Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Farmor överlevde – men tvingades leva med skulden

Expressens reporter Helena Trus med sin farmor Cyla Trus som överlevde Förintelsen.

Min farmor blev utvald att leva.

Efter kriget tvingades hon leva med skulden att just hon överlevde.

Som barnbarn har jag svårt att slå bort tanken.

Om ens släktingar har dött för att de är judar, har överlevt trots att de är judar, är jag därmed skyldig att leva judiskt för att allt inte ska vara förgäves?

Pallen var hård och luften torr. Dammet stack i ögonen. En tung branddörr som skilde källarrummet från omvärlden.

Jag var omringad av blekta mappar på prydliga rader i korridorerna. Nitiskt bokförda dokument upprättade efter andra världskriget om människor genomgått det ofattbara, som överlevt Förintelsen. 

Känslan var överväldigande. Samtidigt kuslig. Om ett rum kunde tala...

En korrekt, vänlig tysk, tjänsteman la högen med de lövtunna dokumenten i mitt knä. 

En gedigen dossier över en kvinnas lidande. 

Min farmors. Jag började läsa.

Sammanlagt drygt tre miljoner människor, mestadels judar, beviljades ekonomisk ersättning för skador orsakade av nazisterna under kriget. I arkivet i Düsseldorf hänger de akter som fortfarande är öppna ärenden, offer som fortfarande lever. När Helena Trus besökte arkivet 2019 levde hennes farmor Cyla.
Foto: Helena Trus / Privat

Stockholm 12 november 1959

Härmed intygas att fru Cyla Trus konsulterat mig upprepade gånger sedan 1948 med kronisk psykoneuros, ångestanfall, depression, koncentrations- och arbetssvårigheter, stark uttröttbarhet och dålig sömn med mardrömmar. Den kliniska bilden visar att sjukdomen är av helt samma art som förföljda flyktingar ofta visar. Den måste alltså anses vara förföljelsebetingad och innebär 50 procent nedsatt arbetsförmåga nu och för framtiden.

– Doktor Erik Goldkuhl

Offer som fick sitt lidande granskat, värderats, konstaterat, i bästa fall beviljat, av tyskarna själva

Arkivet i källaren jag besökte för ett par år sedan ligger under en myndighetsbyggnad i Düsseldorf. Det är bara ett av flera runtom i Tyskland som hanterar och arkiverar liknande akter. 

Sammanlagt drygt tre miljoner, mestadels judar, som beviljats ekonomisk ersättning för skador orsakade av nazisterna under kriget. Det som kom att kallas Wiedergutmachung, begreppet som samlade Tysklands lagar om ersättning för naziförföljelse. 

Gottgörelsen.

Offer som fick sitt lidande granskat, värderats, konstaterat, i bästa fall beviljat, av tyskarna själva. 

Och där satt jag i en källare. Ett barnbarn vars existens är en följd av tidigare generationens flykt och förföljelse. 

1946 gifte sig Cyla Bierman och Lejb Trus i Polen. Kort efter lämnade de sitt hemland för gott och tog sig till Sverige.
Foto: Privat
Cyla Trus i Polen efter Förintelsen.
Foto: Privat

Jag minns de rakade killarna, nynazisterna, som klev på 401:ans buss till Slussen och som ville sprida skräck bland passagerna.

Det var 90-talet det.

Men jag blev inte särskilt rädd.

Då fanns det ju ingenting på min insida eller utsida som avslöjade mig. Jag var precis som alla andra. Kunde bara titta åt ett annat håll.

Det sönderassimilerade, när den funkar som bäst. Smält in, stick inte ut. 

Schhh!

Jag är uppväxt i periferin av det judiska Stockholm.

Jag är inte en av ”Stockholmsjudarna” som varje sommar åkte till det judiska sommarkollot.

Inte gått på den judiska skolan, Hillelskolan.

Är inte bat mitzva:d.

Äter inte shabbesmiddag varje fredag.

Går inte i synagogan.

Tänder visserligen ljusen i den åttaarmade juuuudestaken (som den skånska mannen som jag köpte den av på en loppis i Simrishamn kallade den) under den judiska julen, chanukka. 

2019 åkte Helena Trus till sin farmors hemby Chorosnytsja i Ukraina för Aftonbladet. Där träffade hon Lidija Satjala, som efter kriget flyttade in i farmors familjs hus.
Foto: Helena Trus / Privat
När hon inte längre lever – vem är jag nu?

Under min uppväxt fråntogs jag på ett sätt chansen till en självklar judisk identitet. 

Mitt sätt att närma mig den, först i vuxen ålder, var att gå upp i Förintelsen. I hatet. Mitt famlande, assimileringens skuld, ledde mig tillbaka till då.

Gav mig fanken på att få farmor att bryta sin tystnad. Hennes tystnad som fascinerade mig. Skrämde mig lite.

