Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Eirik Stubø om Norén, frun och rollen som Dramatenchef

SÖKTE EGET SPÅR. "Jag vet inte om det faktum att min pappa dog när jag bara var 21 år har påverkat mig som teaterchef så tillvida att jag tidigt fick ta ansvar för mina yngre syskon, men det präglade mig garanterat på så sätt att jag ville hitta något eget. Min pappa var jazzmusiker och jag ville inte vara son till någon, jag ville hitta mitt eget spår", säger nye Dramaten-chefen Erik Stubø till Expressens Karin Sörbring. Foto: Cornelia Nordström

Eirik Stubøs arbetsdagar tar aldrig slut.

Ändå tycker sig den nye chefen för Dramaten ha mer tid för familjen nu än tidigare.

– Som frilansregissör var jag kanske bara hemma tre månader på ett helt år. Jag tror att mina barn uppskattar att vi numera bor i samma stad hela året, säger 49-åringen.

Har fått Off-Broadway-priset OBIE Award och lett Nationaltheatret

NAMN: Eirik Aasan Stubø.

ÅLDER: 49.

YRKE: Chef för Dramaten, regissör.

BOR: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

INKOMST: 100 000 kronor/månad.

FAMILJ: Hustrun Kirsti, 39, skådespelare. Barnen Theodor, 15, och Borghild, 7.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Narvik i Norge. Storebror till Håvard Stubø, 38, jazzgitarrist, och Kjersti Stubø, 45, jazzvokalist.

MAMMA ÄR: Läraren Grete Stubø, (avled 2013, 69 år ung).

PAPPA ÄR: Jazzmusikern Thorgeir Stubø, som avled 1986 (43 år ung).

UTBILDNING: Magisterexamen i filosofi vid universitetet i Tromsø, där han även pluggat engelska och statsvetenskap, regilinjen vid Statens teaterhögskola i Norge (utexaminerad 1995).

KARRIÄR: Debuterade med "Oleanna" av David Mamet på Torshovsteatret (1994). Lett Rogalandteatern (1997-2000), Nationaltheatret (2001-2008), Stockholms Stadsteater (november 2013-maj 2014). Jobbat i Aten och New York. Off-Broadway-priset OBIE Award (2007), Heddapriset (2009), Kritikerpriset (2008/2009).

AKTUELL: Tillträdde i januari som chef för Sveriges nationalscen.

GODA EGENSKAPER: "Uthållig och lyhörd".

SÄMRE EGENSKAPER: "Snusar för mycket och tränar för lite".

HISSAR: "Tomas Tranströmers poesi".

DISSAR: "Chauvinism".

Du rekommenderar alla att se Jonas Hassen Khemiris "Ungefär lika med" på lilla scenen. Jag tyckte att det var väldigt obehagligt när skådespelaren Ardalan Esmaili låtsades dränka en hemlös (Christopher Wagelin). Hur reagerade du?

– Jag reagerade som du. Det är en obehaglig scen och det ska den vara. Men jag blev också glad å teaterns vägnar för att det var så många i publiken som protesterade, nästan som när man tittar på barnteater och barnen skriker "nej, akta dig, räven står där borta"! Att vuxna människor blir så engagerade att de försöker intervenera i det som händer... Det är ett väldigt tydligt tecken på att teatern fungerar, publiken går med på suggestionen.

– Jag ville när en journalist frågade framhålla den här pjäsen för att jag tycker att Jonas Hassen Khemiri har något eget som dramatiker, han är en viktig röst och att det är väldigt kul att en föreställning kan engagera så många på ett helt eget sätt.

Nu har du ett förordnande på sex år. Hur ska du lära dig "maskinen Dramaten", som du har kallat verksamheten?

– Jag håller på med det nu, så gott jag förmår. Egentligen gör jag två saker på samma gång. Det ena är att tanka in, om jag ska prata datorspråk, information och lära känna dem som är här, det arbetssätt och de strukturer som ligger i huset. Sedan ska jag samtidigt försöka planera för en framtid och en repertoar och hela tiden göra utvärderingar: Är det saker vi behöver ändra på, är det saker som fungerar alldeles utmärkt i dag? Det där växelspelet är ett både intressant och krävande arbete.

Hur förberedde du dig de sju-åtta månader som gick från det att det annonserades ut att du skulle bli ny Dramatenchef till dess att du tillträdde?

