Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Familjen slogs sönder av våldet – isolerades när alla vände ryggen

Nu finns det inte längre några brottsmisstankar mot kvinnan.
Mannens syster har berättat om barndomen.
Foto: SVEN LINDWALL
Foto: New York Post/Faksimil

Lägenheten blev den 41-årige mannens enda plats. 

När han till sist lämnar den blir hans eget livsöde en nyhet över hela världen: Sonen som levde isolerad i 28 år. 

Men vem bär den tyngsta skulden? 

Fram träder bilden av en familj söndertrasad av våld och ett samhälle som vände ryggen till.

De står uppradade. 

Tre syskon framför sin egen pappa. Han uppmanar dem att svara ärligt på en fråga: 

– Vill ni att jag ska bo här? 

Barnen följer sin mammas instruktioner. De är livrädda för sina egna svar, men säger i tur och ordning: 

– Nej. 

– Nej. 

– Nej. 

Våldet som därefter följer är värre än vanligt. En av döttrarna får ta emot mest stryk. Mannen slår och slår innan han till sist tar upp en kniv. 

– Vet du vad jag ska göra nu, säger han.

Det är dottern som 30 år senare berättar om den våldsamma scenen från sin barndom. Ett i längden av liknande minnen.

– Jag var så fruktansvärt rädd, säger hon. 

Fadern hinner inte göra verklighet av sitt hot innan mamman kastar sig emellan och blir makens offer själv. De tre barnen ser hur hon misshandlas, men de är vana. 

Till sist börjar mannen gråta. Han skyndar ut och stänger dörren bakom sig. 

Det är sista gången han lämnar hemmet. 

Det är utanför den lägenheten fotografer och reportrar från alla landets stora medier har samlats den senaste veckan. 

Från dagen då pappan försvann tills nu, har lägenheten blivit ett slags fängelse. Kvar blev mamman och den i dag 41-årige sonen. 

***

Det är tisdagen den 1 december 2020. Få nyheter har konkurrerat med corona om toppositionerna på nyhetssajter och tv-sändningar den här mörka hösten. Men nu riktas allas blickar mot ett flerfamiljshus i en av Stockholms kranskommuner.

Ett dygn tidigare har Expressens fotograf Sven Lindwall tagit en bild av en mager kvinna som förs ut från sin bostad av två poliser. Hon är misstänkt för att ha spärrat in sin son i 28 år.

Mamman berättar om det isolerade livet i lägenheten.
Foto: SVEN LINDWALL

Det var systern som i söndags kväll hittade sin 41-årige bror i lägenheten. Tandlös och medtagen. Undernärd och med bara två svarta tänder kvar i munnen. Båda benen var täckta av sår så infekterade att varet bildade pölar på golvet under honom. När han samma kväll kom till sjukhus gjorde en läkare en polisanmälan och ett halvt dygn senare greps modern. 

Men det som först ser ut som ren ondska – att låsa in en människa från barndom till medelålder – ska snart visa sig vara ett svart hål av tragik. Historien om en familj söndertrasad av våld och en lång rad svek mot samhällets löfte om ett skyddsnät för sina mest utsatta medborgare. 

***

– För att skydda oss var jag, mamma och mina syskon hemma så lite som möjligt. Efter skolan var vi alltid hos mormor och morfar. 

41-åringens syster säger sig inte minnas ett enda tillfälle från barndomen när hon ätit en middag hemma med sin familj. Däremot minns hon pappans vänner som kom och gick. Hur de spelade kort i köket. Deras röster fick lova att vara höga, men från barnen krävde pappan total tystnad, enligt dottern. 

– I dag undrar jag hur många som visste vad han gjorde mot oss. 

Systern har svårt att förhålla sig till att hennes familjs historia nu skakar Sverige.

Hon lämnade själv hemmet för gott som 17-åring. Innan dess hade både hon och det tredje syskonet varit fosterhemsplacerade.

– Min bror hade redan lämnat skolan då och jag försökte slå larm, men ingen lyssnade på mig.

När hon i söndags kväll gick in i sitt barndomshem och fann brodern, hade de inte träffats på över 20 år. 

Enligt systern hörde hon honom prata med sig själv när hon lämnade rummet. 

– Det här går inte längre, det är ohållbart, ska han ha sagt. 

