Desperationen: ”Vad ska vi göra för att sluta dödas?”

Jag har upplevt det så många gånger förut, att hazarer massmördas i terrordåd i västra Kabul. Målen har varit allt från en brottarklubb, ett bröllop och en flickskola till det otänkbara – ett BB. 

Jag har sett de exploderade resterna av det som skulle bli en kärleksfull fest, skolböcker som slitits sönder av bomber, mammor som sköts i huvudena när de födde barn och bebisar som dödades när de föddes. 

Jag har hört skriken, gått i sjöar av blod, stått vid hundratals nygrävda gravar uppe på berget. 

Ändå har jag inte upplevt detta. Tisdagen den 19 april 2022 är det annorlunda. 

Hazarer är en minoritetsgrupp som till skillnad från majoriteten är shiamuslimer och generellt mer liberala. De har förföljts och massakrerats både historiskt och i nutid. Före talibanövertagandet i augusti 2021 bevakade många afghanska och internationella journalister dåden. De drabbade fick ut sina historier och de kände att någon lyssnade på dem. 

Nu känner de att ingen lyssnar. Och de som ska skydda dem är sådana som har dödat dem. 

Desperationen syns redan på vägen till det bortprioriterade hazardominerade området Dascht-e-Barchi i västra Kabul. Talibaner med automatvapen står överallt i de centrala delarna av huvudstaden och stoppar bilar. Det har varit allt fler sprängdåd den senaste tiden, även talibaner har dödats i en bomb och de har ökat säkerheten. 

Vägspärrarna är så många att man får köra i staccato. Kvinnor, män och små barn tigger framför dem, de väntar där de kan springa fram till bilarna och slå på rutorna. De slår hårt, som om det gällde deras liv, och det gör det också. 

Bilder av kvinnoansikten utanför skönhetssalonger har målats över, på ett ställe har det klistrats upp lappar över dem. Utanför bagerier sitter ansiktslösa kvinnor i rader på asfalt och väntar på att någon ska ge dem en brödbit. De är hundratals, kanske tusentals runt om i huvudstaden, och de har inte ett öre att köpa mat för. 

Män samlas i grupper på trottoarerna och letar med sprutor efter kärl att injicera droger i. Får en drog dem att falla ner på gatan och sova några timmar är de lyckliga.

Nästan hundra procent av alla afghaner går hungriga, de får inga jobb och det utannonseras hela tiden nya repressiva lagar. Afghanistan räknas i dag som den hårdaste diktaturen i världen, värre än Nordkorea. 

Flickor får inte gå i skola efter sjätte klass. Kvinnor och män får inte gå till parkerna samma dagar. Hälsovårdskliniker har stängts över hela landet för att USA har frusit valutareserverna, det går inte att få in pengar för banksystemet har kraschat, hjälporganisationer har fått svårare att arbeta på grund av sanktioner. Barn går runt med dödens uppsvällda magar och svälter långsamt ihjäl. 

Personer som arbetade för USA-stödda afghanska säkerhetsstyrkor letas upp och avrättas. Hem har genomsökts. Journalister släpats ut mitt i natten. Straff som stening och qisas, blodshämnd, ska återinföras. 

Utanför sjukhuset Muhammad Ali Jinnah i Dasht-e-Barchi gråter både kvinnor och män. Det har sprängts tre bomber i två pojkskolor i området i dag, de boende vet inte hur många skadade och dödade som ligger på det här och andra sjukhus och folk orkar inte mer.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

– Vad ska vi göra för att sluta dödas? skriker en man under den grå himlen som snart ska börja regna. 

Han spänner händerna i luften.

– Är vi inte människor? Är vi inte människor som alla andra? Har vi inte ansikten, kroppar, två armar, två ben? Vad ska vi göra? Vad är det vi kan göra för att få leva? De bara kommer och dödar oss. 

Tårarna som har samlats i hans ögon svämmar över och rinner nerför hans kinder.

– Det här gör de bara för att vi är hazarer. Det är ett folkmord. Du måste lyssna på människorna här och berätta det här för världen. Ingen hör vad de här människorna har att säga!

Kvinnor har kommit för att donera blod, men de släpps inte in på sjukhuset. En ung kvinna håller ihop sin sjal under hakan, hennes panna är spänt ihopdragen i djupa veck.

– Jag var vid Sayed Ul-Shuhada-skolan förra året när flickorna dödades. Nu dödas våra elever igen. Vi dödas för att vi är hazarer. Det är ett folkmord och det tar aldrig slut. Vi dödas under alla regeringar. Och föräldrarna som har förlorat sina barn i dag, de har inte ens mat hemma, de har inte pengar för att begrava sina söner. 

Hon höjer rösten och ropar: 

– Den här regeringen dödar oss också! 

Hela folksamlingen kryper ihop och sneglar på talibanpoliserna som står vid den stängda grinden. 

Jag går fram och tar ett par bilder med min mobil, men så fort en taliban ser det gör han en aggressiv rörelse med handen. En afghansk journalist blev misshandlad här tidigare i dag. 

Platserna för terrordåden är avstängda. Efter flera timmar lyckas jag ta mig in i den ena attackerade skolan, Mumtaz Education Center, ett mindre utbildningscenter där studenter anmäler sig frivilligt för att få extra undervisning inför sina nationella inträdesprov till universiteten. 

Afghanska journalister som har kommit hit under förmiddagen har körts bort. Personalen har blivit tillsagd att de inte får säga något om vad som har hänt. Allt ska se normalt ut, annars kommer de att straffas. Deras mobiler har gåtts igenom, bilder och filmer raderats. 