– Då funderade jag på repertoaridéer, regissörer och skådespelare, men teatern är så mycket mer. Den är också ett sätt att arbeta på. Det är en lång process - ofta 2-2,5 år, sällan mindre än 1,5 år - från det att man bestämmer sig att nu gör vi den här pjäsen till den har premiär. Då gäller det att bli bättre även på sätten man arbetar på så att man kanske kan spela fler föreställningar och produktioner än vad man gör nu. Olika teaterchefer tänker också olika och man behöver då och då anpassa organisationen. Man kan absolut förbereda sig med idéer och hur man tänker att teatern ska framstå, men det är också ett väldigt konkret arbete på en teater.

 

"Jag tror att mina barn uppskattar att vi numera bor i samma stad hela året, att jag är här och även om jag har långa dagar på Dramaten så har jag mer tid med familjen än tidigare", säger Eirik Stubø. Foto: Cornelia Nordström
Hustrun Kirsti Stubø är skådespelare och verksam vid Stockholms stadsteater.
I den uppmärksammade "En dramatikers dabok" skriver Lars Norén att han är kär i Kirsti Stubø. Något om Eirik Stubø har tagit med ro: "Han blev kär i henne, varför skulle han inte bli det". Foto: Anna Bergkvist

Du har pratat om att ta in fler utländska dramatiker?

 

– Nja, fler utländska regissörer kanske. Jag tycker att det är viktigt att vi genom arbete med kommande Bergmanfestivaler utvidgar vår syn på teater och låter oss både utmanas och inspireras av regissörer och teaterfolk som kommer med andra perspektiv och ingångar på teaterarbetet. Det internationella arbetet är viktigt för en nationalscen. Sedan är det också så att jag har arbetat länge som teaterchef och har byggt upp några kontakter och ett sätt att arbeta på.

("Det var en god smoothie", inflikar Eirik Stubø och tar sig en klunk med sugröret).

Det fanns en falang här på Dramaten som gärna sett att Stefan Larsson skulle ta över. Hur förhåller man sig som chef till det?

– Det är väl alldeles normalt att man på en så stor teater och arbetsplats har olika favoriter och önskemål om hur teatern ska utvecklas. Så tror jag att det är på alla teatrar när man byter chef, för det är en omskakande process. Chefer präglar självklart utvecklingen av en teater. Jag tyckte att det var som det ska vara, att skådespelare och medarbetare engagerar sig i vem som ska vara chef. Det är ett bra tecken och tyder på att man är engagerad i sin arbetsplats och i hur teatern ska se ut.

Du fick rycka in direkt när regissören Vibeke Bjelke sjukskrevs för att slutföra uppsättningen av Lars Noréns "Och ge oss skuggorna". Hur hinner du med det arbetet?

– Jag läser och förbereder mig, som jag alltid gör som regissör, och försöker sätta mig in i pjäsen och de skådespelare som jag har och tänker på ett helt vanligt sätt på detta. Det var väldigt kort tid innan jag skulle vara i gång, men jag har sett fram emot repetitionsarbetet. Jag har ju gjort några Norénuppsättningar och tycker mycket om honom och tycker att "Och ge oss skuggorna" är en väldigt intressant text. Den handlar om hur en alldeles ikonisk text för Dramaten - "Lång dags färd mot natt" som hade urpremiär på Dramaten 1956 - blev till, särskilt att det är här på samma scen, där denna pjäs hade premiär för snart 60 år sedan. Att det handlar om både O´Neill och att det ändå ses genom Lars Norén som tror jag är väldigt präglad av sitt möte med just den här pjäsen som han såg i början av 1960-talet och som var en omvälvande upplevelse för många och att detta på något sätt också blir en berättelse om den här teatern.

Hur gör du rent praktiskt, för du kan inte vara regissör på heltid de veckor ni repeterar?

– Det är en bra fråga. När man regisserar och är chef får man förbereda det. För det första måste man ha bra medarbetare och ett sätt att organisera sin tid så att man får in de möten man behöver ha, men man måste vara lite mer flexibel. Vi repeterar oftast 10.30 till 15 och då har jag ofta möten före 10.30 och efter 15, det är det enkla svaret. Dubbeljobba måste man. Jag har gjort det här jättemycket. Som mest har jag haft upp till tre premiärer på ett år samtidigt som jag varit chef för en stor teater och det kräver att man kommit in på teatern på ett bra sätt. Har du en teaterchef som också är regissör så måste du jobba på ett sätt och har du en teaterchef som inte är det eller kanske är skådespelare så får du disponera tiden på ett annat sätt. Men det är klart att när man regisserar är man också väldigt inne i det och det präglar en på så sätt att man inte kan hålla på hela tiden. Pjäsen är det viktigaste i världen de veckorna, särskilt de två-tre sista veckorna före premiär, då ska det vara viktigast om det ska bli bra.