– Det var som han resonerade med någon, men ingen annan fanns i rummet, säger systern.

Två år innan den i dag 41-årige mannen föddes, förlorade mamman sin förstfödde son i cancer. När hon fick en ny son döpte hon honom till samma namn som den döde storebrodern. 

– Hon sa till oss alla att det var hennes son som hade kommit tillbaka och att ingenting någonsin skulle kunna ta honom ifrån henne igen, säger systern.

Mamman ska ha sett hela omvärlden som ett hot mot sonen. Men den största faran förefaller ha funnits i det egna hemmet. 

– Min mamma skyddade oss alla från pappa, men allra mest min bror. Hon blev som ett slags mur runt honom.

***

Expressen har talat med flera personer som bekräftar systerns bild. 

– Mamman var hans trygghet. De hade ett band som jag aldrig sett någon annan ha. När vi lekte hände det alltid att han sprang till henne, säger en kusin till barnen.

Han säger att han aldrig själv såg någonting av våldet som syskonen utsattes för, men att alla i släkten visste om det och att det var därför de sökte skydd hos morföräldrarna. 

En lärare minns tydligt pojken som hon hade i sin klass i mellanstadiet. 

– Jag har inte tänkt på honom på många år, men när jag hörde hans namn minns jag allt. Jag blev så ledsen, säger hon.

”Vi har haft ett mycket svårt liv”, säger den 70-åriga kvinnan.
Foto: SVEN LINDWALL

Läraren minns en blyg pojke som försökte göra sig osynlig i klassrummet och på skolgården. Hon ömmade särskilt för honom och såg honom som ett ”skötebarn”. 

– Jag förstod att han behövde extra mycket uppmärksamhet och jag tror att jag fick hans förtroende. Barn som är utsatta kan ibland rygga undan för beröring, men jag kunde ta i honom, klappa honom lite och jag märkte att han blev lugn. 

Läraren minns särskilt ett tillfälle. Det var lektion i hemkunskap och hon såg som vanligt hur pojken kastade i sig det klassen hade bakat. Hon frågade när han senast ätit och pojken svarade: 

– I går morse.

– Jag tog upp det med skolledningen och jag vet att alla tog det på allvar. 

Minns du pojkens mor?

– Ja, hon var mycket speciell, inte alls som andra mödrar. Vi såg till att hon kom till kvartssamtal och möten, men jag märkte att hon inte var engagerad på ett normalt sätt.

***

Om läraren från mellanstadiet minns pojken väl, är förhållandet det rakt motsatta med personalen från högstadieskolan. Den dåvarande rektorn kan inte alls dra sig till minnes pojken. 

– Jag har läst mycket om det hör fallet de senaste dagarna, men är ni säkra på att han verkligen hann börja på högstadiet? 

Det är vi.

Pojken står längst upp till vänster på klassfotot från årskurs sju. Han är längst av alla kamrater och låser blicken rakt i fotografens lins. Träningsoverall och stubbat hår. 

Det är en bild som inte avslöjar några hemligheter. Ingenting om våldet i hemmet. Ingenting om ensamheten och utsattheten. 

Den visar bara att han var på plats i skolan just den dagen på höstterminen i årskurs sju. Vi vet att han kort därefter försvann från skolan för alltid. 

Där och då började moderns grepp om sonen att hårdna. 

– Jag minns honom inte som sagt, men försvann han från skolan gjorde jag en anmälan och följde upp det, säger den före detta rektorn med säkerhet. 

– Det är inte alldeles ovanligt att barn försvinner, jag har jobbat i skolan i hela mitt vuxna liv och jag har gjort många anmälningar genom åren. 

Men att han aldrig kommer tillbaka måste vara ganska ovanligt?

– Ja, men jag har jobbat på tre skolor efter det här i utsatta områden. Det här är inte ett fall som har satt sig i minnet. 

Men vad kan ha hänt?

– Jag kan tyvärr inte svara på det, men att skolan och kommunen bara har släppt det här är helt omöjligt, så går det inte till. 

Även systern bekräftar att socialen var inkopplade. Hon minns att de var i bostaden, men säger att mamman lyckades förhala och manipulera dem.

– Hon sa bland annat att han mådde för dåligt och att han hade social fobi, men jag förstår än i dag inte hur de kunde släppa taget. 

