Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det saknas ett parti!

Jeff Ahl tog i veckan klivet från Sverigedemokraterna till frifräsarna Alternativ för Sverige. Foto: PELLE T NILSSON/STELLA PICTURES

Varför finns det inget annat parti än Sverigedemokraterna som kapitaliserar på konflikten mellan land och stad? 

För ett par veckor sedan satt sverigedemokraten Jeff Ahl, riksdagsledamot från Norrbotten, på sjunde bänkraden bredvid Kent Ekeroth i en samlingssal i utkanten av Stockholm, och försökte få valberedningens förslag till valsedel nedröstat.

Det gick inte.

I tisdags – stilla veckans vita tisdag – lämnade han partiet för Alternativ för Sverige. Med två ledamöter i kammaren har Gustaf Kasselstrands utbrytarrörelse skapat sig en proper plattform.

Väljarna har inte tillfrågats, men Sverige har fått ett nionde parti i riksdagen.

Det är åtminstone fyra för många.

Eller ett för lite.

Gustav Kasselstrand uteslöts 2015 från Sverigedemokraterna. I veckan fick han sällskap i partiet Alternativ för Sverige som också ställer upp i valet i höst. Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES

 

Tänk tanken att det de senaste veckorna hade funnits ett parti relativt i mitten på en gammal höger-vänster-skala som sagt självklart ja till böneutrop i minareter, ja till mobilförbud i skolan och vars väljare levde i småstäder eller på landsbygden och tvekade inför en del identitetspolitiska idéer eller för den delen hastigt påkomna dieselförbud.

En gång fanns ett sådant parti.

De kallades för de frisinnade.

Vid förförra seklets slut formerade de sig i frikyrkoförsamlingarna och gav sig in i politiken. De var radikala i synen på makt, krävde rösträttsreformer och demokrati. De ville luckra upp gamla statliga tvång och trodde på frihandel. De ansåg nykterheten vara den stora saken. De gillade inte militärer. De trodde på skötsamhet och sparsamhet. De kom från mindre bemedlade hem och hade ideal om jämlikhet. Detta stod, ansåg de, inte i konflikt med att vara gudfruktig. De var pietister och kunde inte fördra kulturradikalism. De trodde på traditionell familjebildning, hävdvunna könsroller och på de små stegens framgång.

Framför allt trodde de på Jesus.

 

Liberalpartister kan låta lite frisinnade ibland, men avslöjas så fort de försöker ta sig utanför tullarna. De hittar inte. Och vet inte hur de ska prata med människor där.

 

Under 1900-talets första hälft lockade de stora skaror väljare. Man kan, något förenklat, säga att det liberala parti som ett tag var landets största parti och därefter utgjorde den stora grupperingen i oppositionsblocket leddes och företräddes av radikala storstadsliberaler som Karl Staaff eller Bertil Ohlin men hade sina väljare och partifunktionärer i någon missionsförsamling i Falköping eller Munkfors.

Vartefter försvann de frisinnade, lika diskret som de en gång dykt upp, men tänk tanken att de hade funnits kvar.

Då hade det kanske funnits ett parti som brydde sig om religion, stod upp för friheten till den och därför självklart omfamnade också muslimers möjlighet att utöva sina seder.

Det hade kanske funnits ett parti som ansåg bildning vara den stora samhällsdygden, men reagerade konservativt skeptiskt på ny teknik eller nya uppfostringsideal och därför sagt absolut nej till innovationer som skulle kunna störa auktoriteten i skolan. 

Det är kontrafaktisk historieskrivning det här, förstås.

Och finns det inte partier som täcker upp ett sådant här åsiktsmönster?

Nej, inte riktigt. Liberalpartister kan låta lite frisinnade ibland, men avslöjas så fort de försöker ta sig utanför tullarna. De hittar inte. Och vet inte hur de ska prata med människor där.

Land och stad var den stora grejen med de frisinnade. De var lantisar utan att styras av lantbrukarnas rörelser, som bondeförbundet gjorde. De önskade sociala reformer, fast avskydde strejker för i sådana gick ju bara anarkister. De kunde vara bakåtsträvande, men aldrig att de drack punsch. 

 

 

40 procent upplever att motsättningarna land och stad ökar

Efter förra EU-valet konstaterade Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Jönköping, att få saker var lika starkt relaterade till valutgången som befolkningstätheten i kommunen – det kanske bästa måttet på stad och land. Sedan dess har analyserna om sprickorna mellan land och stad haglat.

