Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dottern:"Jag fick ha koll på allting"

Sade upp sig. Madeleine Fellenius, 56, pappa Bengt Fellenius blev halvsidesförlamad efter en stroke. Hon sade upp sig för att ge pappan det stöd han behövde. Foto: Ylwa Yngvesson Foto: Madeleine Fellenius

SKEBOBRUK. När Madeleine Fellenius pappa Bengt fick stroke och blev halvsidesförlamad bodde de 30 mil i från varandra.

Under tiden som han vårdades på sjukhus ringde Bengt och sa att det var hemskt och att han ville därifrån.

- Jag kände att det enda alternativet var att låta pappa flytta hem hit till mig, säger dottern Madeleine, 56.

Röster om anhörigvård

"Många ringer och är förtvivlade"

Stina-Clara Hjulström, ordförande för Demensförbundet:

- Många i den här kategorin ringer till oss och är förtvivlade. Det är mest kvinnor, men även en del män. På något sätt blir männen mer tagna på allvar när de säger i från.

- Det märks att det har skurits ner på vårdplatser. Man säger att: "Det bästa för din anhöriga är att få vara kvar hemma, de kommer få så mycket hjälp - morgon, middag och kväll". Sanningen är att det är blir en strid ström av hemtjänstpersonal och de har bara några minuter på sig, maten fungerar inte och vården blir inte bra.

- Det märker anhöriga och försöker täcka upp. När de nästan klappar ihop säger biståndshandläggaren att den demenssjuke själv måste vilja komma in på vårdhem.

"Regeringen borde inte kunna ducka"

Lena Hallengren, riksdagsledamot (S), talesperson i äldrefrågor:

- Eftersom det är en liknande situation i alla kommuner borde inte regeringen kunna ducka. Att anhöriga tvingas gå ner i arbetstid är dessvärre ingen nyhet och inget talar för att dagens regeringspolitik kommer ändra på detta. Socialdemokraterna ser denna rapport som ännu ett bevis på att vi behöver en långsiktig kvalitetsplan för äldreomsorgen.

2/3

Två tredjedelar tycker att äldreomsorgen blivit sämre visar en studie från Handelsanställdas förbund.

Madeleine Fellenius stryker med handen över det stora skrivbordet i ek som står i arbetsrummet i den röda trävillan med vita knutar utanför Skebobruk i Roslagen. Det är nu drygt fem år sedan hon körde hit pappa Bengts bord från gården där han fram till stroken bodde, i Fjugesta sydväst om Örebro.

- De här rådjurshornen på väggen kommer från jakter som pappa och jag varit ute på tillsammans. I slutet körde jag ut honom och hans permobil i skogen så att han åtminstone fick sitta på pass, lyssna på jaktradion och vara med i gemenskapen även om han på grund av halvsidesförlamningen miste sin vapenlicens, säger hon.

Madeleine fortsätter in i tillbyggnaden på vänstra sidan av huset, där de efter en tid lät göra en separat del på 25 kvadratmeter med egen ingång och tillhörande toalett åt Bengt.

Fram till den 19 augusti i fjol var detta Bengt Fellenius, tidigare chef för sjukvårdsprodukter på storföretaget 3M i bland annat Belgien, hem.

- Den kvällen somnade han in här hemma med sin hand i min och med min ena son Ludvig vid sin sida, säger Madeleine.

Ett vackert avsked

Avskedet blev vackert och far, dotter och barnbarn hann säga allt det där som man vill säga när det är dags att ta farväl.

Efteråt kände Madeleine en förlamande trötthet.

- Det var som att allt kom i fatt mig. De senaste fem åren har jag haft ansvar för pappa dygnet runt och när han nu plötsligt inte fanns hos oss kände jag att kroppen tagit stryk av alla lyft, av sömnbristen och oron.

När Bengt fick sin stroke i augusti 2008 arbetade Madeleine Fellenius som ekonomiassistent. Hon stortrivdes i det lilla torp som hon några år tidigare hade köpt med tillhörande jaktmarker. Tvillingsönerna Ludvig och Andreas, i dag 30, var utflugna och Madeleine såg fram emot att få leva vuxenliv och kunna umgås med vänner, jaga och fixa med huset.

På helgerna hälsade hon och sönerna ofta på pappan, som kände sig ensam sedan Madeleines mamma Sigbritt gick bort i cancer 2006. Eller så åkte Bengt till Madeleine.

- Och var vi inte där så ringde vi varje lördagsmorgon i pausen av "Melodikrysset" och bytte lösningar med varandra, minns Madeleine.

