På skolorna har hemligheter bevarats i decennier, hemligheter som i dag lever kvar hos de tidigare eleverna genom anorexi, problem med självbilden, krossat självförtroende, svårighet att släppa människor nära.
Expressen kan i dag avslöja omfattande sexuella trakasserier på de två största statliga dövgrundskolorna, Birgittaskolan i Örebro och Manillaskolan i Stockholm. Trakasserier som i decennier har tystats ned.
Vi har intervjuat 15 drabbade elever som gått på skolorna från 1970 ända fram till början av 2000-talet.
- Vi gick in och bytte om kläder bakom en trappa för att han inte skulle kunna se oss, säger Karin, elev under 1990- och 2000-talet.
Läraren jobbade kvar på Manillaskolan fram till 2009. Därefter har han fått hoppa in som vikarie.
De flesta av de tidigare eleverna känner inte varandra. De yngsta är i dag i 25-årsåldern och de äldsta i 50-årsåldern.
Olika år, olika skolor, olika klasser. Men alla med samma berättelse.
Anmälde - till sist
Både Manillaskolan och Birgittaskolan lyder under Specialpedagogiska myndigheten.
Efter att Expressen nyligen konfronterat myndighetens generaldirektör Greger Bååth med anklagelserna valde myndigheten i veckan att skicka in en anmälan till Skolinspektionen och till Diskrimineringsombudsmannen, DO, baserat på uppgifter från en av de 15 eleverna.
- Det eleven berättar om skulle i dag leda till omedelbara åtgärder, säger Bååth.
Han säger att den före detta elevens berättelse berört djupt.
- Det är en allvarlig påminnelse om vuxnas ansvar att alltid ta barns berättelser på allvar, säger Greger Bååth.
Första gången är året 1971. De döva skolflickorna, åtta år gamla, ställs upp på led i gymnastiksalen på Birgittaskolan i Örebro.
Före detta eleven Rose-Marie Strandberg Ljung, i dag 50 år, berättar:
- Vi stod på led. Och så kom han fram som en militär kan man säga, till var och en och kontrollerade.
- Vi fick inte ha trosor. Vi tjejer ville ju ha trosorna på oss, för det var ju så otäckt att låna gympakläder annars. Men då kunde läraren komma fram och be oss visa om vi hade trosor under byxorna eller inte. Och stoppade ner fingret innanför byxorna. För att känna och se.
Duschade med killarna
Veronika Karlsson, i dag 37 år, började på skolan tolv år senare.
- Han drog ut byxorna på oss för att kika ner om vi hade trosor på oss. Alltid så ryckte han ut byxorna framifrån och kollade ner.
- Först reagerade jag men sen tänkte jag att han är ju äldre, han är ju gympalärare. Och jag, lilla jag, är bara sju och hur kan man då veta vad som är rätt eller fel?
Senare, i duschen, berättar eleverna att de uppmanades att springa runt. Varv efter varv skulle de springa i duschen medan läraren tittade på. De som inte skötte sig fick duscha tillsammans med killarna.
- Det var straffet, att duscha med killarna medan han tittade på, fast man inte ville, säger Rose-Marie.
- Och jag försökte sätta mig på knä på golvet och dölja mina kroppsdelar. Men då sa han till oss att vi skulle resa oss upp,
Andra tidigare elever från Birgittaskolan vittnar om incidenter i bastun där han tvingat tjejerna att ta av sig nakna medan han tittat på.
Trakasserierna fortsätter när läraren 1988 flyttar till Stockholm och arbetar vidare på dövskolan Manillaskolan.
- Han sa till oss att vi måste stå på rad. Och vi förstod inte varför. Men vi gjorde det ändå. Och så skulle den här personen gå runt och kolla om vi hade våra trosor på oss, säger Hanna, i dag i 30-årsåldern.
- Han var alltid fram och tittade ner i våra byxor, på varenda elev. Ungefär två gånger i veckan då.
Gömde sig bakom en trappa
Även på Manillaskolan förekom "duschstraff", berättar eleverna.
- Vi var ju ganska små. Och när man är liten så är väl killar och tjejer nyfikna på varandra. Han kom på oss nån gång då killarna antingen var inne i tjejernas omklädningsrum eller tvärtom, att vi busade lite så där. Då tvingade han oss att duscha tillsammans fast vi inte ville det, säger Hanna.
Rose-Marie Strandberg Ljung berättar att läraren tryckte upp flickorna mot väggen när de vägrade duscha.
- Då blev vi riktigt rädda, säger hon.
Både på Birgittaskolan och Manillaskolan hittar eleverna på olika system för att undgå lärarens blickar. Någon står vakt vid dörren, någon håller en handduk framför de andra. De delar upp sig i grupper för att avleda uppmärksamheten eller hittar gömställen där de kan byta om.
Före detta eleven Karin, som berättar om hur hon och hennes klasskamrater bytte om bakom en trappa för att gymnastikläraren inte skulle se dem, beskriver obehaget.
