Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Det var beroendet som styrde mig"

"Året innan Kjell-Olof drog ner på drickandet fick jag gå ensam med hundarna. Tidigare drog vi oss båda undan efter middagen, för våra diskussioner ledde ingenstans eller så blev de till gräl", säger Birgitta von Otter om hur relationen till Kjell-Olof Feldt förändrats.
Foto: Cornelia Nordström

När förre finansministern Kjell-Olof Feldt drack som mest drog sig hustrun Birgitta von Otter, författare, för att bjuda hem gäster eller tacka ja till middagsinviter.

Nu släpper makarna loggboken "Vägen ut" om alkoholism och medberoende.

– Vi tror att öppenhet är väldigt viktigt och vi hoppas att andra ska ha nytta av våra erfarenheter, säger de.

Kjell-Olof Feldt, 84, kånkar en hink vatten upp mot plastmöbelgruppen som står på en förhöjd del av tomten i Nacka och torkar bort fågelspillningen från stolarna.

– Så här bra balans har du inte haft på flera år. Det är stor skillnad sedan du drog ner på alkoholen för 1,5 år sedan, säger Birgitta von Otter, 77, till honom och dukar fram mandelskorpor och hemgjord flädersaft.

Vi ska förstås prata om beroendesjukdom, men först vill jag höra vad det var som ni föll för hos varandra för 46 år sedan. Kjell-Olof sade i en gammal intervju att ni träffades på dansgolvet?

KO: – Ja, i och med att vi båda var upptagna på var sitt håll då vill vi inte lämna ut så mycket detaljer, men om du undrar varför vi 1970 gifte oss med varandra så är svaret för min del att Birgitta förde in en glädje i mitt liv som jag inte känt. Jag hade varit gift i tolv år och hade tre barn, men mitt liv hade fram till dess bara bestått av arbete, studier och politik. Birgitta öppnade en helt annan del av världen. Hon tog lätt på en del saker som städning, men var noga med maten. Jag upptäckte att jag hade varit en asocial typ. Genom Birgitta lärde jag känna andra slags människor och det hade jag glädje av även inom politiken.

Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter 1998.
Foto: Christoffer Edling

BvO: – Jag drogs till Kjell-Olof, både kroppsligt och intellektuellt. Än i dag är jag fascinerad av hans receptivitet, analysförmåga och förmåga att ta till sig ny kunskap.

KO: – Birgitta hade också ett intresse för vad som hände mig. Inför valet 1970 var hon osäker hur hon skulle rösta. Jag kandiderade ju på valbar plats för Socialdemokraterna på Dalarnas riksdagslista och tänkte inte försöka pressa henne att rösta på mig, men när hon sade att hon tyckte om Gunnar Hedlund (Centerpartiets dåvarande partiledare, reds anm) så kunde jag inte hålla tyst längre...

BvO: – Det var flera val där jag inte kunde bestämma mig. Innan jag träffade Kjell-Olof hände det därför att jag avstod från att rösta, men han lärde mig att det var en medborgerlig plikt. Det var känslosamt, för jag var till exempel i själen en trea (linje tre förespråkade i kärnkraftsomröstningen 1980 att kärnkraften inte skulle byggas ut och att den skulle vara avvecklad inom tio år, reds anm) och började gråta när jag inte kunde bestämma mig.

KO: – Utan el kommer Sverige inte att fungera, sa jag. Det var mycket känslor invecklade, men frågan om slutförvaring är förstås fortfarande inte löst.

Paret gifte sig 1970

NAMN: Ebba Birgitta von Otter och Kjell-Olof Feldt.

ÅLDER: 77 respektive 84.

YRKEN: Birgitta är författare, journalist och debattör och Kjell-Olof har arbetat politiskt, bland annat som finansminister (S).

BOR: Hus i Nacka söder om Stockholm.

SOMMARSTÄLLEN: I Roslagen och i Ugglarp mellan Halmstad och Falkenberg.

FAMILJ: Birgitta har tre biologiska barn (Erik, 52, Gustav, 50, och Marika, 48) och Kjell-Olof har tre biologiska barn (Helena, 58, Anders, 55, och Erik, 52). Barnbarn. Västgötaspetsarna Ruben och Alex.

