Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Det gäller att aldrig förlora nyfikenheten"

<p>Karin Sörbring möter Expressenlegendaren Ulf Nilson, som har rapporterat om allt från Armstrongs månlandning till Vietnamkriget. <br></p>Foto: Cornelia Nordström
Han har bland annat träffat Muhammad Ali: "Han var fantastisk, en Guds avbild på jorden. Nja, det kanske var att ta i, men vi var många som dyrkade honom. Till skillnad från många andra boxare snackade han mycket. Han gjorde som han ville. När jag 1974 skulle intervjua honom på advokatkontoret i Louisville somnade han, eller åtminstone låtsades han göra det", berättar Ulf Nilson.
"Din farsa var stenhuggare, eller hur?", sa Olof Palme första gången Ulf Nilson träffade honom. "Palme var en unik person. Mycket klipsk och mycket maktlysten, även om han försökte dölja det i någon mån", säger Ulf Nilson.Foto: Kenneth Jonasson
"Jag vet att jag lyckades ställa någon fråga till Fidel Castro, men jag minns inte vilken", säger Ulf Nilson.
När Ulf Nilson 1966 besökte Moder Teresas klinik i slummen i Calcutta tyckte han att han kommit till helvetet, men indierna betraktade det som en barmhärtighetsinrättning, trots att det var 35 grader varmt och 60 lik om dagen bars ut under hungersnöden som rådde i landet. "Gör jag det minsta nytta eller ägnar jag mig åt lidande-porr?", frågade sig Ulf då.Foto: Jan Delden
Hos Svarta pantrarna i Brooklyn. "Det är mycket begripligt att Svarta Pantrarna (en kommunistisk organisation som kämpade för afroamerikanernas rättigheter, reds anm) uppstod, man behöver inte gilla dem för det. På ett sätt är det beundransvärt att de genomförde sin kamp", menar Ulf Nilson.
"Jag gjorde en 45 minuter lång intervju med Bobby Kennedy. Vi pratade mest om problemen i de amerikanska innerstäderna och han var som i en annan värld, ville inte svara på mina frågor om Vietnam utan hänvisade till pressmeddelanden hans stab skrivit tidigare", förklarar Ulf Nilson.Foto: Jan Delden
1 / 8

Ulf Nilson dog den 10 mars 2018.

Han blev 84 år gammal.

Här är Karin Sörbrings intervju med världsreportern från 2015.

Han har rapporterat om Neil Armstrongs månlandning, sett Moder Teresa verka bland fattiga i Calcutta och följt Mohammad Ali runt boxningsringar i hela värden, samt bevakat såväl Vietnamkriget som inbördeskriget i Somalia.

Men att Ulf Nilson alls blev journalist beror på att han var så blyg som liten.

 

– Jag led av att aldrig våga tilltala folk och tänkte att det skulle bli bättre om jag rent yrkesmässigt tvingades möta främmande människor, säger 82-åringen.


Det är mellandottern Pina Nilson som tar emot oss utanför porten i Vasastan i Stockholm där Ulf Nilson sedan några månader har en tvårumslägenhet. Tidigare hade han och hustrun Aino Heimerson sommarställe på Värmdö och då hon gick bort i fjol bodde Ulf i drygt ett år hos Pina och hennes barn Alma och Leo.

Nu väntar Expressenlegendaren nyklippt och iklädd rosa skjorta och orange inneskor i den gråa hörnsoffan fem trappor upp. Han skiner upp när fotograf Cornelia Nordström och jag ger honom komplimanger för färgvalet.

– Man försöker, man försöker, skrockar Ulf Nilson, som aldrig stuckit under stol med att han är lite fåfäng.

Vi räcker över ett fång rosa rosor, ett par askar skånska jordgubbar och en flaska av favoritdrycken bourbon (av det nya märket Colorado Straight).

– Den här går nog inte Pina med på att jag öppnar så här på eftermiddagen. Den smakar jag på i kväll, säger Ulf och ställer med ett skratt undan whiskyn utom räckhåll på soffbordet.

Jag frågar var han har gjort av sitt tennisracket som han ofta poserat med på bild och får veta att det nog är kvar i huset vid Cagnes-sur-Mer utanför Nice.

– Just nu kämpar jag med en förkylning, men annars tycker jag om att komma ut och röra på mig. Jag går gärna till Melanders fiskrestaurang här i kvarteret med mina döttrar.