- Det var tillräcklig plats för en person men ibland lyckades vi faktiskt klämma in oss två eller tre stycken där.
På den platsen, bakom trappan, kunde pojkarna se dem från sitt omklädningsrum. Men tjejerna tyckte att det var värt det.
- Det fanns ett hål så att man kunde kika in i tjejernas omklädningsrum, men vi upplevde inte alls det lika obehagligt som när gymnastikläraren tittade på oss, säger Karin.
De 15 elever som Expressen varit i kontakt med har gått på de två dövskolorna mellan 1970 och 2007. De trakasserier som eleverna vittnar om har pågått mellan åren 1971 till 1999. Minst 28 år av upprepade trakasserier.
Några av eleverna säger att de inte vågade slå larm eftersom gymnastikläraren är en stark profil inom dövsamhället.
- Han har hög status inom vår kultur kan man säga. Han är så duktig på att plädera och vi känner att vi skulle förlora direkt om vi sa nånting, säger tidigare eleven Rose-Marie Strandberg Ljung.
En lång rad larm
Men det visar sig snart - genom Expressens granskning av arkivhandlingar, elevernas egna berättelser och intervjuer med personalen - att en lång rad larm kommit genom åren. Larm som ingen velat lyssna på.
• VÄGRAR SIMLEKTIONER. 1969: Flera skolflickor vägrar vara med på simlektionerna. Någon närmare utredning finns inte dokumenterad.
• FÖRÄLDER LARMAR. Läsåret 1987/1988 berättar en elev för sin förälder att gymnastikläraren trakasserat dem i Birgittaskolans bastu.
• SKOLK FRÅN GYMPAN. 18 december 1989, 22 februari 1993 och 11 januari 1993 finns dokumentationer i skolans arkiv om att ett flertal skolflickor skolkar från samtliga gymnastiklektioner. Ingen tar reda på varför.
• KURATOR LARMAS. En tidigare kurator, verksam under gymnastiklärarens första år på Manillaskolan, bekräftar att hon informerades om misstankar om sexuella trakasserier.
• MÅR DÅLIGT. I rapporter från möten om olika elevers situation, från 1980-talet och 1990-talet på Manillaskolan, framgår att ett stort antal tjejer mår dåligt psykiskt.
• SKOLSKÖTERSKAN LARMAS. En elev berättar att skolsköterskan larmats. "Jag fick ingen hjälp", säger eleven. Tidigare biträdande rektorn Birgitta Sandberg bekräftar att elevvården (kurator, psykolog, skolsköterska) har känt till misstankarna under 1990-talet.
• LÄRARE LARMAS. En elev ger detaljerade uppgifter om att hon 1997 berättade för en lärare. Ärendet ska ha skickats vidare till en lärare som vägrat tro på uppgifterna och istället hämtat gymnastikläraren - som tilläts skälla ut eleverna.
Brister i ledarskap
• SEXPRAT BLAND BARNEN. Under slutet av 1990-talet konstaterade både Skolverket och Yrkesinspektionen att det fanns omfattande brister i ledarskap på skolan. I samband med detta kommer också ett brev till Skolverket, från en person med insyn på skolan, som varnar för en elevkultur där det pratas mycket om sex bland barnen.
• FÖRÄLDRABESÖK. Flera gånger under sent 1990-tal besöker en orolig förälder gymnastiklektionerna. Under sina besök reagerar hon på tjejernas beteende.
- De verkade nervösa i omklädningsrummet och höll på med handdukarna över kroppen och så, säger mamman.
Hon rapporterar till en föräldraförening som står i direktkontakt med rektorn.
• REKTOR INFORMERAS. 1999 slår en tidigare elev, då praktiserande lärare på skolan, larm igen. Biträdande rektor Birgitta Sandberg och rektor Anita Bengtar kopplas in.
För första gången på decennier kallar nu rektorn in gymnastikläraren för samtal. Men han får behålla sitt arbete, någon polisanmälan görs inte och den påstådda varningen dokumenteras inte.
Dåvarande rektorn Anita Bengtar säger att hon ville ge honom "en andra chans".
- Man måste alltid ge människor en chans också. Och det som förekom i vårt samtal är ju inget offentligt. Men det var ju tuffa samtal, säger Anita Bengtar.
Hon menar att det hade behövt hända igen för att de skulle kunna gå vidare med ärendet. Trots att hon fick uppgifter om att det pågått under stora delar av 1990-talet.
- Om någon ska gå så måste man ha haft ordentliga samtal och uppföljning först.
Men vad hade krävts för att ni skulle ha gått vidare med det?
- Ja, alltså om det hade hänt fler gånger.
Istället kunde läraren arbeta kvar fram till sin pension 2009. Efter det har han haft återkommande vikariat på Manillaskolan, så sent som vårterminen 2013, enligt Specialpedagogiska skolmyndigheten.
Polisanmälan - för sent
Att det aldrig togs något krafttag i ärendet 1999 fick konsekvenser för de inblandade.
