Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Efter Danius kommer kraven på demokrati

Det som är intressant med Börshuskrisen, är att det går linjer från den rakt in i den omvälvande demokratikritiska diskussion som pågått i böcker och på akademier i västvärlden sedan några år, skriver Torbjörn Nilsson.Foto: VILHELM STOKSTAD/TT
Sara Danius – tidigare ständig sekreterare.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Akademien ska rekonstruera sig inifrån, säger de som sparkade ut Sara Danius. Men vad aristokraterna inte förstått är att de också behöver legitimitet – utifrån.

Torbjörn Nilsson drar paralleller mellan Börshuskrisen och den pågående debatten om demokratin i västvärlden.

Thomas von Koch sitter i ett konferensrum. Han försöker förklara varför han inte tror på demokratin, inte som hur den ser ut nu.

– Redan i dag har väl de folkvalda, som vi kallar dem, tappat greppet om svenska folket.

Han är vd på EQT, Wallenbergarnas firma. Examen från Handelshögskolan, framgångsrik – rik – intelligent, vältalig.

– Är det inte bättre att vi har 99 personer som fokuserar på att driva vårt land? Höja deras löner, höja kraven på dem?

Han talar vackert om Singapore, ekonomiskt framgångsrikt, en enpartistat som drivs som ett företag.

– Är det fria val eller inte? Det tänker jag inte lägga mig i.

Jan Scherman har fått kritik för en del av sin SVT-dokumentär ”Länge leve demokratin”.Foto: MARTINA HUBER

Jan Scherman, för det här är en scen från hans SVT-dokumentär ”Länge leve demokratin”, blir förvånad. Han intervjuar sig runt i det svenska näringslivet och inser till vilken grad man tagit till sig den nya kritiken mot demokratin.

Man gillar inte demokratin.

Och man är redan redo att ändra den.

– Du är allvarlig nu? frågar han von Koch.

– Jag är allvarlig, svarar direktören.  

Scherman har fått kritik för den här delen av sin film. Han är för dystopisk, tyckte Dagens Industris ledarsida nyligen. Färre riksdagsledamöter är väl inget kontroversiellt förslag?

– Men blir det inte större avstånd mellan väljare och valda? Blir det inte mer elitism? frågar Scherman gång på gång.

Näringslivet rycker på axlarna.

 

 

Vad som angår Akademien avgör bara Akademien.

 

 

* * *

 

Jag har tänkt på den där scenen i en vecka nu, en vecka när det mesta i offentligheten handlat om expertstyre.

Aristokrati, som grekerna sa. Ordningen som råder i Svenska Akademien.

Eller ska råda. 

Aristokratins fördel, så har dess tillskyndare argumenterat i alla tider, är att den säkerställer en viss kvalitet i besluten, den premierar kompetens eller sakkunskap. Experterna styr. Aristokratin lovar inget den inte kan hålla, den skapar inga illusioner av att vem som helst får vara med och bestämma.

Vad som angår Akademien avgör bara Akademien.

 

Börshuset i Stockholm, där Svenska Akademien sammanträder.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT

Därtill, aristokratin ska garantera att inga ovidkommande hänsyn tas, att konflikter hanteras hederligt – alltså i sak – och att korruption inte biter sig fast och fördärvar institutionen. Detta har varit det starkaste argumentet, från antiken över renässansen till upplysningen och de moderna nationalstaternas grundlagsskrivare. Expertstyret ska hålla de destruktiva krafterna bort. Propagandan, fraktionsbildningen, den förargade populasen på torget.   

Demokratin är smutsig.

Aristokratin är ren.

Så lyder teorin.

Man kan pröva den en vecka som den här, när näringslivets guldgossar önskar sig en riksdag och regering av högt bildade, och de högt bildade sliter varandra i stycken i Börshuset en bit bort.

 

* * *

 

Svenska Akademien – en fördemokratisk institution där de aristokratiska värdena snille och smak ska råda – uppvisar alla demokratins svagare sidor.

De bildar falanger, herr Engdahls och herr Alléns gäng mot fru Danius, som upphör att samtala med varandra. De kommunicerar bara i medierna, väljer oförsonliga ord och angriper person snarare än sak. Så kommer anklagelserna om brott mot spelreglerna, och glädjen i att tillfoga motståndaren skada.

Horace Engdahl anländer till Börshuset inför utdelningen av Akademiens nordiska pris på onsdagen.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

Det är som i ett politiskt ungdomsförbund.

De är inte ens eniga om vad de är oeniga om.