Pina har berättat att du långt innan fitnessboomen kom brukade jogga ett par varv runt reservoaren i Central Park i New York och att du då ofta hade militärkängor på dig för att göra strapatsen jobbigare?

– Det stämmer. Jag är ju gammal jägarsoldat, för fanken, då gillar man att hålla i gång. Egentligen blev jag utsedd till skyttesoldat när jag mönstrade, men jag lyckades byta plats med en kille som var jägarsoldat och befälen lät mig stanna när jag visade att jag var beredd att jobba hårt. Jag var ganska högfärdig när jag kom först i mål av alla på jägarmarschen. Den är 13 mil lång, visste ni det?

Ulf Nilson har i 52 år varit en av Expressens mest hyllade skribenter och de dagar då hans krönikor har publicerats har det alltid sålts extra många tidningar. Nu har han dock skrivit sin sista veckokolumn.

– Jag har länge tänkt att jag inte vill sluta med min spalt, men nu tänker jag att jag ska fortsätta skriva fast på ett annat sätt. Kanske blir det en memoar. Ibland är jag sugen på att skriva om mitt långa yrkesliv och andra gånger tvekar jag på om det är just det jag ska göra. Skriva kommer jag dock alltid att göra i en eller annan form, säger Ulf Nilson, som läser Expressen så gott som dagligen.

Är han i Sverige köper han papperstidningen och är han utomlands läser han tidningen på nätet.

Ulf med dottern Pina.Foto: Cornelia Nordström

– Jag har ju tidigare tyckt att det har varit tråkigt att Expressen dragit ner på utlandsbevakningen och därför gläder jag mig åt att ni nu har utlandssatsningen Geo i både papperstidningen och på nätet. Det är nyheterna jag tycker bäst om att läsa i Expressen - och så ser jag alltid CNN, BBC News, Aktuellt och Rapport och läser New York Times och Washington Post på nätet.

Jag berättar vilket starkt intryck det gjorde mig på när jag läste i "Ulf Nilson, utrikeskorrespondenten" (Bra böcker, 1976) om hur sopåkarna en solig oktoberdag i Ungern 1956 skyfflade upp lik på flaket. För att få plats med så många formalinbesprutade kroppar som möjligt sparkade och slog sopåkarna på armarna och benen som fastnat i omänskliga vinklar och i munnarna på de avrättade AVO-männen från den politiska polisen hade det placerats sedlar för att visa att de var förrädare.

– Jag ville kräkas. Jag var 23 år, utsänd av tidningen Se för att ingen annan ville åka på ett så farligt uppdrag och jag hade aldrig sett en död person förut. Nu såg jag kadaver efter kadaver vräkas upp på lastbilsflaken och folk som gick förbi pissade och spottade på liken, minns Ulf Nilson.

Men från början var det tänkt att fotograf Anders Engman och du skulle stanna i Nickelsdorff, en grannby till Wien, inte sant?

– Ja, vi hade ju inget visum till Ungern, men jag kände att jag åtminstone måste försöka promenera runt gränsbommen. Plötsligt stannade en lastbil från Röda korset och frågade om vi var journalister. Så fick vi följa med hjälpsändningen in i Budapest. För första gången i mitt liv upplevde jag människors grymhet mot människor.

Hade du pratat med någon annan krigskorrespondent för att förbereda dig på vad som väntade?

– Nej, det fanns ingen som kunde lära mig sådant. Det hade ju inte varit krig sedan andra världskriget slutade tolv år tidigare och som svensk kunde man inte föreställa sig hur det var att kliva över lik på gatorna i Budapest. Det var ett fruktansvärt hat.

– Egentligen skulle Lennart Nilsson ha fotograferat under uppdraget, men han ville inte ställa in ett möte han hade inför sin bok om hur ett barn blir till för vad han trodde var "bara en liten revolt", så det blev Anders Engman som var lika grön som jag som fick åka. Anders var en oerhört duktig fotograf, men vi två pratade inte direkt om vad vi varit med om. Det hanns inte med.

Efteråt fick Ulf Nilson hålla föredrag i biograflokalen hemma i Slöinge i Halland om sina erfarenheter från revolten.

– Det var stort och mamma och pappa var imponerade över att deras grabb drog publik, konstaterar Ulf Nilson.