När några av eleverna våren 2013 än en gång försökte få någon att lyssna, gjordes en polisanmälan om sexuellt ofredande. Men då var det för sent.
Polisen tog ärendet på stort allvar men tvingades lägga ner på grund av preskriptionstiden.
Expressen har tagit del av ett sms från en av poliserna, till en av de tidigare eleverna:
"Lagstiftningen ser tyvärr ut så här och det är rent ut sagt fördjävligt att han fått hålla på så länge".
Kriminalkommissarie Torsten Stålnacke vid citypolisen i Stockholm var handläggare i ärendet.
- Jag bedömer de här tjejernas berättelse som mycket trovärdig och hade det skett närmare i tid hade förundersökningen fortsatt.
- Deras berättelse styrks av att det är så många, från olika år och olika skolor i Örebro och Stockholm, som berättar samma sak.
Expressen får först kontakt med gymnastikläraren, som själv är döv, på mejl och sms.
När inget svar kommer på våra frågor konfronterar Expressen läraren på gatan i närheten av hans bostad.
Vi lämnar över en lapp:
"Vi är mycket angelägna att få din version. Kan du svara på våra frågor?"
Gymnastikläraren kan, liksom många döva, både prata och läsa på läppar. Han förklarar att han haft besök från utlandet och därför inte hunnit svarat på våra frågor. Fyra dagar senare kommer ett mejl - via en advokat.
Han skriver där att han "agerat i sin lärarroll i enlighet med stadgar och regler som finns för verksamheten". Vidare: "Han har också levt i en tro, och lever i en tro, att den absolut största delen av eleverna över tiden haft en bra och givande tid tillsammans med honom som lärare."
Han väljer dock att inte svara på Expressens konkreta frågor om bland annat troskontroller och tittande i dusch och omklädningsrum. Han menar att frågeställningarna är "otäcka". Han betonar också att saken rör en tid om runt 40 år och att många elever passerat skolorna under hans år.
"Det rör också elever från första klass, i sexårsåldern upp till sextonårsåldern. Det rör också elever som varit döva och hörselskadade. Elever i olika ålder har olika behov av stöd, hjälp och upplysning vid lektioner. Därtill kommer att eleverna är olika och reagerar olika. Vidare förtjänar att framhållas att man är i huvudsak två lärare tillsammans på lektionerna."
"Tuffa samtal"
Trots dåvarande rektorns bekräftelse om "tuffa samtal" om sexuella trakasserier säger han också att han inte fått någon varning från dåvarande rektor.
"Däremot är det hans uppfattning att han och rektorn på ett positivt sätt pratat om hans verksamhet liksom rektor gör med alla lärare i skolan."
Gymnastiklärarens hänvisning till att han följt "stadgar och regler" får inget stöd av dövskolornas huvudman, Specialpedagogiska skolmyndigheten.
- Vi har inga egna regelverk eller läroplaner som gäller utöver de som Skolverket beslutar om. Det gäller bakåt i tiden också, säger informatören Erika Bergman efter att ha stämt av med myndighetens jurist.
Skolverkets chefsjurist Jonas Nordström:
- Det mest centrala i allt är elevens upplevelse. Om elever känner sig kränkta måste skolledningen informeras och agera i frågan.
- Det finns inga, och har inte funntits, några specifika regler kring gymnastiklärarens agerande i exempelvis dusch och omklädningsrum.
Enligt skollagen, och även diskrimineringslagen, ska elever skyddas mot kränkningar och sexuella trakasserier, berättar Nordström som särskilt reagerar på uppgifterna om underklädeskontroller:
- Det finns inget konkret stöd i lagar eller regelverk, varken då eller nu, för ett sådant agerande. Det låter som en kränkande behandling av eleverna.
I ett nedlagt polisärende om förtal, en anmälan som läraren gjorde i höstas, skriver han också om brev från tidigare elever gällande sextrakasserier.
"Detta har gjort mig oerhört förkrossad eftersom jag inte på något sätt upplever att något liknande har skett."
Birgittaskolans gymnastiksal har flyttats och i Manillaskolans gamla lokaler på Djurgården huserar sedan denna höst istället en privatskola.
Men det är ändå där - gömda under trappor i Manillaskolans omklädningsrum, eller ihopkrupna på golvet i Birgittaskolans duschrum - som flera av eleverna lever kvar i minnet.
"Lyssna på oss"
Några har fått problem i närhet och relationer. Andra har haft anorexi, problem med självbilden, nedbrutet självförtroende.
- Jag bar på mycket skam, och klarade knappt att njuta av sex. Flera klasskamrater har inte träffat killar förrän många år efter skolan och en del har fortfarande svårt att låta män komma nära inpå, berättar Mikaela.
Men alla bär de på en vilja att till slut tas på allvar.
- Man säger att det finns inga bevis. Men börja lyssna på oss. Jag tycker absolut att man ska fortsätta utreda det här. Låt folk få veta det här. Det går inte sopa under mattan. Nu måste de vakna, säger Karin.
Fotnot: Flera av de tidigare eleverna har i texten fingerade namn.
