På söndagen är det Världscancerdagen. Olika evenemang och paneldiskussioner arrangeras för att rikta fokus mot sjukdomen.
Emma Skoglund, ursprungligen från Borlänge men boende i Västerås är själv engagerad i Ung cancer. Hon ansvarar för medlemsträffar och ska börja föreläsa. Cancerfighter kallar hon sig själv.
Bloggar och ska börja föreläsa
Emma är mycket öppen med sin sjukdom och vad hon tvingats gå igenom - bland annat dubbel mastektomi på grund av bröstcancern. Allt skildras med smärtsam uppriktighet på hennes blogg och Instagramkonto.
– Att träffa andra i samma situation och engagera mig ger mig energi. Det känns som att jag gör något meningsfullt med mitt liv, förklarar Emma Skoglund i Expressen TV på söndagsmorgonen.
Hon var 22 då hon drabbades av den hjärntumör som visade sig vara kronisk. Trots flera operationer och strålbehandling går det inte att bli av med den helt.
– Tumören var stor som ett ägg och tryckte på flera platser i hjärnan. Den sitter på ett taskigt ställe, berättar Emma.
Det var som att trycka på pausknappen i livet. Hon som skulle ta sin examen och börja jobba fick plötsligt kämpa för sin överlevnad. Läkarbesök, behandlingar, väntan.
Läkarna lyckades halvera tumören och det var lugnt i tre år. Sedan började tumören växa igen. I augusti skulle Emma in och opereras för tredje gången. Då upptäcktes en knöl i bröstet vilket visade sig var bröstcancer.
Hon tog bort båda brösten och fick cellgifter. Nu är bröstcancern under kontroll - hjärntumören tampas hon fortfarande med. Hur orkar hon?
– Visst är det osannolikt att jag som ung drabbas av två cancerformer. Orättvist? Ja - men livet är ju orättvist. Jag går igenom min kamp mot cancer, andra har annat att tampas med. Så är det i livet.
2015 fick även Emmas syster Hanna bröstcancer. Där ser det tufft ut, ingen behandling hjälper och Hanna är svårt sjuk. Cancern har spridit sig till lever och skelett.
– Att stå bredvid som anhörig är svårt, man känner sig maktlös. Som drabbad kan jag göra en massa saker för att försöka hjälpa kroppen, men när det gäller min syster kan jag inte göra annat än att bara finnas där, stötta henne och lyssna. Det känns otroligt frustrerande att inte kunna göra mer, säger Emma.
På bloggen skriver Emma om känslokaoset efter beskedet om systern:
"Att jag i dag pratat med min syster och frågat henne vad hon vill göra...hur hon vill ha sin sista tid - oavsett hur lång eller kort den är. Just det är så konstigt att ta in. Det är för stort, det går bara inte. Jag vill somna, vakna och inse att det bara var en dålig dröm. En mardröm utan dess like, men det var inte verkligt. Det är inte vår verklighet".
För egen del känner hon sig ändå mer hoppfull nu. Med operationer, cellgifter och strålning har hon kunnat köpa sig tid.
– Jag är inne på sjunde året nu efter att jag blev sjuk, och det har hänt saker inom forskning och behandlingar. Det är mitt hopp. Jag mår ändå ganska bra i dag, med tanke på omständigheterna.
Emma känner att hennes fokus i livet skiftat. Det är inte de snabba kickarna som gäller längre.
– Förr krävdes så mycket för att jag skulle vara glad. Jakten på mer saker och lycka. Jag mår bra av att inte stressa så mycket längre och kan känna mer glädje nu än när jag var frisk.
Premium
Premium
Premium