INKOMST: 250 608 kronor (Birgitta), respektive 641 204 kronor (Kjell-Olof), 2014.

FÖDDA OCH UPPVUXNA: Birgitta föddes i Budapest som dotter till friherren och ministern Göran von Otter och hans hustru Anne Marie och har tre yngre syskon (däribland hovsångerskan Anne Sofie von Otter). Kjell-Olof föddes i Holmsund, växte upp i Skellefteå och var enda barnet till stuveriarbetaren Alexander Fält och servitrisen Irma Jonsson (som gifte om sig med Isidor Nordin).

UTBILDNING: Birgitta är leg sjukgymnast, Kjell-Olof har en pol mag och är filosofie licentiat.

KARRIÄRER I URVAL: Birgitta har varit journalist, pressekretare hos Socialdemokraterna, informationssekreterare för sin make och skrivit en rad böcker, bland annat romanen "Kvarlevor" (2010). Kjell-Olof har varit sekreterare i olika kommittéer och utredningar, budgetchef för finansdepartementet, statssekreterare, handelsminister, finansminister (S) och gett ut elva böcker, varav fyra tillsammans med hustrun.

AKTUELL: Med boken "Vägen ut: en loggbok om alkoholism och medberoende" (Albert Bonniers förlag) som kommer 9 augusti.

Hur har maktbalansen mellan er förändrats genom åren?

BvO: – Jag tycker själv att jag har blivit lite tuffare. Som ung var jag sjukligt blyg, det var nästan som en defekt. Fortfarande vill och kan jag inte hålla tal. Jag var barnslig och omogen länge, det var bara känslor som gällde, inget intellektuellt. Med tiden har det blivit lite bättre. Arbetet med den här boken har också hjälpt mig att sätta gränser. Jag har, som jag skriver, varit väldigt, väldigt anpasslig. Nu tycker jag att jag blivit mindre anpasslig.

KO: – Vi har ju känt varandra i nästan 50 år, det går inte att i några korta meningar beskriva hur relationen har förändrats. I början blev Birgitta förtvivlad om vi inte hade samma åsikt. Hon såg det som ett hot mot vår gemenskap. Nu har hon försonat sig med att vi faktiskt kan tycka olika. Vårt liv har inte varit så lätt att leva. När vi möttes hade vi tre barn var, jag gick in i en andra småbarnsperiod i och med att Birgittas barn var yngre än mina och som handelsminister reste jag oerhört mycket. De få dagar jag var hemma var det ofta kvällsarbete. Birgitta var ensam med ansvaret för tre små barn.

BvO: – Det kändes som att du aldrig var ledig. I och med att det var mina barn och inte våra gemensamma andades jag inte ens om att be dig om hjälp med dem.

KO: – Det gav Birgitta mycket makt att vi måste vara ense, för det slutade ofta med att jag var tvungen att säga att jag tyckte som hon. Numera är det inte alls ovanligt att hon talar om för mig att "så tycker jag inte alls". De senaste 25 åren har jag ju inte haft politiska uppdrag. Det gör att vi kan lösa problem tillsammans på ett helt annat sätt. Då vi satte bo tillsammans hade jag det så stressigt på jobbet att vi köpte vi alla möbler på Ikea på en eftermiddag. Nu när vi renoverade badrummet ägnade vi en hel eftermiddag åt att gå i affärer bara för att hitta en ny lampa. Vi delar små triviala ting på ett annat sätt. Tidigare överlät jag mycket till Birgitta för att jag inte var där.

– På senare år har vi skrivit fyra böcker tillsammans. "Barnläkarfallet - En förnekad rättsskandal" var speciell för då skulle vi komma överens om varje ord. Annars skriver vi på lite olika sätt och författar olika kapitel, men den gången var vi tvungna att kompromissa om allt.

BvO: – Det var krönet på maktbalansen, att vi kom överens så bra under arbetet med den boken. För mig förändrades livet mycket när jag började som reporter på "Aktuellt i politiken" (Socialdemokraternas medlemstidning, reds anm). Genom arbetet var jag med på möten och första maj-tal och kom på ett annat sätt in i ditt liv. Det var nog då som jag började få åtminstone ett uns av självkänsla.

