Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bolund får svagt mandat när MP drar åt vänster

Finansmarknads- och bostadsminister Per Bolund som väntas bli nytt språkrör i MP. Foto: PRIVAT
Per Bolund. Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Miljöpartiet skriker efter mer vänsterpolitik men kommer att välja högerprofilen Per Bolund till nytt språkrör. 

Torbjörn Nilsson möter den vänstersinnade utmanaren Magnus Wåhlin och ser splittringen i det gröna regeringspartiet.

Det är i ett rum mitt emot vänsterpartisternas.

– Luther är stenhård. Han säger att det enda som är intressant för Gud är människan. Men han har förstås fel. Gud har en relation med hela sin skapelse.

Han som säger så heter Magnus Wåhlin. Han håller på att förklara vad ekoteologi är. Han har skrivit en bok om saken.

– Bibeln, säger han, handlar egentligen om ekonomi. Pengar nämns på dubbelt så många ställen som kärlek. Att man inte ska vara girig, motståndet mot ränta, att man ska bry sig om de fattiga.

Vi sitter i kommunhuset i Växjö, en valborgseftermiddag på Magnus kontor, i tystnaden och tomheten när allt har stängt igen.

Jag försöker förstå vad den här miljöpartisten är för en typ.

Han har kavaj över T-shirt och bär ett mycket stort armbandsur. Han är trevlig – ödmjuk – men också alldeles oförskräckt.

– Mitt parti befinner oss i en förtroendekris, säger han, och vi måste göra klart att vi vill ha ett solidariskt samhälle. Vi måste vi visa att vi inte är ett miljömuppsparti för en välbetald akademikerelit i Stockholm. Vi måste börja prata om fördelningspolitik.

Utmanaren Magnus Wåhlin. Foto: Pressbild

Han vill bli språkrör, fast han inte varit politiker i mer än fem år.

Och inte nog med det.

Han utmanar Per Bolund – den självklare kandidaten – på Bolunds eget område: ekonomi.

Det hade varit lätt att avfärda Magnus Wåhlin som en miljöpartistisk företeelse. Det här är ett parti som demonstrerar sin interndemokrati genom att tvinga fram voteringar också när sådana inte behövs. Är det för uppenbart att kandidat X ska väljas får någon ta på sig ansvaret att bli kandidat Y, så det inte börjar kännas som i en diktatur.

Fast, Magnus Wåhlins kampanj är något mer än så.

Den har blivit något mer.

Han vann omröstningen på medlemsmötet i Göteborg. Han har stöd från flera kommuner. Hans popularitet tycks vara stigande efter utfrågningar runtom i landet.

– Hade Magnus fått hålla på ett halvår till hade han besegrat Per, säger en vanligtvis välinformerad grön politiker till mig i telefonen i bilen på väg till Växjö.

– Varför då? frågar jag.

– För att han är vänster.

Det svaret gör mig inte klokare.

 

Vi kan inte vara ett parti som sänker skatten för de rikaste, hör jag flera gånger i telefon.

 

Efter fyra år i en socialdemokratiskt ledd regering kunde man förstå om gräsrötter och grästoppar hade börjat tröttna på LO-direktiv och storskaliga lösningar där staten ska fixa allt. Det vore inte konstigt om den frihetliga ådran skulle göra sig gällande. Det där liberalt anarkistiska draget som de gröna alltid har haft, småskaligheten, företagarvurmen. Man kunde tänka sig att det skulle komma tillbaka.

Gustav Fridolin, som nu ska avgå, har dessutom alltid varit en jämlikhetspolitiker, en god sosse. Per Bolund är i den meningen den perfekta efterträdaren. Han som slog sig fram i Stockholm genom att låta lite som en modern centerpartist. Han som i en skrift från Almega förespråkade platt skatt.

På reaktion följer en motreaktion.

Det hade varit begripligt.

Men vart jag än ringer i partiet får jag höra om en helt annan sorts längtan. De pratar om klyftor mellan land och stad, hur de rikaste drar ifrån. De önskar – som de säger – ”en mer rättvis politik”.

Det finns orsaker.

– Migrationspolitiken, säger en person, blev successivt under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons år det område där vi visade vår idé om en solidarisk värld. När vi tvingades in i migrationsuppgörelsen kändes det som luften gick ur hela vår solidariska idé.

Miljöpartiets tidigare språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Foto: TOMMY PEDERSEN

En annan tolkning är att det handlar om januariavtalet.

– Vi kan inte vara ett parti som sänker skatten för de rikaste, hör jag flera gånger i telefon.

Ett tredje förklaring är fransk.

Många talar om de gula västarna och vill stämma i bäcken. De ängslas en svensk rörelse som med kritik om orättvisor undergräver förtroendet för klimatpolitiken.

