestrea i huvudstadsförorten Råcksta.

– Vi visste vad grannarna över och under oss hette, men hade ingen aning om vilka det var som bodde i uppgången intill, säger Madelén, som vantrivdes med att köra brödbil på det mansdominerade företaget i storstaden.

Henric, å sin sida, gillade jobbet som licensspecialist på hemelektronikföretaget Dustin och tyckte att det var smidigt att bara ha en timmes resväg till bägges föräldrar i Vagnhärad nära Trosa.

– Men som familj skulle vi få mer boende för pengarna här uppe i Kangos, så för Madeléns och familjens skull bestämde vi oss för att flytta hit när hon var en av de första 20 chaufförerna som fick anställning vid Cliffton Mining, säger han.

Den första tiden bodde familjen med sonen William, i dag, 5,5 år, hos Madeléns mamma som sedan Madelén var liten varit sambo med en markägare i Peräjävaara i Pajala kommun.

– Att mamma bor här är förstås en bonus, men det var inte avgörande. Det var jobbet som lockade - och möjligheten att jaga älg på fritiden och ge William en bra uppväxt, säger Madelén.

Bytte jobb - ifall att

Henric fick jobb som labbtekniker på SGS vid gruvan i Kaunisvaara, men när paret skulle köpa hus kände de att de ville sprida riskerna och inte lägga alla ägg i samma korg om gruvboomen skulle avta. Sedan i maj i år är Henric i stället rektor för Kangos kultur- och ekologiskola som har barn från förskolan till årskurs nio.

– Det passar mig bättre med större variation och kreativitet på jobbet. Som labbtekniker eftersträvar man att analyserna ska se exakt likadana ut hela tiden. Som rektor arbetsleder jag åtta andra personer och undervisar, säger han och stryker blandraskatten Tufselina över ryggen när hon kommer in i det 30 kvadratmeter stora bondköket där elden sprakar i kaminen.

Men allt blev inte som familjen Jansson-Danielsson trott. Relationen tog slut och Henric hyr sedan en tid tillbaka en lägenhet vid skolan. William, som stortrivs i förskolan och spelar fotboll, bor växelvis hos föräldrarna.

Henric hade faktiskt tittat ut en röd 1,5-plansvilla längre ner på vägen och blivit erbjuden att köpa den, men samma dag som Madelén skulle in på banken och lösa ut honom från de gemensamma lånen fick hon varselbeskedet från Cliffton Mining.

– Nu måste jag vänta tills Madelén får ett fast jobb och kan lösa ut mig. Flytten hit upp har inte blivit som jag hade tänkt mig, men det är bara att köpa läget. Nu är William rotad här, jag trivs med jobbet och ska börja en rektorsutbildning på distans i Stockholm och tack vare internet och Skype kan jag ha regelbunden kontakt med mina föräldrar och vänner i Stockholm och Vagnhärad, säger Henric.

Madelén hann bara vara hemma med varsellön några dagar innan hon fick tag på ett tvåmånadersvikariat.

– Jag vet inte hur många samtal jag ringde innan jag blev uppringd av chefen för Cliffton Minings verksamhet i Svappavaara.

Nu har Madelén gjort sitt första arbetspass som chaufför där och dag- eller rättare sagt nattpendlat de nio milen, enkel väg. Tanken är dock att hon ska hyra en campingstuga i Svappavaara för att slippa sitta i bil två timmar och fyrtio minuter varje arbetsnatt de veckor då hon är i tjänst.

Kanske flyttar tillbaka

Madeléns pappa Anders Jansson, 55, har inte haft samma tur. När Madelén, Henric och William flyttade till Kangos sade Anders upp sin hyreslägenhet i Vagnhärad och fick jobb som chaufför på Cliffton i Junosuando.

I dag bor han i ena änden av dotterns stora hus och tar aktiv del i att hämta och lämna William på förskolan. Men i oktober var han en av de cirka 500 arbetstagare som varslades efter beskedet om att avveckla verksamheten i gruvan.

– Helst skulle jag vilja stanna kvar i Kangos. Jag gillar mentaliteten här och har fått nya vänner. Jag har lastbilskörkort och är utbildad fastighetsskötare. Folk säger att jag ganska lätt borde kunna få ett nytt jobb. Jag är båtmänniska och har funderat på att flytta nedåt skärgården i Trosa igen, men det optimala vore om gruvdriften drog i gång igen, säger Anders.

Hans tidigare chaufförkollega Agnes Johansson delar den förhoppningen. Hon minns med glädje helgen i september, två veckor innan varslen kom, då sönerna Christian, 38, och Andreas, 36, kom upp från Ljungby och hälsade på.

– De sa att de var stolta över sin mamma som flyttat så långt och ordnat det så bra för sig. En kollega hjälpte mig att få hem extrasängar som jag beställt från Gällivare så att Andreas och Christian skulle sova bra och så åt vi gravat renkött och drack fint vin till. Den helgen lever jag fortfarande på, säger Agnes.

"Jag gjorde rätt"

Hon har många gånger frågat sig om hon gjorde rätt som lämnade sin sjukliga mamma Anna, som i våras gick bort, i Ljungby.

– Var det värt det, kan jag fråga mig. Skulle jag ha stannat hos mamma? Men jag tycker att jag gjorde rätt. Jag vill inte vara utan de här erfarenheterna. Mamma var inte glad åt att jag skulle flytta, men hon förstod varför jag var tvungen och jag åkte hem varje långledighet för att ta hand om henne när hon var sjuk.

Förra veckan lämnade Agnes Johansson in arbetskläderna till Cliffton Mining och åkte de 5,5 milen till Arbetsförmedlingen i Pajala för att skriva in sig som arbetssökande.

– Det värsta just nu är ovissheten. Hade jag varit anställd i ett år hade jag fått en inkomstförsäkring, men nu hann jag bara vara anställd i elva månader och två dagar. Jag vet hur tufft det är att leva på 65 procent av inkomsten när man är arbetslös, man har inte ett öre över när räkningarna är betalda. Man känner sig lite övergiven när man gjort som politikerna sagt och flyttat dit man trodde att jobben fanns och så står man här med lång näsa och får ingen hjälp, säger Agnes.

I väntan på järnmalmen

* Har du satt upp någon bortre gräns för hur länge du kan vara kvar i väntan på jobb?

– Vart ska jag ta vägen då? Jag har gjort mig av med lägenheten i Ljungby och är pank. Ryggen och lederna krånglar lite grann, men jag vill absolut inte bli sjukpensionär för jag älskar att jobba.

Men helt nattsvart är det ändå inte. De senaste dagarna har Agnes Johansson testat att gå bredvid personalen vid hemtjänsten i Pajala.

– Det är inte vad jag helst vill, men kanske kan jag hanka mig fram inom hemtjänsten i väntan på att priserna på järnmalm ska stiga igen och verksamheten vid gruvan ska återupptas.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!