KO: – Det var väldigt medvetet som vi bestämde att Birgitta skulle vara min pressekreterare. Det var tre-fyra statsrådskolleger som ville ha henne, men jag insåg att jag varje frukost skulle få höra att jag var en snål jäkel som inte gav exempelvis socialministern, Sten Andersson, mer pengar om hon i stället skulle arbeta för honom. Birgitta var väldigt uppskattad av journalisterna, hon fanns verkligen till hands. Jag minns dock att jag fick brev från damer som undrade varför jag inte kunde försörja min hustru så att hon kunde slippa jobba och inte behövde ta arbete från någon annan journalist som behövde det bättre.

BvO: – Journalisterna kunde ringa halv sex på morgonen och fråga om du ville uttala dig i olika ärenden och då kunde jag vända mig om i sängen och få snabbt besked.

Dåvarande statsminister Olof Palme och Kjell-Olof Feldt.
Foto: Jan Delden

Hur löste ni logistiken med sex barn och dygnet-runt-krävande arbete?

BvO: – Det var bara mina barn som bodde hos oss på heltid. När jag blev pressekreterare var min minsting 14 år och rätt självständig. Barnen fick tidigt nycklar om halsen och kom hem och tog ut hunden på promenad. Det första året vi var tillsammans arbetade jag fortfarande en del som sjukgymnast och då hade jag lite praktik hemma för att finnas till hands för barnen.

När du i nya boken gör listor över alkoholens fördelar och kostnader så tycks du inte alls ta in i beräkningen att Birgitta skulle kunna lämna dig om du fortsatte dricka på samma sätt, Kjell-Olof. Hur kommer det sig?

KO: – Nej, det hade jag inte med i beräkningen alls, jag utgick från att hon för alltid skulle finnas kvar hos mig. Det föll mig aldrig in att hon skulle kunna ställa ett sådant ultimatum. Först när jag läste vad hon skrivit förstod jag att hon funderat över vad jag skulle ha sagt om hon tvingat mig att välja mellan henne och spriten.

Vad hade du valt?

KO: – Jag hade nog försökt behålla bägge delarna. Mitt svar hade blivit att jag, som jag nu lyckats göra, skulle försöka dra ner på alkoholen.

Birgitta, hur resonerade du?

BvO: – Två år innan Kjell-Olof bestämde sig för att ta itu med detta gick jag ensam till en alkoholterapeut för att prata om hans drickande. Jag var säker på att han skulle välja spriten om jag ställde saken på sin spets och jag förutsåg också hans motivering, inbillade jag mig: "Om du är beredd att skiljas betyder det att du inte längre älskar mig".

KO: – Jag hade nog sett en sådan frågeställning som en invitation till förhandling. Jag vill inte leva mitt liv som en nykter alkoholist. Jag kan inte trolla bort mitt alkoholberoende genom att sluta dricka. Mina sista år vill jag inte ägna åt att bara kämpa mot beroendet och inte ens få dricka en lättöl. Jag växte upp med en styvfar som var nykter alkoholist och upplevde hans vånda och dåliga humör.

Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter under Nobelfesten 1998. I mitten Urban Bäckström (M).
Foto: Björn Lundberg

Birgitta, du funderar i boken över hur du ska undvika att vara en "möjliggörare" i beroendet?

BvO: – Jag begrep inte förrän de senaste åren - och kanske inte ens då - riktigt hur mycket Kjell-Olof drack. Jag visste att han hade druckit väldigt mycket de senaste tio åren och det hade varit ett antal trista händelser som det tog dagar för oss att komma igenom. Men det där smygsupandet som Kjell-Olof berättar om i boken, då han gick ner i källaren och drack, det hade jag inte vetat om. Jag hade inte alls tänkt i termer av medberoende och möjliggörare. Det var först när du äntligen bestämde dig för att göra något åt det som jag lärde mig mer om de anhörigas roll och situation.

– Samtidigt låter det så dystert när jag beskriver den här tiden. Vi gjorde trevliga saker också.

