Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så blev Jan Guillou dömd IB-affären

Jan Guillou tillsammans med Peter Bratt och Greta Hofsten. Bratt och Guillou dömdes till ett års fängelse. Foto: Olle Wester
Den 3 maj 1973.
Den lilla vänstertidningen FIB/Kulturfront, med Jan Guillou som redaktör, kommer ut med ett reportage som sänder chockvågor genom riksdagen, regeringen, försvaret och säkerhetspolisen.
IB-affären är född.
IB betyder Informationsbyrån.
Det var ett hemligt militärt underrättelse- och kontraspionageorgan, direkt underställt ÖB, överbefälhavaren.
IB var så hemligt att inte ens riksdagens försvarsutskott kände till dess existens.
IB bildades 1965. Den parlamentariskt tillsatta underrättelsenämnden skrev i en rapport 1998 att bakgrunden till bildandet var ett krav från USA att det skulle vara ”rent från kommunister” på känsliga svenska industrier för att Sverige skulle få köpa vapen och teknologi.
I början av 70-talet var Jan Guillou redaktör för FIB/Kulturfront. Peter Bratt var en av medarbetarna. De försökte hitta riktigt stora avslöjanden, scoop, som kunde göra tidningen mer känd. Men det gick trögt.
Bratt satt en kväll hösten 1972 på restaurang Prinsen i Stockholm och upptäckte en gammal lumparkompis, Håkan Isacson. Isacson drack mycket vin, verkade bitter.
Efter ett tag började han berätta om sitt jobb, eller snarare det jobb som han nyligen fått sparken från på grund av en stöld. Isacson hade sedan 1968 jobbat på det strikt hemliga IB och denna kväll började han skrytsamt berätta för Bratt vad arbetet innebar.
Vid detta möte, och många möten därefter, påstod Isacson att IB inte bara sysslade med militärt underrättelsearbete, utan också spanade på och kartlade svenska vänsteraktivister, vilket enligt lag var förbjudet.
Vidare berättade Isacson att IB förde register över misstänkta kommunistsympatisörer och samarbetade med västmakternas underrättelsetjänster.

Bratt trodde förstås
till en början inte på dessa häpnadsväckande uppgifter.
Bratt och Guillou fattade så småningom att de hade fått kontakt med en superkälla, och de vårdade honom ömt och väl.
Isacson lämnade fler och fler detaljerade uppgifter, bland annat att IB hade tusentals infiltratörer i alla de stora svenska vänsterorganisationerna vid denna tid, inte minst Palestinarörelsen.
Guillou och Bratt ägnade månader åt att kontrollera uppgifterna. IB-agenter fotograferades i smyg. Med hjälp av en person inom Posten fick de till och med tillgång till några av de rapporter som IB:s spioner ute på fältet skickade in till Stockholm i form av vanliga brev.
Senare kom uppgifter att det var det socialdemokratiska partiet som stod bakom IB: olagliga verksamhet.
Detta bekräftades när regeringen flera år senare, 1998, släppte delar av hemliga dokument som visar att det fanns ett nära samarbete mellan IB och det socialdemokratiska partiet. Av dessa dokument framgår också att det fanns tusentals S-märkta platsombud som spionerade på arbetskamrater. Uppgifterna vidarebefordrades till IB.

Den 3 maj 1973
kom FIB/Kulturfront ut med det Stora avslöjandet.
Bilden av oskuldens och neutralitetens Sverige spräcktes.
Etablissemanget slog tillbaka.
Regeringen dementerade, försvarsmakten dementerade, riksdagsledamöter dementerade.
Försvarsminister Sven Andersson (S) och ÖB Stig Synnergren hävdade att inte ett ord var sant.Sven Andersson sa:
– Jag har en obehaglig känsla av att det är Palestinaaktivister som är i farten med beskyllningar som är ägnade att skada vårt land. Man talar ju till och med i artikeln i den palestinska befrielserörelsens namn. En av artikelförfattarna är känd Palestinaaktivist.
Han syftade här på Guillou.
Och ÖB Stig Synnergren sa:
– Intressant är att textförfattaren, den franske medborgaren Jan Guillou, är aktivt verksam inom Palestinarörelsen i Sverige. Han har haft kontakt även i Sverige med välkända utländska terrorister. Terrorverksamhet har planlagts mot personer såväl i Sverige som utomlands.
Svenska Dagbladet krävde på ledarplats att Guillou skulle landsförvisas då det var ”ett underbart utslag av den kända svenska flatheten att denne utlänning inte omedelbart ombeds återvända till sitt hemland”. Guillou och Bratt mosades av nästan hela det svenska etablissemanget. Men det kritikerna hade glömt var att tidningen skulle komma ut med ytterligare ett nummer 14 dagar senare. I det numret publicerades bevis på bevis för att IB sysslade med olaglig verksamhet.
Nu tystnade kritikerna. Jan Guillou skriver i sin senaste bok, ”Ordets makt och vanmakt”:
– Även om vi till en början chockats av hårdheten, hatet och lögnaktigheten i statens motattack hade vi faktiskt vunnit till slut.

Morgonen den 21 oktober
1973. Guillou hade föreläst för studenter i Lund och låg morgonen efteråt och sov på en soffa hos en kompis. Två civilklädda poliser tog sig in i lägenheten, väckte Guillou och meddelade att åklagare anhållit honom för brottet spioneri. Ute på gatan stod uniformerade poliser med kpistar. Han kördes i en polisbil till Stockholm, placerades i en liten cell. Också Peter Bratt och Håkan Isacson hade gripits och anhållits samma dag.
Guillou beskriver i sin bok månader av pressande förhör. Under ett av förhören fick han veta att Peter Bratt till polisen sagt att det var Guillou som stulit breven avsedda för IB från Posten.
”Bratt gjorde sig till angivare, en golbög som man säger inne i fängelsevärlden”, skriver Guillou.
Så småningom dömdes Guillou, Bratt och Isacson till ett års fängelse vardera för brottet spioneri.
Guillou satt periodvis i små isoleringsceller både i fängelset i Österåker och i det nu nedlagda fängelset på Långholmen i Stockholm.
IB omorganiserades efter avslöjandet i FIB/Kulturfront och lades ner 1982.

För knappt ett år sedan offentliggjordes ett förhör som Säpo hållet med Guillou i december 1973. I det framgår att Guillou under fem år under 70-talet lämnade information om misstänkta judiska terrorister till Säpo. Han lämnade både muntlig och skriftlig information om två svenskar som misstänktes arbeta för Israel.
Han beordrade, enligt förhöret, två bulvaner inom Palestinarörelsen att hyra en intilliggande lägenhet för att kunna avlyssna en av svenskarna.
– Det var mina medborgerliga skyldigheter att informera Säpo, sa Guillou när förhörsprotokollet blev offentligt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!