En schaktmaskin gräver djupa hål på en tom mark som är ansluten till Kabasakal – en av fyra gravplatser i Adana. Lite längre bort står en skara sörjande och täcker tre gravar med jord. Det är två barn och deras mamma. På två dygn har 160 människor blivit begravda här. Kvinnor, män och barn.
Alla dog i jordbävningen.
Förlorade sin familj
Den pensionerade polismannen Bulent Cansiz ställer sig tillsammans med andra släktingar. De står i rad och en efter en passerar folk för att skaka hans hand eller krama om honom. Bulent Cansiz är en av dem som drabbats hårt av jordbävningen. Han har förlorat sin 21-årige son Selman och 20-åriga dotter Emine samt deras mamma Nediye Boncukoglu.
– Selman studerade vid universitetet här i Adana och hans syster Emine hade planer på att återta sina studier. Nu är båda borta. De dog tillsammans med deras mamma som är min exhustru. Sorg? Ja, det är klart jag är ledsen. Men inte som folk tror. Jag accepterar Allahs dom. Det är Gud som har bestämt det. Gud har gett och Gud har tagit tillbaka, säger Bulent Cansiz.
Klockan var strax före 3 på morgonen i måndags när den första jordbävningen slog till mot Turkiet och Syrien. Selman och Emine var hemma hos sin mamma.
De bodde på våning 7 i det 15 våningar höga bostadshuset i centrala Adana. Hela huset rasade.
– Kvar ligger min mamma i rasmassorna. Vem kan överleva när man begravs under flera ton cement? Vem kan klara sig i minusgrader så länge? Inte många, säger Bulent och går mot de tre halvfärdiga gravarna.
Nu har man täckt gravarna med jord. Sen kommer det att byggas riktiga gravar med cement eller marmor. Där ska offrens namn och verser ur Koranen graveras.
Bulent Cansiz sitter på huk och fäller ut sina händer. Solen håller på att gå ner. Han läser Koranens första surah ”al-Fatiha”. En av de sista att lämna gravplatsen är Bulents bror Erol Cansiz. Han är samlad, men ledsen.
– Jag vill inte att min 73-åriga mamma, Meryem ska ligga kvar i rasmassorna. De har inte hittat henne än. Det gör ont. Vi har lämnat en tom grav bredvid min brors familj åt henne, säger Erol medan imamen läser högt ur Koranen.
Hela Erol Cansiz familj har nu flyttat från sina hem till mindre sommarstugor utanför Adana.
– Det känns mycket säkrare att bo i ett litet hus eller i en stuga. Ingen vågar gå tillbaka till sina lägenheter i höga bostadshus. Folk fruktar att det blir fler efterskalv, säger han.
Hus i ruiner
Det blåser kallt denna onsdag eftermiddag. Snön täcker de höga bergen utanför Adana. Det är därifrån kylan sveper in över staden. Nu känns kylan obehagligare än vanligt. Ett 20-tal bostadshus ligger i ruiner i centrala staden och polisen har spärrat av flera bostadsområden.
Man befarar att skadade hus kan rasa ner när som helst. Rihale Bileken står tillsammans med andra släktingar och iakttar det pågående räddningsarbetet. Där bodde hennes bror Tayfur Aydogan och hans familj – fru och tre barn, Fatma 9, Feyza 6 och Sila 1. Alla ligger kvar under rasmassorna.
– Den här teckningen gjorde lilla Feyza för inte så länge sedan. De här glasögonen är min brors. Vi vet inte om de lever, säger Rihale och gråter.
Hon får stöd av släktingar och vänner. Varje gång räddningspersonal skickar ut en signal om total tystnad för att de hör något under ruinerna väcks hoppet på nytt. Kan någon ha överlevt?
– I morse grävde de upp en ung man. Han klarade sig, säger hon.
Rihales bror Tayfur jobbade som lärare. Många elever har hört av sig till Rihales Bileken för att trösta henne. Hon gråter när hon berättar.
– Alla är döda nu. Det har gått två dygn. De ligger kvar där borta och jag står här utan makt, säger hon.
Många människor väljer att lämna Adana. På flygplatsen ringlar sig köerna långa.
Folk åker till sina hembyar eller till andra delar av landet. Tio provinser är drabbade.
Under Recep Tayyip Erdogan besök Kahramanmaras på onsdagen sa presidenten att ”hittills ligger antalet döda på 8 574 och skadade 49 133 medan de raserade husen är 6444”.
Siffran förändras för varje minut och vid 23-tiden på onsdagen har över 12 000 dött. Regeringen har rest flera tält läger men behovet av tak över huvudet är fortfarande mycket stort. Många av de som har förlorat sina hem och inte har någonstans att ta vägen väljer att sova i sina bilar.
– Vi jobbar dygnet runt. Vi kommer inte att stoppa arbetet så länge folk ligger under ruinerna, säger en chef för räddningsgruppen.
Rihale Bileken står intill. Hon gråter.
– Det enda jag kan göra är att be, be till Gud, säger Rihale innan hon går i väg med en grupp andra kvinnor.