KO: – Jag började ju inte dagarna med flaskan, jag drack ganska försiktigt fram till 16-17 på eftermiddagarna då jag drack rätt mycket. Till maten kunde jag exempelvis dricka mindre vin än Birgitta. Men jag fortsatte efteråt och successivt byggde jag upp en personlighetsförändring som blev tydlig framåt kvällen. Mitt omdöme räckte den här perioden inte till för att inse att jag var en otrevlig och besvärlig människa.

BvO: – Dominant.

KO: – Det kan jag fortfarande vara, även i nyktert tillstånd. Men jag hade en störd hjärna, blev gråtmild och irritabel. Jag mådde inte alls bra och inbillade mig att om jag bara fick en sup till så skulle det bli bättre, vilket det inte alls blev. Men jag raglade aldrig omkring, jag slog inte sönder saker.

BvO: – Hemma kunde du bli verbalt aggressiv. Bland vänner tog du ofta över, lyssnade inte. Jag ville ju gärna veta vad de tyckte, men ingen annan fick en syl i vädret. Så upplevde åtminstone jag det.

Vår drömmiddag

Gäster:

Hillary Clinton, amerikansk presidentkandidat

Kjell-Olof: "Jag är nyfiken på henne. Hon åtar sig ett uppdrag som kan vara i åtta år och är i så fall 76 år när hon är färdig. Trots att jag är besatt av politik måste jag säga att det överträffar min energi".


*Marie Curie, Nobelpristagare i fysik och kemi:

Kjell-Olof: "Hon var den första kvinnliga Nobelpristagaren och hon fick dessutom priset två gånger. Jag vill veta mer om hennes besatthet i vetenskapen och så verkar hon ha haft ett intressant kärleksliv".


Nelson Mandela, sydafrikansk president och mottagare av Nobels fredspris:

Birgitta: "Alla som mött honom tycks eniga om att han var den mest karismatiska person de någonsin träffat".


William Shakespeare, engelsk dramatiker:

Birgitta: "Jag är nyfiken på mannen som under sina endast 52 år i livet producerade så oerhört mycket. Han var dramatiker, poet och skådespelare. Hur hann han skaffa sig så mycket människokännedom och livserfarenhet medan han satt där med gåsfjäderpennan och skrev vad många än i dag anser vara världens främsta dramatik?".


Det äter och dricker vi: "Först ska vi vandra några timmar med våra gäster, därefter bjuds det på fjällröding stekt i smör till nybakade glödkakor, köpta hos samerna i Staloluokta. Allt serveras vid en jokk på en fjällsida i Padjelanta nationalpark och måltidsdrycken är vatten ur jokken. Efterätten är hjortron, Nescafé i kåsa samt var sin liten whisky. "Fast madame Curie föredrar nog konjak", säger Kjell-Olof".

Vilka kostnader var det som fick dig, Kjell-Olof, att vilja försöka förändra situationen?

KO: – De fysiska. Hjärnan fungerade inte som den skulle, jag blev darrhänt, kunde inte längre vandra med Birgitta och hundarna i skogen och jag fick svårt att skriva för hand. Dessutom led jag ömkliga nederlag då jag skulle skruva i skruvar eller försöka ta på mig en nytvättad skjorta och inte kunde knäppa ärmknapparna. Någon gång fick jag i stället ta på mig en smutsig skjorta som redan var knäppt. Det var svårt och trist att vara så beroende av en kemisk substans och nästa dag var det samma rutin igen. Jag hade ingen makt över beroendet, det var beroendet som styrde mig. Det tar tid att erkänna att det förhåller sig så och försöka göra något åt saken genom att avstå helt eller dra ner rejält.

Kjell-Olof Feldt i en debatt 1985, under sin tid som finansminister.
Foto: Björn Lundberg

Jag som har förlorat en närstående i beroendesjukdom funderar över varför du, Kjell-Olof, inte avstår helt från alkohol i stället för att försöka begränsa konsumtionen?