Har varit på Expressen i 52 år och skrivit massor av böcker

NAMN: Ulf Bertil Nilson.

ÅLDER: 82.

YRKE: Journalist, författare.

BOR: Lägenhet i Vasastan i Stockholm och hus i Cagnes-sur-Mer utanför Nice.

FAMILJ: Vuxna döttrarna Nina (Catarina), Pina (Helena), och Grina (Ulrika), från första äktenskapet med Margareta Fant. Barnbarnen Sabina, 18, Alma, 18, och Leo, 20. Hustrun Aino Heimerson, journalist, gick bort i april i fjol, bara 68 år ung.

INKOMST: Skattar i Frankrike.

FÖDD OCH UPPVUXEN: Som sladdbarn till två äldre syskon i Slöinge i Halland.

MAMMA VAR: Alma Östman, hemmafru och kommunpolitiskt aktiv.

PAPPA VAR: Oscar Nilson, ombudsman i Stenindustriarbetarförbundet.

UTBILDNING: Realexamen. Läste som pojke allt som fanns på Slöinge folkbibliotek.

KARRIÄR: Falkenbergs tidning, Hallands Nyheter, Kvällsnytt, Åhlén & Åkerlund, Vecko-Revyn, Bildjournalen, Se, Aftonbladet och Expressen sedan 10 mars 1963. Däremellan Östgöta Correspondenten, Metro, Smedjan, Scanorama. Böcker i urval: "USA -68: våld och val" (1968), "Ulf Nilson, utrikeskorrespondent" (1976), "Oljan och det tredje världskriget" (1980), "De Stora Ögonblicken" (1980), "Bråkmakarna" (1981), "Stasi: en roman om förräderi" (1993), "Expressens nedgång och förfall" (1995), "Om pressen kommer" (1997), "Minister Marita Ulvskog" (1998), "Sverige: sluten anstalt" (1998), "Sverige: år 2005" (1999), "What happened to Sweden?" (2007).

GODA EGENSKAPER: "Tolerant, vänfast".

SÄMRE EGENSKAPER: "Högfärdig".

HISSAR: "Kompetens".

DISSAR: "Högfärd, så då dissar jag väl mig själv, ha ha!".

Han förklarar att han under uppväxten med mamma som var en socialt engagerad hemmafru och pappa som var ombudsman för Stenindustriarbetarförbundet aldrig fick lära sig hur han skulle bete sig bland främlingar. I folkskolan fanns det bara två kategorier av människor: arbetare och bönder.

– Det var en påver uppväxt och i lilla Slöinge träffade man inga främmande människor.

Den tolv år äldre systern började jobba som piga och den sex år äldre brodern betonade ofta och gärna att han var äldst och borde bestämma. Ulf jobbade extra på ostfabriken och sparade alla pengar han fick in. Då han 17 år ung tog realexamen följde mamma Alma med sin blyge son till Arbetsförmedlingen i Halmstad. Kunde Ulf kanske få börja som springpojke på Hallandsposten? Men nej, Hallandsposten behövde ingen sådan. Däremot kunde Falkenbergs tidning, "gråsuggan" kallad, tänka sig att ta emot Ulf som obetald volontär, visade det sig när Alma ringde dit. Själv tordes Ulf inte prata i telefon med människor han inte kände. Men det blev det snart ändring på då han fick ansvar för familjeredaktionen i Falkenberg.

– Jag var rädd naturligtvis, för jag hade ingen aning om hur en journalist skulle bete sig...

Det hände att hans företrädare hade slarvat med kontrollen av klipparkivets uppgifter och Ulf rodnade ända ner till tårna när han ringde för att intervjua en 60-årsjubilar, vars änka förklarade att maken dött två år tidigare. Kollegan Alson på sporten lärde Ulf att försöka se det som inträffat för sig och berätta det i text på samma sätt som man skulle berätta för en kompis.

– Och så gjorde jag så bra ifrån mig som möjligt så att jag fick större och större jobb. Alla kolleger var inte så där superambitiösa och det söps mycket på den tiden och jag hade en fördel av att jag inte drack.

I dina böcker berättar du om en del blöta luncher och middagar och att du faktiskt en gång missat att lämna ett porträtt av den livstidsdömde "fågelmannen" Robert Strout som satt inspärrad på Alcatraz för att du gick på baren Chez Madison i stället. Hur gjorde du för att inte trilla dit och bli beroende när det var en så liberal alkoholkultur i journalistbranschen?