Förra veckan kom en snart omtalad rapport från TCO:s tankesmedja. Oro på arbetsmarknaden, inte invandring, löd tesen, är förklaringen bakom de nya nationalistiska och populistiska rörelserna. Särskilt på mindre orter och i industristäder, har rädslan över att inte hänga med i automatiseringen och digitalisering fått människor att söka ny politisk hemvist.

Det är den materiella tanken. Att stålarna styr.

Professor Charlotta Mellander upptäckte ett samband mellan var du bor och hur du röstar efter förra valet. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / EXPRESSEN

En annan – ytterligt populär – är föreställningen om ”någonstansare” och ”vartsomhelstare”. Att omvälvningar i samhället ska förstås utifrån att några människor omfamnar globalisering, trender och rotlöshet medan andra just vill slå vakt om sina rötter, traditioner och geografiska hemhörighet. En brittisk journalist har formulerat de slagkraftiga orden i teorin.

Det är den immateriella tanken. Att identiteten styr.

Ingen räcker riktigt till.

 

Socialdemokraterna, som en gång vetat vad folklighet innebär, kryssar fram från stol till stol, villrådiga och nervösa som tonåringar på ett skoldisco.

 

Det som ska förklaras utifrån ett politiskt perspektiv är varför det är sverigedemokrater som närmast ensamma i dag kapitaliserar på konflikten mellan land och stad. Varför de lyckas går att begripa, men inte varför de andra partierna låter det ske.

Runt 40 procent av människor utanför Stockholms län upplever att motsättningarna mellan huvudstaden och resten av landet har ökat de senaste tio åren, enligt en färsk studie från Stockholms handelskammare. Frustrationen är stor över hur tillvaron utanför storstäderna skildras i medierna, visar andra undersökningar.

Väljargruppen har inte försvunnit.

Och långt ifrån alla i den delar sverigedemokraternas värderingar.

Men centerpartisterna, som ännu talar dialekt och borde begripa bättre, utformar sin politik utifrån en kombination av Timbro-rapporter och vad trendande mondäna människor twittrar. Och socialdemokraterna, som en gång vetat vad folklighet innebär, kryssar fram från stol till stol, villrådiga och nervösa som tonåringar på ett skoldisco.

Det finns en lucka i svensk politik och där passar paradoxalt nog den gamla frisinnade rörelsen in.

I praktiken försvann de frisinnade någon gång på 1960-talet, kanske tidigare än så. Några blev socialdemokrater, andra centerpartister, en del hoppade på pingsttåget med Alf Svensson.

I folkpartistiska högtidstal kunde man ännu sent på 1900-talet höra frisinnade idéer och en ättling till en missionspastor lyckades faktiskt vara partiledare ett tag. Och denne man, mest känd för sina karakteristiska ögonbryn, bjöd i rosa skjorta in pressen till ett möte häromveckan.

 

I mitten av mars höll folkpartiets förre ledare Lars Leijonborg pressträff för sina memoarer. Foto: Olle Sporrong

"Jag vill ogärna kommentera dagspolitiken"

Vågar man tro på uppståndelsen? löd den inofficiella rubriken på mötet.

Lars Leijonborg pläderade angeläget för ett ja.

Han lanserade sin nya bok.

Fyra journalister dök upp. 

Leijonborg berättade om 2002, hans lyckliga stund i politiken. Hur hans folkparti tog sig från 4,1 procent i vårmätningarna till 13,4 den avgörande söndagen i september.

Ingen antecknade.

Leijonborg fick en del frågor.

– Jag vill ogärna kommentera dagspolitiken, svarade han.

Det förstod journalisterna, för så brukar det vara när memoarskrivande politiker ska tala ut. De har bestämt sig för att vara frispråkiga till en viss gräns, och aldrig att de överträder den.

Så en av de utsända förbarmade sig efter en stund och ställde en snäll fråga.

– Det brukar sägas att du var den sista partiledaren som hade en bakgrund i frisinnet. Kan du reflektera något över det?

Han som frågade gjorde det utifrån övertygelsen att det var en alldeles okontroversiell fråga.

Leijonborg sa:

– Jag måste nog tyvärr svara samma sak på den frågan. Jag kommenterar ogärna dagspolitiken.

 

LÄS MER: Torbjörn Nilssons tidigare reportage i Expressen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!