KO: – Jag prövade på att vara helt vit i sex-sju veckor. Alkohol har den fördelen att abstinensen inte är fullt så svår som för en del andra substanser. Det intressanta med den alkoholläkare som jag träffade genom landstingets beroendemottagning var att hon sa att jag själv fick bestämma hur jag skulle göra. Ville jag sluta helt eller lära mig att dricka mindre? "Vill du inte så fungerar det inte alls", förklarade läkaren.

BvO: – Du var ju deppig efter cancerbehandlingen, du är sju år äldre än jag, gillar inte ålderdomen och kände att du hade lite för lite att göra. Även om du själv förnekar det så tror jag att du saknade rampljuset. Jag tyckte nog att du hade en del skäl att dricka och på så sätt underlättade jag omedvetet för dig att fortsätta. Jag kunde se att du hade dina anledningar. Själv är jag inte alls lika dyster.

Många experter menar att en beroendesjuk inte bör dricka alls och många anhöriga undviker - åtminstone initialt - att dricka i den beroendesjukes närhet?

KO: – Det är säkert klokt. Å andra sidan: Om man som jag lever med en person som tycker om att korka upp en fin Bourgogne, ska jag då sitta bredvid nykter?

BvO: – Jag skulle naturligtvis inte ha korkat upp vin bredvid dig om du inte ville det. Men jag hade kollat om det hade varit okej för dig att jag exempelvis dricker vin när jag är ute med tjejkompisarna.

KO: – Under mina helnyktra veckor gjorde vi ju så att du drack vin medan du lagade maten, men inte till maten och det fungerade bra.

BvO: – Jag frågade dig vad du tyckte. Och våra vänner frågar fortfarande om det är okej att servera vin och sprit och det är det ju.

Ni poängterar båda vikten av öppenhet, att våga prata om problemen?

KO: – Ja, jag var 83 år när jag tog beslutet och det krävde och kräver mycket behärskning och självkontroll. Man måste vara öppen också mot sig själv för att vilja utsätta sig för detta när man bara har något eller några år kvar att leva. Men i slutänden ville jag inte supa bort min hjärna, den är det enda jag är helt beroende av. Hellre få till en förändring än att sluta som ett lallande fyllo.

BvO: – Jag har alltid trott på att man ska prata om saker och inte hålla fasader uppe. I många år har jag på frågan om hur jag mår svarat att Kjell-Olof dricker för mycket.

KO: – I SVT:s "Min sanning" 2012 sade jag ju att jag är ett slags alkoholist. Efter det programmet ringde ett par vänner och en tyckte att jag lät nästan stolt när jag sade det. Programledaren Cecilia Bodström hade precis intervjuat Gudrun Schyman och ledde därför in även vårt samtal på temat alkohol. När Bodström frågade om jag skulle ta en vit månad tyckte jag att det var löjeväckande.

– Då jag fattade beslutet att skriva in mig vid landstingets beroendeenhet berättade vi det för vänner och barn. Nu tar vi en dag i taget.

BvO: – Många blir förvånade att man hos en alkoholläkare kan få hjälp att dricka mindre och att man inte måste sluta helt för att få vård.

KO: – Att skriva boken blev ett slags terapi för oss båda. Vi grävde i varför det blivit som det blivit och undersökte oss själva. Jag rannsakade mig själv kring hur det gick till när jag kom upp till de här alkoholnivåerna, hur jag klättrade på skalan. Cancern som 2001 gav mig dödsångest spelade stor roll och stressen inför den snäva bokdeadlinen 2012 spädde på drickandet ytterligare. Åldrandet i sig har också haft betydelse.

Ni berättar i boken om "happy hours", tillställningar där ni träffar goda vänner och dricker vin och drinkar före maten. En del byter umgänge för att lättare kunna bryta det gamla förhållandet till alkohol?

KO: – Där är jag privilegierad. Alla vi umgås med klarar att förhålla sig till alkohol. Tillhör man bänkalkoholisterna är det förstås svårare att behålla samma umgängeskrets efter en behandling.

Björn Rosengren skriver i sina memoarer "Mitt i steget" att det fanns en spritkultur inom facket och att han tvingades bli mer försiktig med alkohol för att inte utveckla ett beroende. Du, Kjell-Olof, rapporterar om blöta luncher och middagar inom den internationella toppolitiken?