– Jag har druckit, men klarat att ransonera drickandet och därför har jag inte blivit beroende. Visst har jag gjort mina tabbar, men jag har aldrig fimpat något stort uppdrag. Den första tiden i New York var jag jäkligt rädd att bli utsparkad och hemskickad. Den oron gick dock över ganska kvickt sedan jag tagit över efter min företrädare Arne Thorén, som jag först var andreredaktör under.

Du har sagt att du efter rapporteringen av Ungernrevolten ”skulle bli en sån som försöker visa svenskarna världen”, ”kosta vad det kosta ville”. Vad har det kostat?

– Ingenting jämfört med vad det givit mig tillbaka i upplevelser, mer än att jag alltid har jobbat och aldrig varit riktigt ledig. Ofta ringde de från hemmaredaktionen när klockan var två på natten i New York. Jag kunde aldrig säga nej, det var jobbet som gällde. Å andra sidan var Expressen en ytterst generös arbetsgivare som alltid ställde upp när det gällde och gav mig bra betalt för mina tjänster.

När jag intervjuat andra personer som varit framgångsrika i sina yrken har de berättat att de sällan kunnat gå på barnens skolavslutningar och luciafiranden. Hur har du gjort?

– Jobbet gick före, det var självklart. Vi var inte så moderna på den tiden, vi hade mer traditionella könsroller. Att vara USA-korrespondent för landets största tidning var ett hedersuppdrag, inte småpotatis precis.

Då John F. Kennedy mördades den 22 november 1963 ska du precis ha ringt hem och beklagat dig för Expressens utlandschef Lasse Persson att det aldrig hände något i USA…?

– Ja, det stämmer. Tio minuter senare ringde min dåvarande fru Margareta till mitt redaktionsrum och sa att de sa på tv att någon hade skjutit Kennedy. Då blev det jobba av, dygnet runt. Jag skulle ha behövt vara fyra-fem personer för att hinna med allt som skulle skrivas, men jag gjorde en extra bilaga på stuts.

På den tiden var det inte lika självklart att man kunde engelska. Hur gjorde du för att få upp flytet på språket?

– Min årskull som tog realen var den första som läste engelska i stället för tyska, men jag hade bara läst engelska i fyra år. Tja, vad fasen skulle jag göra? Det var bara att ta tjuren vid hornen och försöka använda den engelska jag kunde. Och så läste jag mycket tidningar och böcker på engelska, förstås.

(Här bryter dottern Pina in och förklarar att hon som är tvåspråkig efter familjens år i New York är imponerad av hur snabbt pappa Ulf erövrade engelskan. ”Redan när du gjorde intervjun med Bobby Kennedy lät det ju riktigt bra”, påpekar Pina för Ulf).

Jag tycker att det är så coolt att du som hösten 1966 haft 45 minuter på tu man hand med presidentkanditaten i din bok ”Ulf Nilson, utrikeskorrespondent” bjuder läsarna på att ”ingen mänsklig kontakt uppstod” i mötet med Robert Kennedy!

– Nej, vi pratade mest om problemen i de amerikanska innerstäderna och han var som i en annan värld, ville inte svara på mina frågor om Vietnam utan hänvisade till pressmeddelanden hans stab skrivit tidigare. Jag fick känslan att han genuint vantrivdes med oket som han tvingades axla efter det att brodern John F. Kennedy blivit mördad.

Ulf Nilson har många gånger uttryckt sin kärlek för New York och framhållit att han känner sig ”myndig” där.

– För mig är New York frihet. Man bestämmer själv och pliktar för såväl vad man gör som vad man inte gör. Dessutom bor det nästan lika många människor i New York som i hela Sverige.

Din kommentar efter reportageresan i Haiti, där undernärda människor sålde blodplasma för 15 kronor, berörde mig starkt. Du sa ”Under många års resor jorden runt upplevde jag aldrig ett mera bokstavligt exempel på rika länders utsugning av fattiga”.

– Jag visste ju att Haiti var ett jäkla ställe, men jag ville med egna ögon se exakt hur jäkligt det var. Landet hade en grym diktator och låg på tröskeln till Amerika, men ingen tycktes bry sig om hur folket hade det. Att skildra hur fattiga haitier fyllde gatorna utanför den lilla kliniken i Port-au-Prince var ett sätt att illustrera exakt hur illa det var. En liter blod tappades ut ur givarens kropp, plasman separerades från de röda blodkropparna som sprutades tillbaka och så fick givaren 15 kronor. Plasma är protein. Om man berövar utmärglade deras protein ökar risken för infektioner och bristsjukdomar.