Hur man än försöker förstå utvecklingen är den vad den är: en vänstervåg i ett grönt parti. Det låter lite som om miljöpartisterna egentligen vill ha Carl Schlyter – radikalen som lämnade partiet i protest för några månader sedan – men i helgen ska de åka till Örebro och välja Per Bolund, högermannen.

Det är paradoxen.

Ett arbetarbarn, föräldrarna jobbade på Gullfiberfabriken hemma i Billesholm.

Magnus är präst – det är därför han resonerar om ekoteologi – fast knappt praktiserande sådan. Han har gjort kometkarriär i Växjö och är närmast heltidspolitiker. Ett arbetarbarn, föräldrarna jobbade på Gullfiberfabriken hemma i Billesholm.

Han gick med i SSU, var en period vänsterpartist. Scouter, Fair Trade och Ungdomens fredsförbund. Jobb på nattjourer och flyktingmottagningar. I profilen är han inte så olik Per Gahrton – partiets grundare – som brydde sig mer om samhällets svagaste än om rödlistade arter.

Och nu kommer han alltså in och stör utnämningen av Per Bolund.

– Vårt svar i den ekonomiska politiken, säger han, har länge varit grön skatteväxling och sedan inget mer. Men det sluter ju inte klyftorna. Vi behöver höja grundavdraget, vi måste ha en förmögenhetsskatt och vi kan höja bolagsskatten.

– Vill du ha skatt på fastigheter också? frågar jag.

– Ja, fast det är en längre väg att gå. Men det är nog nödvändigt. Varför är inte Greta miljöpartist? Det är en fråga miljöpartister måste ställa sig. Vi måste visa vår radikalitet i miljöpolitiken och ska vi få gehör för den i bredare folklager måste vi också lösa de sociala orättvisorna.

Greta Thunberg. Foto: FACUNDO ARRIZABALAGA / EPA / TT

Lätt att sitta i Växjö och ha stora tankar, tänker ni?

Fast, här styr Magnus Wåhlin faktiskt tillsammans med fyra borgerliga partier. Han är knappast någon fundis. En bra förhandlare däremot, om man ska tro en koalitionspartner. Nej, den här internstriden handlar inte om idealism mot realism, den handlar om vänster eller höger.

Och den har haft effekt.

Magnus Wåhlins kampanj – eller om det skulle vara hotet från Carl Schlyters lilla utbrytarparti Vändpunkt – har tvingat Per Bolund att agera. På DN Debatt har han lanserat en idé om hur miljöskatterna kan få en progressiv karaktär, till exempel. Statsrådets kampanjmakare, stressade över läget, betonar att Bolund internt har pläderat för den så kallade Kanada-modellen flera år.

Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin och Gustav Fridolin, som nu lämnar sin post som språkrör. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

Det är nog inte det viktiga här.

Det viktiga är att Magnus Wåhlin håller på att visa att Per Bolund inte är så populär i partiet som många har trott. Bolund lär bli vald, men först sedan han visat att han rör sig åt vänster.

Han kommer ha ett svagare och mer begränsat mandat än tänkt, och de som drömt om ett liberalt språkrör som kan bilda trio med centerpartister och liberalpartister lär få fortsätta drömma.

Man har samarbetat intimt med socialdemokrater i tio år nu, och lyssnar man på företrädare i båda partierna får man snarast känslan av att partierna håller på att växa ihop.

Argument mot vänstervridningen finns det gott om. Vilka är väljarna, till exempel? Ett grönt parti som går åt vänster kan locka socialdemokrater eller vänsterpartister, men det stora inflytandet får den som kan vinna väljare över blockgränserna – den gamla eller de nya.

Så kan man höra gamla miljöpartistiska strateger resonera.

Fast, mer intressant är väl vad en rörelse åt vänster skulle göra med partiet på längre sikt. Man har samarbetat intimt med socialdemokrater i tio år nu, och lyssnar man på företrädare i båda partierna får man snarast känslan av att partierna håller på att växa ihop. För några veckor sedan stod socialdemokratiska statsråd och höll brandtal om rättvis klimatomställning på sin kongress i Örebro. Nu ska de gröna ministrarna dit och säga samma sak.

Det fanns en tid – runt 2010 – när de mindre borgerliga partierna långsamt tycktes växa in i det moderata partiet.

Där är Miljöpartiet i dag.

Göran Persson talade om Det gröna folkhemmet. Foto: KRISTER LARSSON

De där sakerna – det stora och outsägliga – har kanske inte så mycket med ett kommunalråd från Växjö att göra. Fast, när jag tagit farväl av Magnus Wåhlin googlar jag en sak. Hans bok om ekoteologi har ett förord, precis som en källa nämnde, och det är skrivet av Stefan Edman, rådgivaren som i nära samråd med Göran Persson gav inspiration till Det gröna folkhemmet.

Det är kanske det man kallar kretslopp.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

https://embed.acast.com/politikpodden/4.fridolinskullepassabattreisocialdemokraterna