– Så var det, men jag kan inte skylla på politiken. Efter ett tag upptäckte jag förvisso att jag tog ett glas mer än de andra och visst fanns det de som hade problem med spriten, men man talade inte högt om det.

Ni skriver att alkoholkonsumtionen hölls i schack så länge Birgittas yngste son bodde hemma, för i veckorna lät ni honom ta hand om nyckeln till barskåpet. Hur tänkte ni där?

BvO: – Från början var det bara på fredagarna och lördagarna som vi drack hemma, men när det ökade lite bad vi Henrik att ha nyckeln i veckorna.

KO: – Det var ett samvetsbeslut och det funkade. Det var inte så att vi bad Henrik att få nyckeln så att vi kunde tulla på förrådet andra dagar. Vissa vardagskvällar var vi borta på middag och det räckte att det blev alkohol då.

Kjell-Olof skriver om det angenäma i att "vara körbar" under den vita perioden i fjol?

KO: – Första maj i fjol erbjöd jag mig att köra de 14 milen från Birgittas son i Floda hem till huset i Ugglarp. Det var lite speciellt första gången som vi var på en middag och jag drack mineralvatten. Då kände jag mig lite märkvärdig över att erbjuda mig att köra hem så att Birgitta för en gångs skull kunde dricka vin.

Före förändringen drack du, Kjell-Olof, 50 glas i veckan. Nu skriver du att det blir omkring 19. Vad tänker du om de nivåerna?

KO: – Det exakta antalet glas varierar, bland annat beroende på om Birgitta vill ha vin till middagen eller ej. Jag skulle tro att det blir kring 20 glas i veckan i genomsnitt. I kväll när vi ska bort på middag blir det fler om Birgitta kör hem. Jag tar på vardagarna en eller två drinkar före maten och ett eller två glas vin till middagen. Numera brukar jag kunna tacka nej till konjak till kaffet. Gränsen för när man ligger i riskzonen var tidigare 19 glas i veckan, nu har landstinget sänkt gränsen till tretton. (På Systembolagets hemsida står det: "För kvinnor gäller högst nio standardglas per vecka, men inte mer än tre standardglas vid ett och samma tillfälle. För män gäller högst 14 standardglas per vecka, men inte mer än fyra standardglas per tillfälle. Att ligga precis under riskkonsumtion är inte samma sak som att dricka lite", reds anm).

BvO: – Jag har svårt att avstå från vin när jag lagar mat. För dig är det snarare drinken före maten som är viktigast. Samtidigt vet vi ju att en del kan ta ett enda glas - och sedan är det kört.

KO: – Jag har försökt att programmera om min hjärna. Förr fick jag abstinens vid 11-12 om förmiddagarna. Nu känner jag inte något sug före klockan 16, den tid på dygnet då jag tidigare började dricka på allvar. Det svåraste i dag är att lägga av vid åttasnåret på kvällen. Där får jag ibland ta i för att säga till hjärnans receptorer att lägga av. Men det händer att jag någon gång tar en drink även efter middagen.

– Det är intressant att kroppen i övrigt inte sade i från mer när jag konsumerade som mest. Jag har aldrig haft problem med mina levervärden, hade jag haft det skulle jag ha blivit rädd. Under min tid i regeringen fick jag vid ett tillfälle frossa och blodsockerfall. Man utredde om jag hade för mycket insulin och tog leverprover. Fysiologiprofessorn sade att jag måste sluta dricka meddetsamma för att min lever skulle klara sig, men senare ringde han tillbaka och förklarade ursäktande att han blandat ihop olika blodprover och att mina levervärden var helt normala.

Vilka är hälsovinsterna nu när ni konsumerar mindre alkohol?

KO: – Jag mår bättre.

BvO: – Och så sover du mindre och vaknar tidigare om morgnarna.

KO: – Ja, jag somnar tidigare även om jag fortfarande dras med de sömnsvårigheter som jag har haft hela livet. Nu kan jag göra sådana saker som att knäppa skjortärmarna. Men det händer att jag får depressiva attacker och tycker att livet är tråkigt. Det är nog något som hör åldrandet till.

