Dödsskräcken på barnhemmet – flyr till skyddsrum

Mittemot det strategiska målet Lvivs militärakademi ligger ett hundraårigt barnhem.

I entrén ligger drivor av Pampers och kartonger med kläder donerade av människor från Polen.

– Vill ni se barnen? frågar direktören Galyna Kachanovska nästan direkt, van att ta emot föräldrar som kommer dit för att adoptera.

Vi går genom korridoren, passerar barnskor och barnvagnar – och möts av en svag doft av klorin. 

Barnhemschefen i Lviv, direktör Galyna Kachanovska, hyschar och öppnar salsdörren.

23 spjälsängar finns i salen och i sängarna sitter små barn. 

De är märkligt lika allihopa, några har nappen i, med samma uttryck. 

Fyra av bebisarna har evakuerats hit från det särskilt krigsdrabbade området Severdonetsk i Luhanskregionen. 

Två sköterskor vaggar varsitt spädbarn i famnen, den ena bebisen har egentligen alldeles för mycket hår på huvudet för att bara vara en månad gammal. 

Direktören säger att de precis fått mat och är nöjda och glada.

När vi är där lämnas ännu ett spädbarn till avdelningen. 

De anhöriga är märkligt uppspelta, det syns att kvinnan har gråtit. Mannen är prydligt klädd och har vattenkammat hår. Den korrekta dokumentationen lämnas över, i en påse har de blöjor och våtservetter. 

Bebisen ser ut att sova, är lugn och tyst och klädd i en stjärnklädd sparkdräktsoverall. Föräldrarna lämnar barnhemmet efter ett tag och bebisen blir en av alla de andra.  

Blöjorna som donerats är många, men:

– De går åt, vi slänger 300 blöjor per dag här, säger Galyna Kachanovska och hugger i att flytta saker. 

Hon fortsätter:

- Vi har fått fin hjälp förut men det vi fått senaste dagarna är otroligt.

Det råder febril aktivitet och personal rör sig snabbt i korridorerna. Det enda som avslöjar att detta är ett barnhem är de många, små skorna som står utanför salarna och dubbelbarnvagnar som står parkerade utanför.

Barnvagnarna är för att snabbt få med sig så många barn som möjligt ned i källarutrymmena som nu fungerar som skyddsrum när flyglarmen ljuder. 

För några dagar sedan evakuerades 40 barn mellan noll och sex år hit från barnhemmet i Luhansk.

– Klockan sex på morgonen den 24:e ringde ringde kommunchefen och sa att kriget hade börjat och ni måste packa och åka till Lviv, säger Katarina Dontsova, chefen för barnhemmet i Luhansk.

– Vi hörde inga smällar eller explosioner men visste att vi var tvungna att åka, berättar hon.

– Det fanns inte tid eller utrymme för panik. Vi följde evakueringsplanen och det gällde att fokusera. Jag känner ett starkt ansvar för dessa barn, för vem ska annars hjälpa dem om inte jag och personalen? 

Tåget gick till Lviv och de kom fram klockan två på morgonen.

– Alla som har barn vet hur svårt det är att väcka barn mitt i natten. Ingen av oss i personalen hade heller sovit under de två dygnen som transporten varade.

På frågan om hur barnen upplevde resan säger hon:

– För de större barnen var det ett äventyr, ett avbrott i vardagen. De här barnen har aldrig rest, aldrig varit på ett tåg i sina liv. Så de var nyfikna och för oss var det viktigt att hålla dem lugna. De mindre barnen är så små och förstår inte att det pågår ett krig.  

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Hon förklarar att de som jobbar där älskar barn.

– När vi anställer någon testar jag dem i tre dagar. Det syns snabbt om man har kärlek till barn eller inte. Barnen här kallar oss inte mamma eller pappa men de har sina smeknamn för oss.

Hon berättar att de evakuerade barnen från Luhansk nu är lite omskakade av det som skett men att de snabbt acklimatiserat sig.