I takt med att sonens värld krympte till hemmet ska mamman enligt systern successivt ha förskjutit syskonen.

– Hon fick mig att frivilligt gå med på att bo i en fosterfamilj och därefter blev även min syster placerad.

Utanför lägenheten samlades journalister från svenska och internationella medier.
Foto: SVEN LINDWALL

Hon pratar i detaljrika scener från barndomen och tonåren. 

Pappan som får modern att ta ett lån på 360 000 kronor för att han ska starta ett företag i USA. Hur han kommer hem luspank och farligare än någonsin. Mamman som slutar jobba. Det tomma kylskåpet. 

Berättelsen leder fram till sista gången hon ska se sin bror på flera decennier. En vinterdag när systern är ute och går med hunden Nalla. 

– Jag möter dem utanför Ica och försöker att prata med min bror, men mamma vägrar låta honom prata med mig. 

Systern berättar hur modern vänder henne ryggen och drar med sig hennes bror. Hon släpper sin hund Nalla och låter henne springa efter den bortskyndande modern och brodern. 

– Jag tänker att jag ska låta henne följa efter för att se vad som händer. Jag går efter först när de försvunnit runt hörnet och då är min hund helt borta. 

Systern säger att hon till sist hittar sin hund instängd i ett trapphus.

– Hon har stängt in hunden och själv försvunnit. Efter det har jag inte träffat min bror förrän i söndags kväll. 

***

Torsdagen den 3 december avskrivs modern från alla brottsmisstankar. Åklagare Emma Olsson som i måndags beslutade att anhålla henne har efter förhör inte hittat några bevis för att kvinnan fysiskt ska ha låst in sin son i lägenheten. 

– Han har inte heller utsatts för fysiskt våld. De skador han har kommer av sjukdom. Det är sår som har blivit infekterade. 

Var det förhastat att anhålla kvinnan? 

– Nej, den här mannen kom in med mycket svåra skador och läkare gjorde anmälan. Vi hade anledning att misstänka brott och för att unna arbeta och ha tillgång till bostaden var det rätt beslut då. 

– Vi vill veta hur det har kunnat gå så här fel. Det är lätt att få intrycket att de har lämnats vind för våg, men det är i första hand inte ett ärende för rättsväsendet. 

Vad säger mannen själv om sin situation? 

– Mannen har sagt till oss att han har haft möjlighet att vistas ute, men att han själv bara har gjort det sporadiskt. 

Enligt systern är det en inlåsning som har skett genom manipulation och någon slags hjärntvätt, finns det ingen brottsrubricering som är tillämplig på det? 

– Lagen om olaga frihetsberövande är utformad så att det krävs en form av fysisk inlåsning och det har det inte varit fråga om i det här fallet. 

Mannen var svårt sjuk utan att hon har hjälpt honom att söka vård, vilket ansvar har hon för det? 

– Om han hade varit ett barn eller omyndig så hade ansvaret fallit på henne, men så är det inte i det här fallet. Han är en vuxen person som själv bestämmer när han ska underkasta sig vård. 

Det finns uppgifter om att både mamman och syskonen ska ha varit utsatta för grovt våld tidigare, vad är din bild av det? 

– Vi har tagit del av de uppgifterna men inte utrett det eftersom det ligger så långt tillbaka i tiden. 

– Det är viktigt nu att i första hand inte leta efter en syndabock utan att verkligen försöka utreda vad som har hänt och se till att den här familjen får den hjälp de behöver i framtiden. Jag är säker på att socialen kommer att ta tag i det och göra ett bra jobb, men det är inte en uppgift för rättsväsendet. 

***

Det går att ifrågasätta varför man som journalist åker hem till en gammal kvinna som är friad från misstanke om brott. Varför inte bara låta henne vara? 

Svaret finns i en motfråga: Ska inte hon ha rätt att ge sin version? I flera dagar har alla Sveriges stora medier rapporterat om henne utan att hon har fått chansen att uttala sig. 

En liten dam med rufsigt hår öppnar dörren. Vi presenterar oss och frågar hon hon vill berätta hur hon ser på det som skett de senaste dagarna? 

– Ni kan väl komma in så får vi tala, svarar en tunn röst.

