Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Felicia, 19, kan inte lämna hemmet själv – nekas hjälp

Felicia är i behov av bostadsanpassning. Foto: Privat
– Jag känner mig väldigt instängd, säger Felicia. Foto: Privat

Rullstolsburna Felicia Viberg, 19, kan inte öppna porten eller ta sig upp för trapporna själv.

Utan sin mammas hjälp kan hon varken ta sig in i eller lämna lägenheten.

Kommunen nekar henne tillgänglighetsanpassning i bostaden – något som gör Felicia besviken.

– Jag känner mig väldigt instängd.

När hon var barn var nittonåriga Felicia med om en bilolycka.

Sedan dess har hon varit rullstolsburen och har lärt sig att i brist på tillgänglighet anpassat sig efter sin omgivning. Men på senare tid har hon märkt att omgivningen vägrar anpassa sig efter henne, något som Katrineholms-kuriren rapporterat om.

För att kunna ta sig in och ut ur lägenheten själv skulle hon behöva en ramp vid porten, en dörröppnare och en trapphiss.

– Men vi fick ett nej på bostadsanpassning, säger hon.

Fick tillfälligt boende

För tre år sedan flyttade hon till Katrineholm med sin mamma, Eva Johansson, som hjälper Felicia med att öppna porten och att lyfta rullstolen upp för trapporna.

Felicia kan inte ta sig upp eller ner för trappan utan hjälp. Foto: Privat

Tillsammans bor de i en lägenhet som räknas som ett träningsboende, som de fick med hjälp av socialtjänsten.

– Vi var tvungna att ta den här lägenheten för att det inte fanns andra på marknaden, säger Felicia Viberg.

– Den skulle vara tillfällig innan vi får en lägenhet som är tillgänglighetsanpassad med hiss och så. Men det har dragit ut på tiden och vi har inte fått upp några lägenheter som vi kan flytta till.

”Väntar på besked”

Felicia överklagade kommunens beslut men avslogs igen av förvaltningsrätten. Kostnaden ansågs bli för hög och det faktum att det är oklart hur länge de skulle bo kvar i den tillfälliga lägenheten spelade in i bedömningen.

Felicia väntar nu på nya besked. Foto: Privat

Nu undersöker hon alternativ för att gå vidare men upplever att hon inte får hjälp med vem hon kan vända sig till.

– Vi sitter och väntar på besked om hur vi ska gå vidare. Det är jättetråkigt, säger hon.

– Det känns som att de inte bryr sig om att jag ska kunna komma ut och jobba eller ta mig till skolan. De tycker att vi får sköta det hemma. Mamma måste också vara hemma hela tiden och kan inte jobba. Det blir en ond cirkel.

”Känner mig väldigt instängd”

Felicia vill kunna flytta hemifrån och skaffa ett jobb. Får hon en anpassad bostad behöver hon inte flytta. Att beslutet försvaras med att ändringarna skulle bli för kostsamma gör henne besviken.

– Det är jätteviktigt att det ska vara anpassat för att man ska kunna bli självständig. Jag känner mig väldigt instängd. Jag kan inte gå ut när jag vill. Jag älskar att vara hemma, men jag vill vara det på egna villkor.

Felicia hoppas att hon ska få den hjälp hon behöver. Foto: Privat

Pia Aalto, enhetschef för medborgarfunktionen, berättar i generella termer för Katrineholms-kuriren att man gör en bedömning utifrån hur lagen ser ut.

– Det som står i förarbetena och lagstiftningen är att det ska vara ett långvarigt och bestående behov. Här ska det ha varit ett tillfälligt boende och det är det man utgår från när man gör bedömningen, säger hon till tidningen.