Det kanske är indiskret att fråga, men du har i dina vykortstexter som utrikeskorrespondent ofta hyllat vackra kvinnor på stränder exempelvis i Florida och Rio och sagt att skrivandet i din ungdom var ett sätt att få kontakt med tjejer. Hur mycket har damerna betytt?

– Inte kan man hålla på och skrävla om sådant, ha ha. Men ett kan jag säga och det är att Slöinge och Copacabana inte har mycket gemensamt. Som grabb blev jag tagen av all skönhet.

Apropå Slöinge har du alltid poängterat vikten av att som utrikeskorrespondent åka hem till samhället du växte upp i och ta reda på vad människorna där var nyfikna på. Hur togs du emot där?

– Expressens upplaga i Slöinge var inte stor, det ska man ha klart för sig. Men det är klart att folk tyckte att det var lite spännande att jag jobbade i USA för Sveriges största tidning.

– Du undgår inte din bakgrund och det ska du heller inte försöka göra. Mamma och pappa brukade inte ge så mycket beröm, det gjorde man inte på den tiden, men de var stolta när de kom och hälsade på mig i USA. Husen var jäkligt mycket högre i New York än i Slöinge, om man säger så. Vi gick till ett stort hotell vid Central Park och farsan fick ett par supar.

När du 1966 besökte Moder Teresas klinik i slummen i Calcutta tyckte du att du kommit till helvetet, men indierna betraktade det som en barmhärtighetsinrättning, trots att det var 35 grader varmt och 60 lik om dagen bars ut under hungersnöden som rådde i landet. "Gör jag det minsta nytta eller ägnar jag mig åt lidande-porr?", frågade du dig då?

– Hon var en väldigt hård kvinna. Att hjälparbetet såg ut så gjorde mig chockad, men för indierna var det bättre att få dö under tak än att ligga övergivna på gatorna. Det låg barn och dog där ute på gatorna, fattar du? Det fick mig att fundera över hur jag kunde sitta på mitt bekväma kontor och lyfta lön när stora delar av världen såg ut som i Calcutta. Jag funderade på om jag skulle göra mer nytta som hjälparbetare och hade något slags plan om att försöka bli chef för Rädda barnen och göra något konkret. Jag kunde ge lite pengar då och då, men mer kunde jag inte göra för att få bukt med fattigdomen i Indien. Den var så massiv.

Du ifrågasatte också ditt agerande då du under Vietnamkriget tog rygg på en pojke som blev rånad och nedslagen och fotograferade i stället för att ingripa och funderade på hur du skulle ha gjort om du sett samma sak hemma på sjuttionde gatan i New York eller i Sverige?

– Ja, det var ju som skildrare av eländet jag kom dit, att hjälpa hela världen kunde jag ju inte. Alla de där små barnen i Indien och Vietnam ville man se få en annan framtid. I USA eller Sverige hade en pojke aldrig råkat ut för den behandlingen som pojken i Saigon och hade det hänt skulle alla ha ingripit. Här valde jag att plåta för att omvärlden skulle få se, det var det jag kunde göra och det som var min roll.

Du var i Vietnam mer än tio gånger från sommaren 1965 och framåt. I din sista Expressenkrönika från i juni i år skriver du att du är övertygad om att Vietnamkriget var fel, men det tyckte du inte då när du bevakade kriget?

– Jag har ju sett vad som har hänt efter kriget och kriget har inte förbättrat något. Jag köpte i stor utsträckning den amerikanska bilden och den var felaktig. De som protesterade mot kriget hade rätt, trots att Nordvietnam inte precis kämpade för frihet och rättvisa.

En helikopter i ditt ekipage blev beskjuten. Var har du dragit gränsen för din säkerhet?

– Så funkar inte krig, i synnerhet inte ett djungelkrig. Gerillan var inne i Saigon om nätterna och man gick inte säker någonstans. Dessutom var brottsligheten omfattande, precis som i Somalia när jag var där med fotograf Jens Assur för Expressen och bodde på Röda korsets förläggning. Ibland vet man inte om man ska vara mest rädd för de vakter man hyr in att bevaka en eller för fiendesoldaterna.