Vem orkar höra ännu en historia om Förintelsen, Helena? Vem bryr sig?

Hon gav sig till slut.

Jag blev uppslukad av hennes liv, hennes förluster, hennes minnen och smärta.

Mitt judiska fick syre, den låg där latent. Fick plötsligt en mening och ett syfte.

Jag skrev en bok, började föreläsa i skolor, besökte det tyska arkivet, åkte tillbaka till hennes hemby Chorosnytsja i Ukraina.

Men när farmor inte längre lever – vem är jag nu?

Cyla Trus överlevde Förintelsen. 2019 släppte hennes barnbarn Helena boken om Cylas liv, ”Ett kilo socker- farmor glömmer aldrig priset på sitt liv”. Cyla Trus dog i november 2020 i sviterna av covid-19.
Foto: Sara Trus / Privat
Expressens reporter Helena Trus tillsammans med hennes farmor Cyla Trus som överlevde Förintelsen.
Vi måste fortsätta berätta. Vi är många barnbarn som blivit deras bärande röster när de inte längre finns.

Vi uppmanas att aldrig glömma. Minnas.

I dag är det återigen Förintelsens minnesdag. Den andra utan farmor, den elfte utan farfar.

Vi måste fortsätta berätta. Vem ska annars göra det?

Det gick inte många minuter vid middagsbordet innan farfar Lejb var i farten.

Heroiska historier om tiden som partisan i de polska skogarna, livet i fuktiga bunkrar, som en del av motståndsrörelsen som förde sitt egna krig mot tyskarna och deras anhängare.

Han reciterade lika ofta Bibeln. Toran.

Kunde allt utantill.

Berättandet är en stark judisk tradition. Berättandet har blivit pelaren i mitt judiska liv. 

Vi är många barnbarn som blivit de överlevandes bärande röster när de inte längre finns.  Kanske kommer min son, generationerna efter mig att ta vid.  Men det kan ingen förutsätta.

Helena Trus föreläser via föreningen Zikaron för skolungdomar om Förintelsens och dagens antisemitism.
Foto: Privat

Vi uppmanas av samhället att våga vara stolta. Vi uppmanar varandra att vara stolta.

Det ska vi så klart vara.

Att öppet bära judiska symboler, för allmän beskådan. 

Reclaima judestjärnan. Samma gula stjärna som tyska soldater målade på judiska familjers hus, som judar tvingades sy fast i tyget på kappan eller rocken under kriget, bär vi numera med stolthet runt halsen. 

Jag bär alltid farfars Davidsstjärna.

Gör det mig till en stolt jude?

Ja, det tycker jag.

Jag har visserligen ingen tro, men jag har en plikt. Jag har ingen tydlig hemvist, däremot ett stort ansvar att bära historien. 

Gör det mig till en riktig judinna?

Jag vet inte. 

Tre mappar av sammanlagt tre miljoner bevis att trycka upp i ansiktet på alla de som fortfarande hatar och förnekar

Jag har svårt att slå bort tanken:

Om ens släktingar har dött för att de är judar, har överlevt trots att de är judar, är jag därmed skyldig att leva judiskt för att allt inte ska vara förgäves?

Känslan av skuld är återkommande. 

Vad var annars meningen med allt?

I ett blekgult skåp på mitt hemmakontor ligger högen med kopior av de tyska dokumenten om min farmor, farfar, min gammelfarfar Alter som jag fick med mig hem från Düsseldorf.

Tre mappar av sammanlagt tre miljoner bevis att trycka upp i ansiktet på alla de som fortfarande hatar och förnekar.

Pappersarkiven i Tyskland som nu håller på att digitaliseras för eftervärlden. Det är bara några tusen akter som fortfarande är öppna ärenden, offer som fortfarande lever. De blir allt färre i rasande takt.

I alla fall en i familjen måste överleva, och det blir du Cyla

En trebarnsmammas desperata, hjärtskärande vädjan ekar i mitt huvud.

Mamma Mirjam och pappa Moses hade en sista önskan när de satt bredvid sin dotter Cyla på sängkanten i Lwow getto.

Det var vintern 1942, och ett fullskaligt krig i Europa. 

Två föräldrar som tillsammans bestämt sig för att välja ut ett av barnen, ge ett av sina älskade barn en chans att leva.  

I alla fall en i familjen måste överleva, och det blir du Cyla.

En tonårsflicka som sedan fick leva med en evig skuld och sorg att hon finns kvar, inte dem. 

Hennes tjocka mapp i en av källararkivets korridorer är beviset.

Det där ögonblicket på sängkanten för 80 år sedan, har aldrig känts så nära och gjort så ont. 

Helena Trus: Farmor överlevde – men tvingades leva med skulden

Cyla Trus överlevde Förintelsen

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.