Falkehed: ”Shit happens” drabbar inte bara andra

Många har hört Magnus Falkeheds sommarprat från 2015 eller läst boken ”Idag ska vi inte dö” av honom och Niclas Hammarström, där de skildrade tiden de satt kidnappade i Syrien.

Nu rapporterar de från Ukraina för Expressen.

– Läget är naturligtvis pressat, säger Falkehed inifrån Kiev.

De är de enda svenska journalisterna på plats i huvudstaden. Falkehed betonar att han inte kan svara för andras överväganden, men berättar hur han och Hammarström tagit vägen in när så många flyr därifrån.

– Vi resonerar hela tiden med våra chefer om var det händer saker och var det kommer att hända saker, och om man kan ta sig dit på ett säkerhetsmässigt hanterbart sätt. Man fattar de besluten i etapper, steg för steg tills man är i centrala Kiev.

– Det stämmer inte, som en del hävdar, att det är en adrenalinkick. 

Falkehed har bevakat konflikter över hela världen, men erkänner att han känt en större olust nu än inför tidigare uppdrag.

– Det kom från hjärtat när vi pratade om Ukraina tidigare i år: ”Hoppas, hoppas att det här kriget inte börjar”.

Falkehed konstaterar att det ”kanske är närhetsprincipen”.

– Ett krig i Europa, vad lämnar vi till generationen efter? Men även att det kommer direkt efter pandemin.

Att jobba med Niclas Hammarström, efter kidnappningen i Syrien, är speciellt. Magnus Falkehed förklarar varför:

– Vi vet exakt vilka personer vi är. Niclas känner till mina sämre sidor utan och innan. Och jag känner till hans, och de bättre. När man är naken på det sättet har man inget att bevisa, inget att käbbla om vem som har rätt och fel utan kan fokusera på jobbet.

I ”Lägg ut” berättar Magnus Falkehed också om hur det är att möta människor i Ukraina som för några veckor sedan var advokater och chaufförer – men nu står med vapen i hand.

***

Mer i Expressens mediepodd ”LÄGG UT!”: 

￭ Så missade journalisterna under andra världskriget vad som hände i Stalingrad och Kursk – propagandan förr och nu.

￭ Granskningen av ”Uppdrag granskning”.

￭ ”Krig är bra”-uttalandet i SVT under Paralympics – och varför SVT:s kommentatorer inte alls jublade särskilt åt Ukrainas första guld.

”Fokuserade på sin egen överlevnad – timme för timme”