– Jag brukar säga att det är bra att man ägnar sig åt att göra teater på en teater och jag tror att det ger mycket som chef att man med kroppen och på ett väldigt konkret sätt förstår hur man jobbar och är med i en diskussion om vad som är bra och vad som behöver göras bättre. Då lär man känna dem som jobbar nära scenen. Därför finns det många bra sidor med att vara regissör även om man är teaterchef.

 

PS Så var mötet

"Å, har ni med er smoothie? Och snus också! Det här blir ju jättebra", säger Eirik Stubø på perfekt svenska med bara en antydan till norsk klang när han tar emot oss i sitt tjänsterum på fjärde våningen i Dramaten. Han har medvetet jobbat med uttalet och ordförrådet för att hitta nyanserna som regissör i Sverige. Och om fotograf Cornelia Nordström och jag hade befarat att den nye teaterchefen skulle kunna vara en urtyp av Lena Anderssons "Kulturman" så kunde vi nog inte ha mer fel. Eirik Stubø är artig, lyhörd, omvärldsorienterad och nyfiken. Han svarar ömsom eftertänksamt, ömsom entusiastiskt, men aldrig tvärsäkert eller självgott. Stubø vill fundera vidare på bra middagsgäster till inslaget "drömmiddagen" och ber att få återkomma med uppgift om sina goda och sämre egenskaper. Han tar sig också extra tid för att fotograferingen ska bli optimal. "Det här var ju jättekul", säger Dramaten-chefen när han tar farväl med ett fast handslag. Andra återkommande ord under mötet är "härligt" och "vad bra".

Det är något som du har fått återkoppling kring, att medarbetarna uppskattar att du blir färdig i tid?

 

– Säger skådespelarna det om mig, personligen? Det var ju bra, det låter trevligt. Det är viktigt hur man organiserar sin tid. Ofta tror jag att det har hjälpt mig att ha ett fokus utöver den enskilda produktionen, att jag har haft ett teaterchefsarbete, för det ger ett slags perspektiv som gör att jag förstår att det inte är det enda som händer på den här teatern. Man har heller inte tiden att bli för manisk för bagateller, för man jobbar så mycket före och efter repetitioner också. Det bästa med de dubbla uppdragen är nog att man spänner av på ett bra sätt. Jag tycker mycket om det och har lärt mig en teknik som gör att jag kan vara närvarande och väl förberedd på repetitionerna och samtidigt vara avslappnad i att den här uppsättningen inte är hela världen, det är en del av världen.

Hur gör du då om du har så långa arbetsdagar? Du har Theodor, 15, och Borghild, 7, att ta hand om?

– Just nu har jag väldigt långa dagar. Det är väldigt viktigt att man är bra på att planera den tiden man inte är på teatern också. Jag har ju ett yrke som är som det är. I flera år - fem - har jag varit frilansregissör och då kunde jag kanske bara vara hemma tre månader på ett helt år. Jag var väldigt mycket i andra länder, bodde på hotell i någon stad långt borta. Jag tror att mina barn uppskattar att vi numera bor i samma stad hela året, att jag är här och även om jag har långa dagar på Dramaten så har jag mer tid med familjen än tidigare.

Men hur löser du livspusslet rent praktiskt? Det brukar jag fråga såväl män som kvinnor som jag intervjuar. Borghild behöver väl hämtas från fritids?

– Den här veckan följer jag henne till sexårs varje morgon och så är jag på Dramaten till lite före 21 på kvällen. Det är lite olika från vecka till vecka, men ibland kan min fru hämta Borghild vid 15-tiden och då och då hämtar en barnvakt. 15-årige sonen kan också ställa upp ibland. Vi får nog ihop det, men det är inte alltid så enkelt.

Alla som har läst Lars Noréns "En dramatikers dagbok" är nog nyfikna på hur det känns för dig när Norén skriver att han är kär i din fru Kirsti?