Men du hade tre små barn hemma. Hur resonerade du och din dåvarande fru när du gång på gång åkte till fronten?

– Jag tror inte att Margareta och jag resonerade alls. Jag blev utsänd och bestämde i princip inte ens själv om jag ville åka. Jag ville skildra nyheterna där de inträffade och ville själv bli berömd också.

(Pina påpekar att hon som liten - utan ångest - brukade vinka till flygplan som passerade i luften för hon trodde att pappa var där. Hon berättar att mamma Margareta alltid var orolig när Ulf bevakade krig och att det kunde gå veckor utan att de hörde något från honom. Det var dock först när Pina såg en löpsedel med en kamouflageklädd Ulf som hon fick sig en tankeställare och förstod att pappa var i Vietnam, där hon visste att det var farligt.

– Och när du var hemma vaknade jag ofta av att du satt och läste in artiklar per telefon, säger Pina).

Jag blev också förvånad över din uppriktighet beträffande rymdbevakningen, där du menar att du många gånger lika gärna kunde ha suttit framför en tv-apparat precis var som helst i USA i stället för att vara på presskonferens på Cape Kennedy?

– Ja, det är ju inte från stranden i Florida man får de bästa nyheterna, det var ju mest för att alla journalister förväntades vara just där vid start och landning. Men jag skrev en bok om månen efter att så många gånger ha bevakat olika delar av rymdprojektet.

Hur var Mohammad Ali, som du följde i många år?

– Han var fantastisk, en Guds avbild på jorden. Nja, det kanske var att ta i, men vi var många som dyrkade honom. Till skillnad från många andra boxare snackade han mycket. Han gjorde som han ville. När jag skulle intervjua honom på advokatkontoret i Louisville somnade han, eller åtminstone låtsades han göra det (1974, reds anm).

Och vad tyckte du om Pelé?

– Han var trevlig, snäll och hjälpsam. En gång sa han till mig att han inte ville riskera att bli syndabock när laget var så dåligt.

Vad är det värsta du sett?

– Ungern, där liken låg strödda och blödande på gatorna. Visst har jag sett mycket hemskheter efter det, men det här var ju också det första jag såg i den vägen.

När har du känt dig mest maktlös?

– Alltid eller åtminstone väldigt ofta. Jag tror inte att jag som ensam reporter kan ändra på situationen i Vietnam eller Kongo, däremot kan jag försöka berätta för omvärlden vad som händer. Och efter min rapportering från Ungern strömmade faktiskt pengarna in till insamlingar för folket som led.

Vad är du mest stolt över?

– Att ha skildrat Amerika och gett en bredare bild av landet än vad många svenskar hade tidigare. Många andra korrespondenter satt mest hemma i New York och skrev om vad andra tidningar skrev, men jag reste vansinnigt mycket och förmedlade vad jag såg.

När har du varit mest rädd?

– Jäkligt ofta i Vietnam. Man visste aldrig när Viet Cong fanns i närheten, gerillafolket kunde vara precis var som helst. Man var helt i händerna på amerikanerna. Om det är något krig innebär, så är det snabba förändringar. När man åkte till en konflikt trodde man kanske att det var relativt säkert där, men så förändrades allt. Man är inte mer än ett rö för vinden.

– Som barn var jag mörkrädd. Mörkerrädslan utvecklades när min mamma var på kommunalmöten och jag var ensam hemma. När jag som reporter på Expressen skrev om exempelvis Iran-Irakkriget utsattes jag för hot, så jag har ofta barrikaderat dörren till bostaden om nätterna.

Vad är det mest olämpliga du har gjort?

– Jag blev arresterad en gång på 1960-talet på Thanksgiving, den största familjehögtiden i USA. Jag hamnade i fyllecell i Kalifornien och fick ringa min fru och förklara att jag inte skulle komma hem. I den mån det var research om samhällets baksida så var det i så fall ofrivillig research, ha ha.

Men det här med att du ska ha gått omkring med en fet dollarbunt i fickan, är det sant?

– Ja, men det gjorde nästan alla amerikaner som hade råd. Det är praktiskt att ha kontanter. Numera använder jag inte längre sedelklämma, men jag vill alltid ha pengar i plånboken.

Hur pass nöjd brukar du vara med det du skriver?

