Torbjörn Nilsson

Fikastunderna kan sluta med alliansens upplösning

FALSKSÅNG I ALLIANSKÖREN? Alliansen saknar egen majoritet och nu syns sprickor i lojaliteten till samarbetet, skriver Torbjörn Nilsson. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Alliansen fick sin talman, men fikastunderna hos Andreas Norlén kan mycket väl sluta med dess slutgiltiga upplösning. 

En fredag i december 1981 gick Lars Leijonborg på Engelbrektsgatan i Stockholm. Han behövde rekognoscera. I en viss port på gatan disponerade Pehr G Gyllenhammar en lägenhet och där hade Leijonborg avtalat möte med Volvo-direktören påföljande dag klockan 17.00.

Leijonborg var nervös. Han, en 32-årig folkpartistisk partisekreterare, skulle försöka värva näringslivets kejsare till en plats i partistyrelsen. Han ville vara säker på att hitta vägen och inte komma försent.  

Dagen efter sa Gyllenhammar ja.

Lars Leijonborg 1981.

Situationen i partiet – i hela borgerligheten – var emellertid så pass usel för att inte säga desperat att en större idé snart växte fram:

Pehr G Gyllenhammar skulle erbjudas statsministerposten i en borgerlig regering.

”Vi såg den trötte Thorbjörn Fälldin, den ännu tröttare Ola Ullsten och den oerfarne gamängen Ulf Adelsohn och konstaterade att det inte fanns någon som kunde matcha Olof Palme”, skriver Leijonborg i sina memoarer.

Pehr G Gyllenhammar 1981. Foto: PER WISSING

Gyllenhammar kunde bli ett slags opolitisk statsminister utan starka band till något parti, något nytt! Gyllenhammar kunde föra samman de borgerliga partierna. Så drömde Leijonborg och ett par invigda.

Anekdoten säger så mycket om svensk borgerlighet.

Vilket arv den bär.

Gyllenhammar sa förstås nej. Men att tanken ens kunde väckas, det är det definierande.

Denna stackars borgerlighet, slagpåse och driftkucku i svensk politisk historia, en samling disparata figurer som ständigt hamnade i luven på varandra, som svek, som alltid valde det kortsiktigt partiegoistiska, som svettades, ställde ultimatum. Som förrådde. Som försökte och försökte men i slutet av varje ansträngd ansats stod där som farsens förlorare. För att någon surgubbe inte ville bygga en bro. 

Alliansen var ett svar på det.

En lösning.

 

* * *

Alliansen var ett låtsasparti, en konstig skapelse i den svenska traditionen

Alliansen var också – och det är här många går bort sig i analysen – ett sätt att upprätthålla illusionen om att fyra partier fortfarande existerade, men att ändå kunna garantera en borgerlig statsminister en trygg tillgång till alla borgerliga ledamöters röster i riksdagen.

Alliansen var ett låtsasparti, en konstig skapelse i den svenska traditionen.

 

LÄS MER: Torbjörn Nilsson: Vad är det som händer i Annie Lööfs hjärna? 

 

Koalitioner mellan partier har historiskt varit något som svenska partier ingått efter val för att kunna bilda regering utifrån det aktuella resultatet. Inte före. Partier som vetat att de har en majoritet tillsammans har slagit sina påsar ihop.

Alliansen betedde sig okonventionellt, satsade allt på ett kort och lyckades också en gång få det som krävdes – en egen majoritet.

”Allians för Sverige” presenterades hemma hos Maud Olofsson i Högfors i augusti 2004 av de dåvarande partiledarna Göran Hägglund (KD), Lars Leijonborg (FP), Fredrik Reinfeldt (M) och Maud Olofsson (C). Foto: SUVAD MRKONJIC

Det är intressant att så här fjorton år senare höra rösterna från Högfors 2004. De andra partiledarna poängterade vid bildandet av koalitionen vikten av att fortsatt vara fyra skilda partier. Men inte Fredrik Reinfeldt. Han sa:

– Nu börjar fördjupningen.

De fyra hade aldrig gemensam kongress eller stämma, men agerade som vore de ett enda parti, vilket gick just eftersom man hade – majoritet.

Man kan säga att alliansen fungerade i sju år. Studerar man mandatperioden 2010-2014 närmare ser man effekterna av minoritetsregerandet. Perioden började fantastiskt med rekordresultat i valet och en sönderkörd socialdemokrati, men redan efter ett eller två år hade borgerligheten förlorat alla kommandohöjder. Sakfrågeägarskap, debatter, reformtakt, allt gled dem ur händerna.

Dåvarande alliansledarna Fredrik Reinfeldt (M), Jan Björklund (FP), Annie Lööf (C) och Göran Hägglund (KD) gör sitt sista framträdande tillsammans i valrörelsen 2014. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN
Man kan säga att alliansen fungerade i sju år

Alliansen fungerade inte när Stefan Löfven ställde sig på ena sidan och Jimmie Åkesson på den andra.