– Både Kirsti och jag fick läsa det här innan det publicerades eftersom det står om mig också på några ställen, men jag har absolut inga problem med det. Det vet jag att inte Kirsti har heller. (Skrattar, reds anm). Mitt svar till Lars och Bonniers var "skriv vad du vill". Jag försökte läsa det som stod om mig, men det kändes konstigt, dock inte obehagligt.

Norén skrev ju själv att det var lite nervöst när han skulle träffa dig och Kirsti tillsammans på en premiär?

– Vi har ett väldigt bra förhållande och har stor respekt för varandra. Det hände ju ingenting mellan Kirsti och honom, vet du. Han blev kär i henne, det är klart att han blev det, varför skulle han inte bli det? Det skulle jag också bli!

Apropå din skådespelande hustru Kirsti, hur är det att arbeta i samma bransch?

Min drömmiddag

Gäster:

* John Coltrane (1926-1967), jazzmusiker. "Därför att han är en av dem jag lyssnat allra mest på och jag tröttnar aldrig på hans musik. En av jazzhistoriens giganter".

* Johann Sebastian Bach (1685-1750), kompositör/tonsättare. "En som jag inte klarar mig utan".

* Caryl Churchill (född 1938), dramatiker. "Jag tycker hon är en - av de nu levande - mest intressanta dramatikerna".

* Sarah Cane (1971-1999), dramatiker. "En unik, brinnade dramatiker som dog alltför tidigt. Vi planerar att sätta upp hennes pjäs "Fedras kärlek". Jag skulle gärna vilja diskutera den med henne".

Det äter och dricker vi:

"Vi dricker öl, och äter öring som jag fiskat i Lappland".

– Det är i stort sett bra, tror jag. Vi har arbetat ihop, jag har regisserat henne flera gånger och det har varit väldigt kul.

I många andra branscher är det förbud mot att jobba ihop om man har en privat relation. Kinnevikskoncernen ska ju ha haft en sådan regel, till exempel?

– Det blir svårt att ha en sådan regel på teatern, tror jag (skrattar, reds anm). Då får vi ett problem.

"Dramatisk reduktion" har du blivit känd för. Det har skrivits mycket om att det skulle vara så avskalat i ditt tjänsterum.

– Det här rummet är verkligen inte något estetiskt statement. Det här säger egentligen bara att en chef just har flyttat ut och att jag håller på att flytta in. Det blev väldigt tomt, för man har bytt ut det gamla golvet. Sedan har jag haft ganska mycket annat att tänka på än hur det ser ut på rummet. Det här får jag väl ta till dess att jag får lite bättre med tid. Men det är ett fint rum. Många frågar om det ska vara så här rosa som det är efter Marie-Louises (Ekman, förra Dramaten-chefen, reds anm) tid, men det får det väl vara nu så får vi se på sikt. Jag blev dock mycket förvånad när jag läste i en tidning att jag redan hade gjort om mitt rum och att det var stålgrått och macho, för det har inte hänt någonting här. Man har bytt golv och så står de stolar som Marie-Louise klätt om kvar. Det här bordet har nog stått här i 50 år. Sedan är det väldigt synd med taket. Har ni sett min assistents tak?

(Eirik Stubø reser sig upp från stolen, knackar på kollegans dörr och visar oss den fantastiska stuckaturen i det cirka 1,5 meter högre taket där).

– Ser ni skillnaden? Det här fortsätter hela vägen, men i mitt rum har de sänkt taket. Assistentrummets tak är jättefint gjort.

Jag har i norska tidningar läst att du 2003 fick söka om ditt jobb som chef för Nationaltheatret, att du ansåg dig felciterad om att inte vilja fira 17 maj (2001) och att kvinnliga stjärnor vid Nationaltheatret 2001 kritiserade dig för att det var för mycket manliga regissörer, pjäsförfattare och skådespelare. Vilken är din svåraste prövning, yrkesmässigt?

– Det där hör till. Ska jag välja en konkret grej? Då är det nog när jag tidigt i min teaterchefsbana i Oslo fick ett uppdrag av styrelsen att bygga upp ett betydligt större reservkapital än vi hade samtidigt som vi skulle reducera bemanningen. Parallellt med detta hade jag en tydlig ambition om att vi skulle producera mer i det läget. När vi började det arbetet var det en gigantisk utmaning i och med att vi var tvungna att se över hur hela teatern organiseras, men på något sätt blev det en väldigt bra process och vi klarade av det utan att någon fick gå på ett dramatiskt sätt. Det är den period jag tyckt har varit svårast.