– Någon gång är jag väl nöjd, men man vill stå på tårna så att man inte slår sig till ro. Jag har alltid jobbat väldigt hårt.

Pina beskriver dig som en lekfull och nyfiken pappa som gav dina döttrar ett stort intresse för litteraturen, även om du var bortrest mycket. Hur skulle du själv säga att du har varit som förälder?

– Frånvarande, naturligtvis. Men under långa perioder jobbade jag hemifrån och då träffade jag barnen regelbundet. Vi hade en rätt traditionell ansvarsfördelning i äktenskapet där jag gjorde mitt bästa för att försörja familjen så att vi skulle ha råd att göra roliga saker ihop och resa tillsammans. Tack vare min exfru Margareta var det möjligt för mig att ha familj trots mycket arbete. Hon var en fantastisk mamma och vi är än i dag goda vänner.

Vad betyder dina döttrar för dig?

– De är ett stort kapitel, det är nästan svårt att slå fast hur mycket de betyder. De har givit mig en jäkla massa glädje, men också oro och bekymmer, som barn gör.

Pina sa att du brukade leka ”iron hand” med dina barn. Berätta!

– Ja, vi lekte att min ena hand var farlig och att jag försökte ta fast ungarna med den handen när vi allihop låg i en hög på golvet och busade.

Pina säger också att Erik Lindegrens dikt ”Arioso” betyder mycket för dig?

– Oja, den gråter jag till. ”Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly”… Den reciterade jag på Ainos begravning.

– Jag jobbade ju ett tag på ”Folket i Bild” och där hade vi mycket att göra med poeterna. Lindegren var en av mina favoriter. Läsningen och böckerna har varit mitt universitet, tillsammans med allt jag upplevt genom jobbet.

Hur har ditt liv påverkats sedan din andra hustru Aino Heimerson gick bort i april i fjol?

– Till det sämre, naturligtvis, det är mycket tråkigt att hon inte är kvar. Hur jag gör för att orka? Vad fasen gör man? Det är bara att kämpa på! Det var en oändlig förlust att mista Aino. Det vore väldigt bra om jag vore religiös och kunde tro på en fortsättning efter detta, men nu gör jag ju inte det…

Så du tror inte på någon himmel?

– Nej, då ska man nog ha varit snällare än jag.

Vad är det som ger ditt liv mening nu?

– Det är att skriva och läsa och vara med mina barn och barnbarn. Ens fysiska prestationer försämras ju naturligt ju äldre man blir. När jag tog bilden till omslaget på min bok ”Ulf Nilson, utrikeskorrespondent” så tänkte jag inte på ålderdomen, då trodde jag att jag var odödlig. Men bara min envisa förkylning går över så hoppas jag återfå lite av min gamla kondition.

Du har sagt att du känner dig missförstådd när en del har uppfattningen att du skulle vara kritisk till invandrare?

– Ja, jag har för fasen ett barnbarn som är till hälften afroamerikan och det är inget jag någonsin reflekterar över. Jag har själv varit invandrare en stor del av mitt liv, först i New York och sedan i Frankrike. Och jag har umgåtts med människor från hela världen.

Hur förhåller du dig till fans som vill prata med dig?

– Visst händer det att taxichaufförer eller människor jag träffar på restauranger vill snacka och det tycker jag bara är roligt. Jag försöker att vara vänlig mot folk och gillar när människor är nyfikna.

Är det något jag inte har frågat om som du själv vill påpeka?

– Att det gäller att aldrig förlora sin nyfikenhet och vetgirighet och vilja att vara med.  

PS Så var mötet

Ulf Nilson känner genast igen fotograf Cornelia Nordström som bland annat plåtade honom för två år sedan då han intervjuades inför 50-årsjubileet som skribent på Expressen. Hon får en kram och han hälsar även artigt på mig. Han blir uppriktigt intresserad av att jämföra våra olika lumparminnen och säger sig vara väl medveten om att dagens kvinnor mycket väl kan både förvärvsarbeta och ha barn, till skillnad från då han blev pappa och många kvinnor fortfarande var hemmafruar. Ulf Nilson smågnabbas med dottern Pina, som retas tillbaka med sin pappa och som servar med påfyllning av mineralvatten. ”Det här var riktigt trevligt”, säger Nilson när vi manglat honom med intervju och foto i nästan tre timmar.


◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.