Sanningen är den att alliansen inte har vunnit en enda betydelsefull seger de senaste sju åren.

Sanningen är den att den där konstruktionen om att låsa sig före val – låtsaspartiet – inte fungerar om man inte har majoritet i riksdagen.

Och det är det som saknas nu.

 

* * *

 

Tid är en viktig sak i politik, och mycket tid har förspillts på förhoppningen att alliansen kunde nå egen majoritet. DÖ, som gav fyra konstgjorda år, och sedan en valrörelse där alliansen fanns när regeringsfrågan kom på tal, men aldrig när någon ställde frågan om varför alliansen skulle finnas.

Det är också en förändring.

Koalitionen skapades i syfte att bryta socialdemokratins maktinnehav, dess dominans i det svenska partisystemet. Den ambitionen enar som förr, men det problemet är nu perifert.

Åtminstone jämfört med problemet att ett nationalistiskt parti växer och håller på att göra insteg i den svenska borgerligheten. De fyra partierna måste välja. Vilket är viktigast? En ekonomisk front mot socialdemokrater om skatter och företagsvillkor eller en kulturell mot sverigedemokrater om nationalismen och definierandet av svensk höger.

 

Alliansen vet inte längre om dess syfte är att krossa socialdemokrater eller att stoppa sverigedemokrater

 

Så kan man åtminstone läsa de interndebatter som pågår mellan borgerliga partier, i dem och inte minst runt dem. De nätverk som finns runt de fyra partierna – Sfären – upptas av det här vägvalet.

 

LÄS MER: Torbjörn Nilsson: Stefan Löfven har gjort alliansen till skurken 

 

Näringslivstoppar önskar samarbete med sverigedemokrater. Några säger ifrån. Ingen företrädare för organisationen Svenskt Näringsliv har uttalat sig, men hör man sig för svarar moderater att uppmaningen från Storgatan i Stockholm är tydlig.

Partier är inte bara sina aktiva, sina medlemmar eller sina väljare. De är också sina finansiärer. Till skillnad från i Lars Leijonborgs ungdom är näringslivet inte en enande faktor, utan en splittrande.

Alliansen kan inte leverera tillräckligt många röster i kammaren och den vet inte längre om dess syfte är att krossa socialdemokrater eller att stoppa sverigedemokrater.

Det är problemet.

 

* * *

 

Då hoppas någon, som den mångordige Kristersson efter fikastunden med talmannen i torsdags, att det efter sju dåliga år ska kunna komma sju goda. Att får man bara statsministerposten löser sig också budget och matematik. Visst, överlever alliansen detta vore det onekligen en prestation. Skalet – logotypen, varumärket – skulle visa sig vara solitt.

Ulf Kristersson under fikastunden med talmannen Andreas Norlén (M) på torsdagen. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Men där inne?

Det ekar.

Konflikten om varför och vad man ska ha koalitionen till är olöst.

 

LÄS MER: Torbjörn Nilsson: Nya talmannen – en konservativ bråkmakare 

 

Den här veckan avslöjade med plågsam tydlighet att de fyra partierna inte talat färdigt om relationen till Jimmie Åkesson. Man kunde tänkt sig att de var förberedda, hade en plan, men inte ville visa upp den i valrörelsen. Nu vet vi. De är inte ense bortom ett par bräckliga formuleringar i en DN Debatt-artikel. 

Vi vet också något om lojaliteten. 

14 ledamöter ur allianspartierna röstade på Sverigedemokraternas Björn Söder som tredje vice talman före centerpartisten Kerstin Lundgren. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Det är faktiskt svårt att ta in att 14 ledamöter – sannolikt moderater eller kristdemokrater – röstade på sverigedemokraten Björn Söder som talman före centerpartisten Kerstin Lundgren. Och att Ebba Busch Thor efteråt sa:

– Jag har förståelse.

Vad är det för regeringsunderlag?

Som i riksdagens första voteringar inte kan hålla sig till en uppgörelse om att rösta på sin egen kandidat?

 

* * *

 

Inget av de fyra partierna vill vara det som bryter samarbetet.

Man måste förstå det.

Alla försöker nu undvika att få skulden.

Det går att konstatera att många intressen skulle sammanfalla om talmannen tog på sig att vara alliansens dödgrävare. Att han lät den prövas mot verkligheten. Att den här historiska, en gång geniala koalitionen, finge försvinna utan svekdebatt.

Det är kanske inte vad Andreas Norlén drömmer om.

Men drömmar, de vaknar man ifrån.

 

LÄS MER: Fler av Torbjörn Nilssons reportage i Expressen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!