Vilka har vinsterna varit för dig, Birgitta?

BvO: – Vi kan gå i skogen igen, det är underbart. Året innan Kjell-Olof drog ner på drickandet fick jag gå ensam med hundarna. Vi grälar mindre och pratar mer. Tidigare drog vi oss båda undan efter middagen, för våra diskussioner ledde ingenstans eller så blev de till gräl.

– Jag gick omkring med "ångest light". Det var ett ständigt obehag, jag kände mig lite illamående. Det är mycket mer avspänt nu och jag känner mig mindre ängslig. Vi har det helt enkelt mycket trevligare i dag. Jag är inte lika orolig över att Kjell-Olof får utbrott om vi kommer till landet och något av våra barn inte har städat upp på rätt sätt efter sig.

Vad säger dina barn om situationen, Kjell-Olof?

KO: – De har inte sagt så mycket om förändringen, men de har uttryckt uppmuntran och framhållit att det var bra att jag tog tag i detta och ändrade min livssituation. Det får jag även höra i sällskapslivet.

– Jag är lite rädd att folk säga att jag inte slutat på allvar och att jag är en dålig förebild för före detta alkoholister, men min sonhustru som är psykolog säger att jag är ett föredöme som lyckats trappa ner utan att hamna i den depression som så många landar i när de bryter ett beroende. Hon tycker att det jag har gjort är beundransvärt och hon säger att hon inser att det har varit svårt.

BvO: – I och med att vi är så öppna får vi höra många andras historier. På hundpromenaderna kan jag få veta att de växt upp med en förälder som drack, mist en anhörig på grund av sprit eller supit själva.

KO: – För mig är nyckeln att ha något intressant att arbeta med varje dag och få känna att jag gör nytta. När jag inte längre har sammanträden eller sitter i styrelser måste jag skriva, annars griper åldersdepressionen tag i mig. Jag är inte alls säker på att jag lyckas leva så här, men jag är prestationsdriven och nu har jag föresatt mig att klara detta.

Är det något som vi inte har talat om som ni själva vill ta upp?

BvO: – Jag lyssnade på Sanna Lundells "Sommar i P1" och tycker att hon har helt rätt i att öppenhet är A och O. En vinst med att skriva den här boken är att jag tänkt igenom var mina egna gränser går och vem som "äger" ett problem. Om min man tar för många drinkar är det hans, inte mitt, problem. Jag har för länge sedan slutat räkna dem och säga till honom. Jag har blivit lite mer medveten än vad jag har varit tidigare.

PS: Så var mötet

Makarna tackar nej till Expressens erbjudande om att ta med sallad. "Vi äter inga riktiga luncher, tar bara en smörgås och den tar vi innan ni kommer", skriver Birgitta von Otter och erbjuder flädersaft i mejlväxlingen som föregår intervjun i parets bostad i Nacka söder om Stockholm.

Jag frågar om de halv- och helmaratonlopp som de nämner i förbigående i "Vägen ut" och får höra om när duon under en regeringsresa genomförde halvmaran i Shanghai. "Eftersom Kjell-Olof var minister var kineserna särskilt rädda om hans säkerhet och hälsa. En folkvagnsbuss körde bredvid honom med två läkare och han hade en polis som sprang vid hans sida och byttes ut varannan kilometer", minns Birgitta, som startat i tretton maratonlopp och lyckats genomföra elva. Kjell-Olof berättar om ett av de två lopp som hustrun tvingats bryta. "När du inte dök upp vid mållinjen under Skelleftemaran som ägde rum nattetid cyklade jag runt hela banan och letade efter dig", säger han och makarna skrattar så här i efterhand gott åt det snöpliga i att Birgitta fått akut magkramp och till slut tackat ja till erbjudandet om lift i mål.

Birgitta von Otter och Kjell-Olof Feldt är otroligt vänliga, samarbetsvilliga och intresserade av fotograf Cornelia Nordströms och mina arbetsvillkor och bakgrunder. När vi spelar in tv-inslaget gnabbas de kärvänligt.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.