– Sjävklart är det svårt hela tiden, då och då, när man satsar helhjärtat på något som inte lyckas, men det är också teaterns väsen. Man kan planera så bra som det går, ha helt rätt pjäs, rätt regissör, rätt skådespelare och ändå går det inte, då och då. Det är en del av teaterns väsen på något sätt och det måste man också på något sätt planera för och veta hur man ska hantera, för dessa situationer dyker upp förr eller senare. Precis som det är molnigt ibland och soligt ibland, så hör denna naturlag också till teatern, att det går upp och ner.

Du var bara 21 år när din pappa gick bort och du fick ta ett stort ansvar för dina småsyskon. Hur har det påverkat dig som chef?

– Jag förstår hur du tänker och min personlighet har troligtvis påverkats. Exakt hur vet jag inte, för jag analyserar inte mig själv på det sättet. Men om jag hade läst om detta i en bok så hade jag nog tänkt att det hade påverkat mig. Nu har jag inte provat något annat liv, men det är rimligt att tro att man påverkas av att tidigt ta ansvar. Jag hade mina yngre syskon och en bra mycket yngre bror (elva år yngre Håvard, reds anm), så det är klart att det har präglat mig. Men om det har lett till att jag så tidigt ville vara teaterchef, det vet jag inte. Det kan hända att jag hade blivit det ändå. Däremot präglade det mig garanterat så till vida att jag ville hitta något eget. Min pappa (jazzmusikern Thorgeir Stubø, reds anm) var musiker och jag tyckte inte om att vara son till någon, jag ville hitta mitt eget spår. Därför blev jag inte musiker, även om jag tror att jag kanske hade kunnat bli det.

Dina syskon Håvard, 38, och Kjersti, 45, är bägge musiker.

– Ja, de blev det. Men jag var liksom äldst och märkte kanske av detta med att vara någons son på ett annat sätt. Jag hade behov av att hitta något eget. Jag kom inte från någon teaterfamilj, det fanns inte ens någon teater i den lilla stad i norra Norge - Narvik - som jag kommer i från. Det var nog både omedvetet och medvetet som jag ville göra något som bara var mitt när jag som universitetsstudent såg en annons för Teaterhögskolans regiutbildning.

Hur är din relation till Stockholms stadsteater och teaterchefen Benny Fredriksson i dag efter det att du i fjol lämnade din tjänst som genrechef där efter bara sex månader?

– Den är bra. Jag har ju varit på Stadsteatern som regissör i ganska många år och gjorde väl en sex uppsättningar där. Jag har några vänner - skådespelare, tekniker och administratörer - där. Vi umgås självklart inte så mycket som vi gjorde när jag var på Stadsteatern, men jag tror att de förstår väldigt väl att jag gick från ett sorts jobb till ett helt annat. På Stadsteatern jobbade vi sex genrechefer och jag skrev på för tre år. Det här jobbet på Dramaten är ett sexårigt förordnande och man är chef på ett helt annat sätt. Man har både större ansvar och frihet och möjlighet att påverka verksamheten. Jag kände också att jag hade en sorts erfarenhet och kompetens som matchade det här uppdraget.

– Men så var det heller inte ett helt lätt och oproblematiskt val som jag gjorde. För mig är dock åren på Stadsteatern en viktig, rik och lycklig tid i mitt liv. Jag är väldigt glad för de åren, de uppsättningar jag gjorde och de många års samarbete som jag hade med Benny Fredriksson.

Du har tidigare berättat om hur du under din värnpliktstjänstgöring som gränsvakt i Kirkenes med Sovjetunionen inom synhåll fick erfara vad teatern kan ha för betydelse i det kalla krigets vardag. Hur påverkades du av anekdoten om den norske kapten som iscensatte en skenavrättning, där en person med kockmundering och bindel för ögonen togs till en påhittad avrättningsplats och ryssarna blev skräckslagna?

– Jag vet inte hur den har påverkat mig, men jag hade en intressant tid som korpral i Kirkenes vid den sovjetiska gränsen, jag tyckte mycket om det. Hela det kalla kriget var väl på ett sätt ett slags avancerad teater och det var intressant att se det på så nära håll.