– De var lite slutna till en början efter att ha ryckts upp från sina rutiner men de verkar ha vant sig nu. Nu är det ingen skillnad på barnen som bodde här sedan innan och barnen från Luhansk. För dem är skyddsrummen en lek, de frågar när vi kan gå ned igen. 

Katarina Dontsova var den som hade hand om de minsta barnen.

– De förstod förstås inte vad som hände, de är för små. Jag la dem tvärs över tågslafen så att de alla fick plats på rad. Tågresan tar normalt sett en dag men tog i stället 48 timmar. Det svåra för oss var att se till att vi kunde blanda mjölkersättning med hett vatten. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Vi blir visade ned i källaren där skyddsrummen är.

– Mina händer skakar fortfarande när jag tänker på det, säger Ludmila Sutnik, 61.

Personalen har övat med barnen att gå ned i skyddsrum men det var en helt annan sak när flyglarmet gick första kvällen i barnhemmet. 

– Barnen, särskilt de äldre, grät och frågade om de skulle bli skjutna nu. Vi förklarade att ingen ska dö. Men det är ett psykiskt trauma för dem att vara med om detta. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Hon fortsätter:

– Jag ville inte visa hur uppskakad jag var. När larmet gick fick alla ta varsitt barn under armen och snabbt ta oss ned hit. Som ni ser har vi inga madrasser eller filtar för dem att ligga på.

– Men vi sjöng visor och hade till och med lite disco. Som tur var, varade inte larmet särskilt länge.

Ludmila Sutnik och hennes familj har släkt i Nederländerna som erbjudit dem att komma dit men hon har tackat nej. 

– Jag kan inte lämna de här barnen. De har redan blivit övergivna en gång. 

En barnskötare svarar i telefon och pratar med en orolig mamma till ett av barnen. 

– Hon frågade om vi hade skyddsrum till barnen, om de var trygga här. Jag svarade förstås ja. 

Barnhemsdirektören berättar att alla barnen har föräldrar i Ukraina men att de har placerats på barnhemmen av sociala myndigheter eftersom föräldrarna bedömts oförmögna att ta hand om dem. Eller så är det föräldrarna själva som lämnat barnen, men med en plan att ta tillbaka dem när ekonomin eller hälsan är bättre.

På ett annat barnhem en bit därifrån går man inte ned i några skyddsrum när flyglarmet ljuder. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Hos dem finns endast barn med utvecklingsstörningar. Ruslana Pryts, 24, är en av de anställda och hon berättar om första kvällen med flyglarm: 

– Barnen grät och förstod inte vad som hände, deras reaktion är att söka fysisk kontakt när de blir stressade, att kramas.

Just efter att hon sagt meningen får vi veta att det gått ännu ett flyglarm. Det hörs inte här, i stället får personalen notifiering i telefonen. 

Ingen större panik utbryter, dagens aktiviteter fortsätter som vanligt. 

Barnhemmet ligger i ett gammalt kloster med tjocka stenväggar och ligger intill en höjd. 

– Jag är ingen expert men det gör att vi känner oss säkra. Det skulle inte gå att få med alla barn ned i ett skyddsrum.  

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Här vistas 200 barn. Merparten bor hos sina föräldrar men barnhemmet fungerar även som skola för dessa barn som inte kan gå i vanlig klass. 

Det gamla klostret är stort och har till och med en biografsalong och i dag är det biovisning. 

I ett annat rum har volontärer satt upp en tillfällig frisörsalong och ger några av de unga pojkarna en moderiktig snaggning. Också här är barnhemmets entré fyllt till bredden av kläder och andra förnödenheter som människor skickat från Polen och andra länder eller som varit förbi och lämnat. 

– Jag längtar efter att vi ska kunna gå ut med barnen så att de kan få leka i parken igen. Vi vågar inte gå ut med dem nu eftersom vi inte vet hur de skulle reagera på ett högljutt flygalarm, måtte detta krig ta slut nu, säger Ruslana Pryts.