Det är som i ett politiskt ungdomsförbund. De är inte ens eniga om vad de är oeniga om.

Anklagelserna om sexuella trakasserier och övergrepp utförda av Jean-Claude Arnault? Jävsbrottet Katarina Frostenson orsakat? Den egna undfallenheten, bristen på kontroll och åtgärder? Läckorna om Nobelpristagare? Vem som skvallrat? Uteslutningsärendet? Avhoppen? Sara Danius ledarskap?

 

LÄS MER: Horace Engdahl: Jag förfasas över råheten i Akademiens maktkamp 

 

Engdahl behöver ju inte vara den rätta bara för att Danius har fel. Och vice versa. Men så tänker man inte när man har fastnat i falangerna.

Kvar finns bara avsaknaden av omsorg om det gemensamma.

Det går att skylla på tidigare moderniseringar om man vill. Gustav III ville att den ständige sekreteraren skulle vara just ständig, till döden. Så fungerar det inte i dag. Senast på sekreterarens 70-årsdag ska en ny utses och många har frivilligt trätt åt sidan tidigare än så. Vilket skapar en situation där det bland de aderton sitter tre före detta ständiga sekreterare. Människor som inte bara burit ansvaret och makten utan också byggt upp sin interna ställning, knutit sina band av lojalitet.

Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius lämnar Börshuset efter utdelningen av nordiska priset på onsdagskvällen.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

Fraktioner skapas så.

Det går också att påpeka att endast en aktiv ledamot – Jesper Svenbro – inte tagit offentlig position. Det säger något om hur svårt det kommer vara att få den här gruppen att fungera igen. Kompromissen har ingen plats här.

Aristokratin fungerar inte som det var tänkt.

 

* * *

 

Det är detta som är intressant med Börshuskrisen, att det går linjer från den rakt in i den omvälvande demokratikritiska diskussion som pågått i böcker och på akademier i västvärlden sedan några år.

Man kan urskilja två spår.

David van Reybrouck.Foto: STEPHAN VANFLETEREN / NATUR & KULTUR

Jason Brennan, en amerikansk politisk filosof, kan vara exempel på det ena. I ”Efter demokratin” hävdar han att väljarna är för okunniga och att det därför skapas orimliga förväntningar på vad politiken faktiskt kan leverera. Han är inte främmande för mer expertstyre, men säger i förordet till en senare upplaga att han nog är särskilt svag för futuraki, en modell där man utnyttjar spelmarknaderna för att välja politik.

David van Reybrouck, en belgisk kulturhistoriker och arkeolog, företräder i ”Emot allmänna val” den andra linjen. Problemet är snarare avståndet mellan väljare och valda och hur de valda väljs. Han reviderar demokratins historia och visar hur vanligt det var att genom lottning välja människor till ämbeten under antiken. Han förespråkar demokrati, men inte genom allmänna val, utan genom slumpen. 

I det ljuset kan man se frågan om aristokratin och dess svagheter.

 

* * *

 

Svenska Akademien instiftades av en envåldshärskare i syfte att kontrollera hur upplysningens spännande men vilda tankar slog rot långt upp i norr. Snillena och smaken skulle se till att det inte spårade ut.

Snillena och smaken skulle se till att det inte spårade ut.

Aristokrati kan kombineras med demokrati, men då måste man veta på exakt vilket sätt. Demokratins innersta väsen inte är voteringen utan det offentliga samtalet. Det är det avgörande. Ingen kräver att de aderton ska utses i allmänna val, men väl att de ska diskutera saker öppet. Den tanken har de slagit ifrån sig i alla år, men lyckas nu inte längre få förståelse för.

Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT

De kan försöka stänga in sig igen, regla portarna till Börshuset, låtsas som om inget hade hänt och försätta följa ett föråldrat ideal om gentlemannaskap. Efter att ha sparkat ut Sara Danius är det ju också vad man försöker göra. Man kallar det "rekonstruktion inifrån".

Men, visar det sig, också aristokrater måste vinna legitimitet. Och reaktionerna – inte minst från politiker av skiftande färg – talar ett tydligt språk. Det kommer i framtiden finnas skäl att travestera Esaias Tegnér, hans dikt från Svenska Akademiens 50-åriga högtidsdag 1836.

 

Där låg ett skimmer över Jean-Claudes dagar,

fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,

men det var sol däri, och hur du klagar,

var stodo vi om de ej varit till?

 

LÄS MER: Torbjörn Nilssons tidigare reportage i Expressen