Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det existerar en splittring i Centern

Vad har egentligen Annie Lööf för mandat från sitt parti? undrar Torbjörn Nilsson. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Stefan Löfven. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Torbjörn Nilsson. Foto: Expressen
Annie Lööf på pressträffen då hon avvisade samarbete med Löfven. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Centerns förhandlingar med Socialdemokraterna gick anmärkningsvärt väl - fram till i lördags.

Torbjörn Nilsson skriver om de inre spänningarna i Annie Lööfs utåt sett så enade parti.

Det händer att historien ställs in. Att något stort och omvälvande är på väg att inträffa, men liksom snubblar på omständigheterna, och att allting förblir som förut. 

Så var det vintern 1990.

Ingvar Carlsson la fram ett krispaket som vänsterpartisterna vägrade stödja, varför den socialdemokratiska minoritetsregeringen riskerade att falla. Kunde Carlsson klara sig med stöd av miljöpartister? Det var en djärv idé. Det unga, aktivistiska, gröna partiet hade suttit i riksdagen i blott två år och var knappast moget för smärtsamma kompromisser. Men kunde enighet ändå uppnås vore det ett språng in i framtiden. Socialdemokratin skulle kunna vinna en ny partner. 

Så kom ett bud från miljöpartisterna. 

En kravlista, 17 punkter lång. Stopp för Jas. Slopad moms på basmat. Nej till reklam i tv. Grundlagsskydd för älvarna. Omedelbar kärnkraftsavveckling. Bland annat. 

Det blev inte ens någon förhandling. 

– Tack, men nej tack, sa Carlsson och avgick. 

Och ytterligare ett decennium kom att gå innan ett rödgrönt samarbete kunde etableras i svensk politik. 

Historien ställdes in. 

Ingvar Carlsson accepterade inte MP:s bud 1990. Foto: LEIF ENGBERG / DN

Havererade förhandlingar

Att historia skulle skrivas, det var vad centerpartister begärde av socialdemokrater i veckan. Uppgörelsen om budgetsamarbete behövde vara storslagen och slå världen med häpnad. Bara genom iögonfallande uppoffringar skulle man kunna resa en vänsterliberal vall mot mörkhögerns framfart i västvärlden, kanske något mer varaktigt än så till och med. 

Men då krävdes eftergifter från Socialdemokraterna om arbetsrätten. 

Så säger centerpartisterna nu.

Det sägs så mycket efter havererade förhandlingar. 

Från andra håll finns en version om att Annie Lööf kanske inte var nöjd men i alla fall inte protesterade högljutt mot det färdiga resultatet när man lämnade varandra på natten till söndagen. Att hon sedan ställde sig framför en samlad presskår i måndags och pekade på arbetsrätten, det uppfattas hos de andra, också i liberalpartistiska kretsar, som förvånande och irriterande. 

Så nu riskerar de två liberala partier som gått sida vid sida hela denna långa höst att bli bittra på varandra över historieskrivningen. 

Det var kanske vad det här försöket kostade. 

Annie Lööf ville skriva historia. Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES FREDRIK WENNERLUND

En liberal revolution

Förhandlingarna, som de var, började på eftermiddagen förra tisdagen på finansdepartementet. De satt i Gripenstedtska rummet, döpt efter det statsråd på 1800-talet som verkligen genomförde ett slags liberal revolution i Sverige. 

De var ungefär ett dussin personer i rummet.

Magdalena Andersson, Tomas Eneroth, Mats Andersson och Max Elger från det röda partiet. Annie Lööf, Martin Ådahl och Kristian Ljungblad från det gröna. Och så Jan Björklund och Gustav Fridolin och Isabella Lövin och deras bisittare. 

Det började bra.

De kunde anmärkningsvärt snabbt finna lösningar på flera skattefrågor, LSS, försvaret, Reepalu. Mycket av liberalpartisternas önskemål tillgodosågs, men också centerpartisternas, även om deras kravlista var lång. Onsdagen gick. Interna förberedelser på förmiddagen och storgrupp från lunch. Torsdagen kom. Då anslöt Stefan Löfven. Ytterligare några saker klarades ut, annat inte. På fredagen utbröt gräl eftersom Jonas Sjöstedt stått i "Aktuellt" kvällen innan och talat om sin kravlista. Vad står det på den? gormade Jan Björklund. Fram med den! Jag vill veta om jag sitter och förhandlar med vänsterpartister här! 

Det tog ett tag, men Löfven tycks ha klarat det testet. 

Vad står det på Vänsterpartiets kravlista? gormade Jan Björklund. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Skrika av sig frustration

Miljöpartisterna fick något, om inte annat möjligheten att skrika av sig lite frustration över de fyra gångna åren och uppleva känslan av att ha bundsförvanter i förhandlingsrummet, att numerärt kunna utmanövrera Magdalena Anderssons elaka hantlangare. 