Till sist står vi i den lägenhet som alla har pratat om i snart en veckas tid. Kvinnans och sonens värld. Här har han levt sedan han föddes 1979. 

Grannarna vägg i vägg, som bott i huset ett halvår, har inte ens vetat att han finns. Aldrig hört hans röst. 

Luften bjuder på motstånd. Som om också den varit densamma i decennier. Fötterna suger fast på ett golv som aldrig städas. De ytor som inte har travar av prylar på sig är täckta av ett tjockt dammlager. På den röda heltäckningsmattan i vardagsrummet ligger några smutsiga handdukar och två kuddar. Det har varit 41-åringens sängplats. Intill syns en stor fläck efter mannens såriga ben. Luften tätnar ytterligare. 

Misären i lägenheten talar på samma vis som kvinnan när hon nu börjar prata: 

– Vi behöver hjälp, det har både jag och min son behövt länge.

Vi går in i köket. Kvinnan plockar lite i ett skåp och ber sedan om ursäkt att hon inte har någonting att bjuda på. 

– Jag har inte ens något kaffe, säger hon.

Mamman berättar om isolerade livet

Sakta och med tyst röst berättar hon om deras ensliga liv. Omgivna av det som kallas det normala samhället, men instängda i sin egen värld.

– Det började när barnen var små. Jag misshandlades grovt av min dåvarande make och barnen såg det.

När du säger att ni behöver hjälp, vad tänker du då? 

– Jag måste få ordning på mitt liv, men kommunen ska komma hit i eftermiddag och jag hoppas att de ska hjälpa mig.

Har du haft kontakt med din son? 

– Nej det har jag inte, men jag saknar honom. Jag vet inte om jag någonsin får träffa honom igen.

Kvinnan säger själv att hennes och barnens utsatthet gjorde henne psykiskt nedbruten.

– Jag förstår att jag är sjuk och att jag behöver hjälp.

Varför slutade din son skolan redan i sjunde klass?

– Han orkade inte gå dit, han mådde för dåligt. Det var på grund av vår bakgrund, allt som hänt oss när barnen var små.

Du har anklagats för att det var du som hindrade honom från att gå dit, gjorde du det?

– Nej, jag har försökt, men jag har själv varit psykiskt misshandlad.

Vad gjorde socialtjänsten och skolan?

– De försökte väl hjälpa till så gott de kunde, men det gick inte att få honom dit.

Kvinnan säger att hon inte ha kvar några handlingar som visar på kommunens hantering av familjens situation. Hon minns inte heller namn på några personer hon haft kontakt med från skola och socialtjänst.

 ”Jag har alltid varit hans enda trygghet”

Hur har ert liv sett ut här inne för dig och din son?

– Allt var ändå bra fram till det senaste halvåret. Det är sedan dess allt har rasat.

På vilket sätt?

– Det är psykiskt. Vi har mått så dåligt både jag och min son.

Hur kommer det sig att din vuxna son har levt med dig här i alla år?

– Han hade psykiska problem. Flickorna flyttade hemifrån men inte han, jag har alltid varit hans enda trygghet.

Har du på något sätt tvingat honom? 

– Nej, absolut inte. Jag har försökt på alla sätt att hjälpa honom. 

Kvinnan sätter sig på en bänk i köket. Hon har hällt upp energidryck i ett glas, men ställer det i från sig igen. Hon frågar oss om hon kommer att kunna bo kvar.

Vill du att du och din son ska fortsätta ert liv här? 

– Ja, det är klart, det här är min enda trygghet. Jag har en tomt tillsammans med mina syskon. Om de löser ut mig kan jag få lite slantar och då har jag råd att bo kvar.

Hur ser du på framtiden?

– Jag vet inte vad som ska hända nu, men jag hoppas att jag får hjälp och att jag får vara i fred.

Vi lämnar köket. Jag sneglar en gång till mot röran i vardagsrummet. Var det där barnen, enligt systern, radades upp inför pappan? 

I höjd med taket hänger de skrynkliga resterna av en ballong som en gång haft formen av en ros. 

”Jag älskar dig” står det med vita bokstäver på den. 

Behöver du någonting nu?

– Ni kan väl ta med er soppåsen när ni går?

Följ senaste nytt i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 11 och 20 på helger.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.