"Det finns otroligt mycket hjärta"

Nordkorea brukar beskrivas som världens mest stängda samhälle, men de bilder på hårt regisserade massdemonstrationer som skickas ut från den statliga nyhetsbyrån KCNA säger lite om hur det är egentligen i den nordkoreanska vardagen.

– Det som ofta glöms bort är att de också är människor, säger Sven-Erik Johansson.

Han flyttade till Nordkorea 1999 och blev kvar i landet till slutet av 2008.

Därmed är han en av de västerlänningar som varit där längst.

Sven-Erik Johansson jobbade genom Pingstmissionen Utvecklingssamarbete med biståndsprojekt och hade en lägenhet i de centrala delarna av huvudstaden Pyongyang.

Bostaden låg i ett betonghus typiskt för kommuniststater, men det var inget fel på standarden.

– Det var absolut inga problem, men jag hade det mycket bättre med värme och elektricitet än vad människor i allmänhet har, säger han.

Han var där ensam. Att ta med sig familjen till Nordkorea är ingen bra idé.

– Det finns inga skolor man kan sätta barnen i direkt. Och det finns inget att göra på kvällar och helger, säger Sven-Erik Johansson.

Bilden bekräftas av Torbjörn Björkman, anhängare av regimen och aktiv i Svensk-koreanska föreningen.

Något nattliv har Pyongyang inte att bjuda på.

– Vid tolvtiden när ungdomarna i Sverige går ut är staden död. Dessutom släcker man ljuset. Förr släckte man allt vid midnatt för att spara på energi. Nuförtiden finns det faktiskt belysning på vissa gator hela natten, säger han och konstaterar:

Sven-Erik Johanssons biståndsarbete handlade om att hjälpa vanliga nordkoreaner med jordbruksprojekt.

Många maskiner och fordon är i dåligt skick, så en stor del av jobbet gick ut på att reparera gammal utrustning.

Ekonomin sköts efter en kommunistisk mall.

Det finns varuhus och små affärer som påminner om gamla lanthandlar, men utbudet på varor är starkt begränsat.

– De har kanske fem till tio varor i de små affärerna. Vissa gånger var det kö, det var när de fått in något som man inte haft förut, det kunde vara grönsaker eller socker. En gång hade de fått in vanliga golvmattor, då blev de köbildning, säger Sven-Erik Johansson.

På senare år har det skett ett större inflöde av västerländska produkter. Det finns platt-tv, dvd-spelare och enklare musikanläggningar. Kläderna som säljs är tillverkade av Vinylon, ett speciellt tyg som endast tillverkas i Nordkorea och som görs av stenkolstjära. De kallas också juchefiber efter den statliga ideologin.

– Det är oerhört slitstarkt, säger Sven-Erik Johansson.

Datorer finns också och Torbjörn Björkman håller kontakt med sina vänner i landet via e-post.

– De har e-mejl, men det är ganska dyrt, säger han.

Har valuta

I de statliga affärerna betalar man med kuponger, men det finns pengar och de används på marknaderna på landsbygden.

Där känns kommunismen ofta främmande. I stället råder en sorts marknadsekonomi där priset bestäms efter tillgång och efterfrågan.

– Det är en otrolig kommers på böndernas marknad, säger Sven-Erik Johansson.

Enligt Torbjörn Björkman är det förbjudet att fota marknaderna eftersom det finns de inom ledningen som inte vill visa upp denna kapitalistiska sida av samhället.

– Man får absolut inte fota, säger han.

Bilar finns och de sätts ihop av delar som importerats från utlandet. Taxibilarna har i alla år varit Volvobilar från 1973. De tvättas, som ofta i Asien, inte med vatten utan med borstar, vilket sliter.

– Färgen kan vara bortsliten in till plåten.

I stort sett alla hus är byggda efter krigsslutet 1953 och stadsbilden har därför en modern känsla.

Elektricitet är gratis. Det samma gäller boende eftersom man inte har några hyror, enligt Torbjörn Björkman.

Nordkoreanerna jobbar fyra dagar i veckan. Söndagar är familjedagen. Sedan finns ytterligare två arbetsbefriade dagar. Den ena är till för politiska studier, den andra för städning, enligt Torbjörn Björkman.

– Då städar man hela landet, säger han.

Sven-Erik Johansson är ingen anhängare av landets ideologi, men någon opposition märkte han aldrig av, även om han ibland kunde ana att det fanns ett missnöje.

– De kanske inte sa precis som de kände, framför allt inte till mig som är utlänning.

Till skillnad från många andra som besök Nordkorea har Sven-Erik Johansson haft mycket kontakt med vanliga människor.

Han beskriver dem som sociala och nyfikna.

– Det finns otroligt mycket hjärta. Sedan är det så fattigt och det gör att jag blir mer ödmjuk inför deras gästfrihet.