Det sista mötet med Tomas Tranströmer

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

"Min vänstra sida har fått bära på min högra sida i 25 år. Nu var det dags för vänstra sidan att få vila". Kassem Hamadé minns en god vän.

Tomas Tranströmer ligger på sängen och vilar denna onsdag eftermiddag. Det var tio dagar sedan. Monica står i köket och lagar middag. Hon lagar kyckling och ris. Två vinflaskor står öppnade på bordet. Där sitter vi alltid när jag är hemma hos familjen Tranströmer. Utöver mig, Monica och Tomas hänger Tomas morfars målade porträtt på väggen. Han är lotsen som Tomas hade mycket kärlek för. Jag vill inte väcka honom. Jag tror att han ligger och sover. Han gör det varje dag. Han vilar en stund på eftermiddagarna. Jag går in i köket och småpratar med Monica. Monica är Tomas livskamrat och kvinnan som stod honom närmast.

Trots afasin som han drabbades av när han fick stroke 1990 kunde Monica förstå vad han menade. Det går några minuter och jag hör Tomas ropa från sovrummet. Han vill att jag ska komma in och skaka hand. Han ler. Han ler alltid när vi träffas. Han tar i min hand och skakar på huvudet glatt. En fantastisk människa. Stort hjärta. Ger inte vika för sorgen. Kastar inte in handduken. I 25 år var han ett medicinskt mirakel. Många faktorer spelade roll. Främst Monica Tranströmer. Hon är en kämpe som skänkte sin omgivning hopp och glädje. Och god mat.


Tomas vill inte ligga kvar och sova. Monica förstår det. Hon tar sakta några steg in i rummet och lutar fram hela sin halva kropp, kramar om honom och lyfter upp honom. Senaste tiden blev Tomas rullstolsbunden. Efter att jag började lära känna familjen Tranströmer någon gång under 2002 upptäckte jag en stor vilja hos Tomas. Alltid satt han vid sitt piano och spelade musik. Jag kunde höra det redan i hissen när jag åkte upp till bostaden. Det blev många möten. Bara mellan 2002 och 2004 var jag där flera gånger i månaden. Då jobbade jag med att översätta hans samlade verk till arabiska. Den arabisk-franske tänkaren och poeten Adonis som är gemensam vän var med och kontrollerade översättningen.

”Jag hoppas att nästa gång ska Adonis får nobelpriset”, brukade Monica säga när jag ringde eller träffade dem. Tomas önskade att få dela nobelpriset med Adonis. De var goda vänner.

Så småningom lärde jag mig olika knep för att kommunicera med Tomas. En gång ville han berätta om sin resa till Egypten. Han åkte på smekmånad med Monica. Han reste sig upp, hämtade en kartbok från bokhyllan i det solbelysta vardagsrummet och visade mig de områden han besökte.


Vi gav ut hans samlade verk på arabiska 2005 i Damaskus och i Beirut. Jag, Tomas, Monica och deras fantastiska dotter Paula åkte ner till Beirut och Damaskus. Den resan satte spår i hans själ. Han älskade staden. Han älskade maten. Han älskade människorna och livet. Han pratade om många resor men Beirut erövrade en särskild plats. Det blev jag påmind om varje gång jag var hos dem.

”Kära Kassem, var är du? Mår du bra”. De orden kommer från Monica varje gång jag hör av mig från oroshärdar ute i världen. Monica och Tomas blir oroliga när de tittar på vad som sker i Syrien och i arabvärlden. De blir oroliga för mig. Jag känner det i rösten. Jag känner det i orden. Jag känner det i hennes telefonsamtal. Monica och Tomas blir glada varje gång jag är i Stockholm. De vet att vi kan sitta och prata storpolitik. Prata om kriget i Gaza. Mohammedkarikatyrerna. Kriget i Syrien. Tomas var oerhört glad att han fick besöka Damaskus före kriget. Nu är det omöjligt. Kriget gjorde Tomas mycket ledsen. Han har fått se Syrien. Varje gång jag är hos dem frågar Tomas och Monica ”är de platser som vi besökte totalförstörda”?. Ja. Det var sorgset att få svara på frågan.

Nu sitter Tomas på sin stol i köket och Monica serverar oss majskycklingen. Sallad och vin. Levande ljus. Och Tomas morfar är ständig närvarande.

Varje gång jag tittar på målningen av hans morfar går tankarna till lilla boken ”minnena ser mig”. Jag älskar texten. Jag känner igen mig själv i orden. I kvarteret.

Tomas sitter och dricker sitt rödvin. Jag också. Vi skålar. Vi skrattar. Vi skojar. Inga etiketter i våra möten. Tomas får ta en tupplur i stolen. Monica ler. Jag ler. Han vaknar till när vi pratar om något intressant och kräver att jag ska utveckla samtalet. Främst om existentiella frågor, krig och historier som väcker känslor. Han blev så glad när jag berättade om en pojke som skadades i kriget i Gaza. Pojken höll på att förlora synen. Jag skrev om honom. En judisk läkare hör av sig. Han hjälper pojken och räddar synen på ena ögat. Det finns hopp i sorgen.


Jag känner att Tomas vill vila. Jag reser mig upp. Han sträcker fram sin vänstra hand och tycker min hand längre och hårdare än vanligt. Han tittar på mig med glada ögon. Jag kan inte låta bli att tänka på det han sa – via Monica – när han blev rullstolsbunden.

”Min vänstra sida har fått bära på min högra sida i 25 år. Nu var det dags för vänstra sidan att få vila"

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.