Socialdemokraterna gav kanske inte bort så mycket i reda pengar. Men det var heller inte vad som efterfrågades. Centerpartisterna begärde en mer flexibel arbetsmarknad. Det skapar nödvändigtvis inte hål i statens budget. 

Det går nog tro på alla som nu säger att de faktiskt ville att detta skulle ha lyckats. Annie Lööf efterfrågade vid flera tillfällen förslag på kompromisser om arbetsmarknaden. Möjligen använde Magdalena Andersson fel strategi. Istället för att gå Annie Lööf en bit till mötes på många punkter, borde hon kanske ha sagt nej till det mesta och bara erbjudit en förnyad arbetsrätt. 

Åtminstone om man tar fasta på att centerpartisterna definierade målet om att skriva historia till att inleda en nya era på arbetsmarknaden. Och där gick det i stå redan på torsdagen, för att stå helt still på lördagen. Även om versioner om exakt hur det gick till skiljer sig något åt. 

Det historiska, djärva språnget föll på idén att ett parti som kallar sig socialdemokratiskt skulle kunna ge mer makt till arbetsgivare på arbetstagares bekostnad, enkom för att säkra regeringsinnehavet. Det misslyckades för att två partier tycker för olika om arbetsrätten och att båda partierna värderar den för högt för att kunna mötas på halva vägen. 

Centerpartisterna säger att socialdemokraterna inte ville kompromissa. Socialdemokraterna tycker att de rörde sig så långt de kunde. En definitiv skildring av skeendet är knappast möjlig att göra nu. Sanningen flyger omkring lite i luften. 

Men den här förhandlingen var kanske död innan den började. 

Bondeförbundet var konservativt

År 1933 gjordes den första stora politiska överenskommelsen mellan socialdemokrater och centerpartister – eller bondeförbundare som de hette. 

Omständigheter påminner om varandra. 

Ingen klar majoritet kunde skönjas efter valet 1932. Sedan 1921, när koalitionen mellan socialdemokrater och liberaler spruckit, hade regeringskriserna avlöst varandra. 

Krisuppgörelsen som följde utgjorde ett historiskt brott eftersom den inte fäste sig vid ideologi. 

Bondeförbundet var ett konservativt parti, klart till höger i ekonomisk politik, helt utan kulturradikala drag, skarpt protektionistiskt. Det ignorerade Per Albin Hansson. 

Per Albin Hansson, statsminister 1936-46. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Alldeles avgörande blev att intern strid utbröt i bondeförbundet.

Olof Olsson i Kullenbergstorp, partiledaren, vägrade ens tänka på att samarbeta med Per Albin Hansson. Men en yngre generation fann värde i socialdemokraternas nya idéer om hur arbetslösheten skulle bemötas. Så de gick bakom ryggen på sin partiledare.

De unga dissidenterna tryckte successivt den gamla ledningen framför sig – och när allt var klart var Olof Olsson inte längre bondeförbundets partiledare. 

Finns något av detta hösten 2018?

Kan ha ringt Löfven

Man vet inte mycket. 

Annie Lööf kan ha ringt upp Stefan Löfven och satt i gång processen igen. Förhandlingar pågår kanske.

Men det går inte komma från kärnfrågan:

Vad har centerledaren egentligen för mandat från sitt parti?

Centerpartiets partistyrelse och riksdagsgrupp hade ett utdraget möte för två veckor sedan, innan förhandlingarna påbörjades. Man hade då Stefan Löfvens första svar på Annie Lööfs kravlista på bordet. Flera källor gör gällande att en majoritet för att Lööf ens skulle sätta sig i samtal med Löfven saknades. De flesta ville säga nej redan då. 

Har centerpartisterna ens diskuterat igenom regeringsfrågan på allvar? 

Partiet präglas av två rörelser de senaste 20 åren: Först en förflyttning till höger i den ekonomiska politiken, sedan en förflyttning i liberal vänsterriktning i migrationspolitiken. Båda är väl förankrade. Men i dagens parlamentariska läge hamnar de här två rörelserna i konflikt med varandra. Och det är ju orimligt att tro att alla betydande centerpartister landar på exakt samma punkt när avvägningarna ska ske.

Det rör sig där inne. Så mycket kan man säga. Det existerar en splittring. Det talas om ”tunga namn som är kritiska”, om att ”det är rimligare att utgöra en liberal opposition till Ulf Kristersson”. 

Mycket mer yppar de inte.

Mandat att komma överens med socialdemokrater, det fanns i alla fall inte. 

 

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare. Läs fler av hans fördjupande artiklar här.


LÄS MER – TORBJÖRN NILSSON: Socialdemokraterna räddas inte av att bilda regering 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!