Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En lågmäld Tidholm väcker avundsjukan

"Mot slutet är det inte utan att man avundas hans tillvaro som den där ensamma lilla pricken på en gård i Hälsingland", skriver Maria Brander om Po Tidholms sommarprat. Foto: Janerik Henriksson / TT

Ah så skönt, det är att lyssna till Po Tidholms sommarprat. Hans lugna stämma, hur han placerar orden och blandar dem med musik i precis rätt tonläge.

Sommar i P1

I morgon: Henrik Stenson

Låtlista

Brothers (War on drugs), The Weight (The Band (with The Staple Singers)), Sold! To nice rich man (The Welcome Wagon), Dalarna (Klabbes Bank), Jim Cain (Bill Callahan), Kalla vita (Skator), Nöff nöff (Mattias Alkberg), There is power in a union (Billy Bragg), Calling in (The Delines), Jag vill byta ut mina minnen (Oskar Schönning), Carrying a stone (Loney Dear), Nothin on me (Shawn Colvin).

Lågmäldhet är en på många sätt underskattad och lite bortglömd konst. Särskilt i de här sammanhangen. Knappt 90 uppmärksammade minuter där det gäller att visa hela påfågelskruden, vända ut och in på känslorna eller muta in ett lagom uppseendeväckande åsiktsrevir.

Tidholm gör inte det. Längre. Han har slutat att slabba med sin personlighet i krönikor (säger han), och verkar ha kommit ganska nära tillvaron "där man är den man är och gör så gott man kan". Om han inte hade haft så lite till övers för livsstilscoacher hade man kunnat sälja in sommarpratet som något mindfulnessrelaterat.

Han talar om Norrland som något vemodigt avfolkat, men också som ett alternativ till storstadens tillväxt- och varumärkeshets. Lyckan i att få vara i fred och slippa sälja sig själv och sin berättelse hela tiden.

Ibland tycker jag att han har fel. Det personliga narrativet är mer än en valuta på Twitter. Att känna så är nog ett slags arbetsskada. Människor beskriver sina liv hela tiden, i samtal, i dagböcker, i sina egna tankar. Delvis för att synliggöra sig själva, men också, tror jag, för att förstå sig själva.

Men Tidholm har sina poänger och hans resonemang får mer tyngd av att han är en av få som faktiskt vänt tillbaka. Många sommarpratare har genom åren känt sig kallade att romantisera kring hembygden de en gång flytt. Men att genomtänkt välja bort storstaden och alla dess lockelser är något annat: I Tidholms berättelse blir Norrland hans kloster – en plats av social kontroll, lugn och frivillig avskildhet.

Mot slutet är det inte utan att man avundas hans tillvaro som den där ensamma lilla pricken på en gård i Hälsingland.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!