Dagen innan Bengt hamnade på sjukhus hördes far och dotter som vanligt av - och när Bengt morgonen därpå inte svarade i telefonen blev Madeleine orolig. Vid lunchtid fick hon Bengts grannar att gå över till hans gård och där hittade de pappan på golvet. På bordet intill låg telefonen med Madeleines nummer framslaget

Madeleine och sönerna kastade sig i bilen och åkte de 30 milen till Örebro lasarett, där de fick veta att Bengt fått en stor blodpropp i halsen som orsakat syrebrist i hjärnan.

- Hans personlighet var den samma och han blev inte dement av proppen, men ena halvan av kroppen förlamades.

Turades om att vaka

Trion turades om att vaka vid Bengts sida.

- Pappa tyckte att det var förfärligt att försöka gå på toaletten med två främmande personer från sjukvården som stressade på och om jag var tvungen att uträtta något ärende ringde pappa och sa att det var hemskt på sjukhuset, säger Madeleine.

Madeleine Fellenius bestämde sig för att ta tjänstledigt ett halvår och låta Bengt flytta hem till henne.

- Jag fortsatte betala in a-kassa och tänkte att den ekonomiska biten får jag ta tag i sedan. Jag trodde och hoppades att jag skulle kunna få pappa frisk om jag bara såg till att han fick träna ordentligt. Under tiden levde vi på hans pension.

Hon följde med Bengt på rehabpassen, för hon upplevde att ingenting fungerade om hon inte var där.

- Färdtjänsten körde flera gånger pappa till fel ställen så att han missade sina läkarbesök och träningstillfällen och på ett avlastningsboende där han var emellanåt fick han en spruta i magen som en annan patient skulle ha, trots att pappa var klar i huvudet och sa att han inte skulle ha någon spruta. Jag var tvungen att ha koll på allt.

Fick magkatarr

Madeleine fick magkatarr, gick ner nio kilo och fick sömnproblem. Dessutom slet hon av ett ledband.

- Det är svårt att ha ett socialt vuxenliv när man är anhörigvårdaren och har hemtjänstpersonal i hemmet. Samtidigt hade pappa och jag mycket roligt tillsammans. Vi gick ofta ut på restaurang och åt goda middagar och reste utomlands tillsammans. Och ända fram till stroken i augusti i fjol satt pappa varje vår- och sommareftermiddag klockan 16.30 på altanen och lyssnade på klassisk musik och tog sin dry martini.

Egentligen har man inte rätt att vara tjänstledig för att ta hand om sina gamla föräldrar, men Madeleines chef var förstående. Efter 1,5 år var hon dock tvungen att säga upp sig.

- Pappa hade tack och lov en bra pension eftersom han varit högt uppsatt chef och sålt sitt hus i Åre, så vi klarade oss på hans pengar.

För ett år sedan började Madeleine omskola sig till frisör för att ha något att falla tillbaka på den dag då Bengt inte längre levde.

- Men pappa blev orolig och ringde hela tiden och frågade när jag skulle komma hem, trots att hemtjänstpersonalen såg till honom. Det blev ohållbart, så jag pausade studierna.

Så fort Bengt Fellenius aska var strödd i Åre skrev Madeleine in sig på arbetsförmedlingen.

- Då fick jag veta att jag inte har rätt till någon ersättning, trots att jag betalat a-kassa hela tiden. För jag har ju inte haft något vanligt arbete på fem år.

Juridisk tvist

Nu ifrågasätter dessutom en släkting Bengts val att bo hos Madeleine och dela sina pengar med henne, och fallet kan komma upp i domstol.

- Pappa var verkligen vid sina sinnens fulla bruk. Det ser man om inte annat i SVT-dokumentären "Älskade pappa" från 2008, där vi två intervjuades, säger Madeleine.

- Jag tycker att man som anhörigvårdare borde kunna få något slags ersättning och inte hamna utanför skyddsnätet. Tänk så mycket pengar samhället sparat på att pappa bott hos mig och klarat sig med lite hemtjänst, jämfört med om han skulle ha bott på äldreboende och haft tillsyn dygnet runt. Och så borde man få något slags pensionspoäng.

Studerar igen

För ett par månader sedan återupptog Madeleine studierna.

- Det är inte lätt att vara 56 år och söka jobb här i Roslagen där det är så ont om arbeten, säger hon.

Finns det något du skulle ha gjort annorlunda om du fått välja om i dag?

- Nej, egentligen inte. Jag älskade min far och vi stod varandra väldigt nära. Jag tog hand om honom av kärlek. Visst kunde vi ryka ihop emellanåt, men det gjorde vi även när jag var liten. Jag är tacksam för att jag kunde ge honom en så bra sista tid.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!