Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Efter 34 år - nu berättar de om sanningen bakom tystnaden

Helena och Lou efter att de räddats. Foto: JAN COLLSIÖÖ / TT NYHETSBYRÅN
Vännerna när de återhämtar sig på sjukhuset Foto: TOMMY PEDERSEN
Ekan Foto: CLAES-GÖRAN CARLSSON

1984 försvann två tjejer, 19 år, efter att ha varit ute på en dagstur med sin eka.

Efter två dygn återfinns de unga kvinnorna av ett sovjetiskt handelsfartyg.

Nu berättar Helena af Klercker och Lou Åberg för DN om vad de såg på Ålands hav – för första gången på 34 år.

Det är en kall novembernatt. Helena och Lou, båda 19 år, befinner sig på en eka som ligger för ankar någonstans i gattet mellan Åland och Sverige. Vinden blåser ordentligt och flickorna kan inte ta sig mot land oavsett hur hårt de skulle ro. Det är kallt och den varma linssoppan de haft med sig har de hällt överbord tidigare under dagen. 

Det är i ett reportage från DN som kvinnorna talar ut om händelserna som skedde för 34 år sedan. 

Då ser de en plattform mitt ute i det mörka vattnet. Helena och Lou, som tror att räddningen är nära, börjar ro för glatta livet. Så försvinner plattformen plötsligt. Två starka strålkastare riktas mot flickorna och i tio minuters tid skriker de på hjälp för att sedan bli lämnade kvar i ekan. Strålkastarna slås av och det som liknar någon form av fartyg försvinner. Den lilla ekan börjar snurra, vågorna blir höga och Helena och Lou är rädda för att den ska välta. 

Två starka strålkastare riktas mot flickorna och i tio minuters tid skriker flickorna på hjälp för att sedan bli lämnade kvar i ekan

”Jag tror inte att vi klarar många timmar till”

Helena och Lou blev vänner redan som sjuåringar. 1984 bodde tjejerna tillsammans och jobbade som dagislärare, som det hette då. Samtidigt var Kalla kriget i full gång och det hade sedan länge ryktats om sovjetiska ubåtar i svenskt vatten. Gattet mellan Åland och Sverige, som kallas Ålandsförträngningen, är ett viktigt strategiskt område för den som vill kontrollera Östersjön. 

Närmare två dygn går och tjejerna i ekan är både törstiga och förfrusna. Ankaret har släppt och nu driver den lilla båten vind för våg ute på havet. 

Helena och Lou blev vänner redan som sjuåringar. 1984 bodde tjejerna tillsammans och jobbade som dagislärare, som det hette då.

–  Jag tror inte att vi klarar många timmar till. Mitt medvetande börjar lätta. Det bara svischar. Det är en sådan obehaglig känsla. Jag tror att det är så när man nästan dör, säger Lou Åberg till DN.

Tillslut dyker ett fartyg upp och stannar invid ekan. Det är det sovjetiska handelsfartyget Dagestan. Innan besättningen får upp tjejerna på däck tar de bild på båten där de sitter. 

Räddas av främmande makt 

När Helena och Lou kommer ombord är deras fötter så svullna att man måste klippa av gummistövlarna för att få av dem kläderna. 

Innan de bäddas ner i sängar blir de förhörda av fartygets kapten som frågar om deras personuppgifter. 

En svensk lotsman kallas till fartyget och tar de båda tjejerna till Singö där de flygs med helikopter till sjukhuset. Trots pressuppbådet då de anländer till fastlandet säger Helena och Lou inte ett ord om sina iakttagelser. De har blivit tillsagda av Försvarsmakten att vara tysta om händelserna ute i ekan. Även om Helena eller Lou valt att svara på journalisternas frågor hade de inte kunnat säga mycket. De visste inte vilken typ av fartyg de sett, om det ens var ett fartyg eller varifrån det kom från. 

Förhördes på hemlig ort 

Nu följer en lång period med många förhör. Bara 24 timmar efter att tjejerna har kommit till Södersjukhuset blir de intervjuade av örlogskaptenen Heilborn. En vecka senare förs de till en av Försvarsmaktens marinbaser. Utan att veta vad som ska hända kommer de in i varsitt underjordiskt förhörsrum utan fönster.  

Helena Rundqvist och Lou Åberg vårades på Södersjukhuset i Stockholm efter skräckdygnet till havs. Foto: JAN EKERBERG / DN

Strax därpå kontaktar Sovjetunionens ambassad i Stockholm flickorna för ett förhör. Både Lou och Helena är medvetna om den pågående konflikten mellan öst och väst vilket gör att de är ordentligt skrämda av tanken att kliva in på sovjetisk mark. 

På ambassaden blir tjejerna inbjudna till Sovjetunionen. Ett territorium som inte många svenskar har tillgång till vid den här tiden. 

– Vi tänker att det är en enkelbiljett. Vi fruktar för vår säkerhet, säger Helena af Klercker.

Försvarsmakten släpper rapporten efter 34 år 

I dag bor både Helena och Lou i Sverige efter flera år utomlands. Sovjetunionens intresse för tjejerna skrämde dem och gjorde tillslut att de lämnade landet. 

2013 påbörjade Helena af Klecker en dokumentär om händelserna i ekan och vad som egentligen hände. Var det en ubåt de såg där ute i det mörka vattnet, varför upptäckte det sovjetiska fartyget ekan när ingen annan gjorde det och varför väntar den sovjetiska kaptenen två timmar innan han larmar den svenska lotsstationen?

Så släpps Försvarsmaktens hemligstämplade rapport - 34 år efter att händelserna har ägt rum. Vissa delar är fortfarande hemligstämplade men klart står att Helena och Lou mycket riktigt verkar ha träffat på en rysk ubåt. 

”Flickorna har en klar bild av denna händelse och har säkerligen varit i kontakt med någon typ av plattform. Ingen kommersiell plattform har kunnat identifieras i närområdet varför förhörsgruppen ej kan utesluta att det har varit fråga om någon typ av undervattensfarkost.”, står det i Försvarsmaktens rapport. 

”Jag kommer alltid vara tacksam”

Helena jobbar i dag för fullt med sin film medan Lou jobbar som yogalärare. För att kunna fullfölja dokumentären hoppas Helena på att kunna flyga till Ryssland för att prata med viktiga nyckelpersoner i berättelsen. 

Trots skräcken för den främmande makten Sovjetunionen är både Helena och Lou evigt tacksamma för den ryske kaptenen som valde att rädda dem från den drivande ekan. 

– Jag kommer alltid att vara tacksam. Han styrde sitt skepp mot oss, säger Helena af Klercker.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!