Emma Skoglund, 26, levde sitt liv i högt tempo som student i Västerås. Hon hade alltid tusen bollar i luften och förutom studierna på universitetet där hon läste samhällsvetenskap var hon engagerad i studentkåren, tränade och träffade kompisar.
Men en höstdag i september 2011 skulle allt förändras.
Emma kände hur hon blev snurrig, illamående och fick ont i huvudet. Då ringde hon sjukvårdsupplysningen, skriver Dala-Demokraten som först uppmärksammade Emmas historia.
– En kvinna där sa att det nog skulle gå över. Men det gick inte över. Jag satte mig på sängen och kände att jag inte skulle vakna om jag la mig ner. Dödsångesten började komma och min vänstersida domnade bort, berättar Emma.
Emma fick ett epileptiskt anfall och hamnade på sjukhus. När hon röntgades uppdagades det att hon hade en obotlig hjärntumör - stor som ett ägg. Nu följde en svår tid. En del av tumören opererades bort vilket följdes av sex veckors strålbehandling. Emma fick kortison, tappade håret och svullnade upp.
– De fick bort halva tumören vid operationen och med strålbehandlingen krympte den ungefär en millimeter. Det viktigaste var att den slutade växa, nu handlar det om att hålla den i schack. Så länge den inte blir större kan jag leva och bli gammal, säger Emma.
Humorn hjälper
I dag är Emma sjukskriven och bor i hemstaden Borlänge med hunden Freja. Livet är ett annat än förr. Framförallt är det den mentala tröttheten och oron som påminner henne om sjukdomen. Vardagssysslor som att tvätta och handla är jobbigare än innan. Men samtidigt är Emma på många sätt till freds med tillvaron och engagerar sig i den ideella organisationen Ung cancer, träffar nära och kära och går långa promenader längs älven. Emmas humor hjälper till för att orka med. Tumören exempelvis, har hon döpt till igelkotten Mårten, efter en röntgenbild där den ser ut precis som en igelkott.
– Humorn är en stor del av mitt liv. Jag har döpt tumören till Mårten för att kunna hantera det och skratta åt det. Det ger distans och jag behöver inte ständigt vara i dödens rum. Mårten har blivit mitt hatobjekt och jag kan sparka på honom när jag är arg eller ledsen. Det blir mer greppbart.
Bloggar och hjälper andra
Som ett annat sätt att bearbeta sina känslor startade Emma en blogg där hon delar med sig av sina tankar. Hon beskriver hur det började som hennes "slasktratt" där hon kunde få ur sig tankarna och släppa dem. Men den har vuxit till något större där hon också kan stötta läsare som är i samma situation. Samtidigt säger Emma att cancern gett henne något positivt. Hon har blivit mer ödmjuk och uppskattar det hon har här och nu.
– Jag vet att folk blir provocerade när jag säger det, men jag har lärt mig mycket av att ha cancer. Jag har insett att livet är skört och att man måste passa på att leva här och nu. Jag hoppas att någon kan ta till sig det, man ska inte behöva bli drabbad av någon sjukdom.
Nu ser Emma framåt och drömmer om att skriva en bok och börja föreläsa för att hjälpa andra.
– Jag vill påverka så att vi kan prata mer om det som är jobbigt, sjukdomar, känslor och döden. Vi har blivit bättre på det, men vi lägger fortfarande locket på när saker är jobbiga att möta. Jag vill gärna lyfta såna frågor. Men fokus nu ligger på att må bra.
