MEDIEKOLUMN. Det är stort att de två kvinnorna som anklagat Wikileaksgrundaren Julian Assange för sexuella övergrepp nu träder fram. Anna Ardin och Sofia berättar i TV4:s ”Kalla fakta” om sina upplevelser i Stockholm sommaren 2010. Mötet med Assange slutade med att de polisanmälde honom, efter vad Ardin beskriver som ”hänsynslösa handlingar”.
Det var Expressens reportrar Diamant Salihu (nu på SVT) och Niklas Svensson, som avslöjade att Assange var misstänkt för våldtäkt i Sverige. Assange stod då på toppen av sin karriär och ansågs vara en av vår tids viktigaste publicister. Han hade gett visselblåsare med tillgång till hemliga filer möjlighet att visa världen chockerande handlingar i USA:s krigföring.
Wikileaks förlade dessutom sina servrar till Sverige, tack vare vår starka tryck- och yttrandefrihetslagstiftning. Aftonbladets dåvarande chefredaktör Jan Helin var stolt som en tupp när han precis före skandalen kunde presentera Assange som ny kolumnist. Men några kolumner blev det aldrig.
Istället lade Assange all sin kraft på att hålla sig undan det svenska rättsväsendet och använda Wikileaks för att attackera kvinnorna och alla som ansågs agera i maskopi med dem. Kvinnorna höll låg profil; chanslösa mot lögnkampanjen.
Sverige gick plötsligt från yttrandefrihetsparadis till ”feminismens Saudiarabien”. Världsstjärnor som Michael Moore, John Pilger och Ken Loach slöt okritiskt upp bakom sin hjälte.
Jag intog den i mitt tycke självklara linjen att Assange borde komma till Sverige och låta sig förhöras. Kvinnornas anklagelser måste tas på allvar. The Guardian och Die Zeit tyckte detta var så originellt att de bad mig att skriva. Al-Jazeera kom till Expressen och tv-team från Australien dök upp med bilden av Sverige som ett rättssäkerhetens u-land.
Det slutade med att han gick vilse i skräcken att bli fängslad i USA.
Wikileaks skickade i sin tur ut konspiratoriska inlägg om DN:s Hanne Kjöller och mig, med antisemitiska undertoner om Bonniertidningarna. Därtill hackade någon mitt Twitterkonto i samband med att jag uppmärksammade Assanges kopplingar till en känd svensk antisemit.
Expressen kunde rapportera att Ulrika Knutson, dåvarande ordförande i Publicistklubben, var en av flera journalister som hade blivit kartlagda av Wikileaks.
Det var galna år och kvinnorna drabbades stenhårt. När Assange till slut 2019 släpades ut från Ecuadors ambassad med glest vitt skägg såg han ut som en jultomte någon hittat i rännstenen. Och det var egentligen precis vad som hänt. En gång ställde han sin visselblåsarsajt i journalistikens tjänst. Men det slutade med att han gick vilse i skräcken att bli fängslad i USA, vältrade sig i misogyni och i stället för redaktörer servade diktatorer med känslig information.
Anna Ardin och Sofia fick aldrig se sin sak prövad i domstol. Ord står mot ord. Men det spelar roll att de valt att öppet ge sin version, Ardin också i den nya boken ”I skuggan av Assange”. Det blir en symbolisk slutpunkt för ett decennium där berättelser om sexuella övergrepp stod i centrum i både samhällsdebatten och journalistiken.
Det finns många namn från de senaste tio årens nyheter som för alltid kommer att förknippas med denna kulturella omvälvning: Dominique Strauss-Kahn, Jeffrey Epstein, Michael Jackson, R Kelly, Gabriel Matzneff och i Sverige, Jean-Claude Arnault.
Mycket talar för att Julian Assange också kommer att minnas som en i raden.
Karin Olsson är ställföreträdande ansvarig utgivare och kulturchef på Expressen. Nästa vecka skriver Magnus Alselind, redaktionschef, Mediekolumnen.
Premium
Premium
Premium