Klassrummet har noggrant tvättats rent. Två tvättsvampar ligger ursköljda kvar. På den bakre kortväggen syns hål och rispor efter explosionen, men det går inte att hitta minsta droppe blod. 

Däremot hittar jag små stålkulor längre fram i klassrummet. De ligger i en pöl med skurvatten som inte har hunnit torka. 

Det är stålkulor som terroristen stoppade i den hemmagjorda bomben.  

Terroristen är en 22-årig pashtun som registrerade sig som elev på utbildningscentret för fyra dagar sedan och började läsa en klass i fysik. Pashtuner är den största folkgruppen i Afghanistan, de flesta talibaner och andra sunniextremister är pashtuner, men majoriteten pashtuner är varken talibaner eller extremister och har precis som alla andra utsatts av krigen och terrorn. 

Varje morgon kom 22-åringen med en ryggsäck och satte sig i klassrummet. Han pratade dari, lät som han kom från Kabul, svarade på frågor från läraren, men pratade aldrig vänskapligt med de andra eleverna. 

Den här morgonen kom han som vanligt med sin ryggsäck, men han hade också en plastpåse i ena handen. En vanlig plastpåse som man får i affären. Han satte sig på en bänk längst bak i klassrummet. 

Vid sjutiden ringde hans mobil och han bad om lov att få gå ut och ta samtalet. Plastpåsen lämnade han på bänken framför sig, där det fanns en ledig plats. 

Ungefär en minut efter att han gick ut sprängdes plastpåsen. Stålkulor flög heta ut i klassrummet och trängde in genom hud och kött på fem elever. Ingen dog, men en som träffades i ryggen har livshotande skador.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Det finns en misstanke om att samma 22-åring gick vidare till en mycket större skola i området, Abdul Rahim Shahid som har 13 000 elever. Här gömdes två bomber, troligen även de i plastpåsar, i en gränd som pojkarna måste gå genom för att komma ut från skolan.

61-åriga rektorn Ghulam Haidar Hussaini släpper in mig när jag kommer och knackar på flickornas port, som vetter mot en annan gata än pojkarnas port.

– Det är väldigt sorgligt det här, säger han och går före mig över gården.  

Alla dörrar är låsta, men han tar fram en nyckelknippa och öppnar de två som går in till hans kontor. Runt halsen har han en svart-vit-rutig sjal, långskjortan är grå.

– Folk kommer hit för att lära, men i stället blir de mördade. Under ramadan. Före eid.  

Ghulam Haidar Hussaini var här i morse när bomberna exploderade. 

– Det var vid 9.30-tiden, när eleverna som går i tolfte klass skulle gå hem. Vi har begränsade lektioner, allt är tidigarelagt under ramadan. Jag har också delat upp klasserna av säkerhetsskäl, de kommer i fyra olika omgångar under dagen, jag vill inte ha alla här samtidigt ifall det blir en attack. 

Schemat finns nedtecknat med bläck i en liggare, som han visar mig. 

– Hade jag inte gjort det, om vi hade haft alla klasser här och om vi hade släppt ut alla på en gång, hade 500 eller kanske till och med 600 dödats i dag. 

Han sätter händerna för öronen. Det ringer i dem efter explosionerna och han har svårt att se med vänstra ögat.

– Sedan vill jag faktiskt inte se något heller, inte med något öga. Jag mår inte bra alls. Det är väldigt svårt för en rektor att se sina elever dödade. Jag vill inte ha sett något av det jag såg i dag. 

Skolan har inte tagit emot några hot, men eleverna som går här får höga betyg, är duktiga i sport och kommer ofta in på bra universitet. Rektorn kände därför på sig att den skulle attackeras. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

– Den första bomben exploderade precis vid pojkarnas port, i gränden utanför porten, när de hade gått ut. Jag och lärarna sa åt resten av eleverna att genast gå till sina klassrum, och därifrån tog vi ut dem från skolan på andra sätt. 

Han pekar med fingrarna åt alla möjliga håll, utom mot gränden.

– Vi har nödutgångar överallt, det är planerat så, och vi fick ut alla i bostadsområdet. Jag vet att det brukar komma in terrorister och skjuta efter de spränger bomber, så jag ville få ut alla elever väldigt snabbt. 

När boende i området samlades i gränden för att försöka rädda livet på eleverna som skadades i första bomben och bära bort kroppsdelarna från de som dödades exploderade en bomb till, vid 9.40-tiden. 

– Det var i hörnet av gränden, ungefär 60 meter till höger.

Rektorn vill inte säga något om antalet skadade och dödade. Kabuls guvernör har varit här och beklagat sorgen och föreslagit att Islamiska Emiratet ska bygga en polisstation vid skolan. 

En grupp skolpojkar har ett möte i ett tomt klassrum. Det är en elevgrupp som har bildats för att försöka ta reda på hur många som har skadats och dödats. Officiellt har det sagts att sex har dödats, men 18-åriga Rahmatullah Haidari, som går i tolfte klass och var i gränden när bomberna exploderade, säger att han såg ungefär 30 döda och ungefär 50 skadade. Han uppskattar att det var runt hundra människor i gränden. 

– Jag gick bland mina vänners kroppsdelar, hur ska jag ens kunna förklara hur det känns. Det jag såg i den här gränden … 

Rahmatullah vänder ner blicken.

– De flesta döda var elever. En som var död eller skadad var ett litet barn. Det är en fruktansvärd dag för oss alla. 

Han tittar upp på mig och frågar:

– Ska vi bara fortsätta dödas? 

Jag går ut genom pojkarnas port och tar till höger i gränden. Den är smal och det finns ingenstans att fly. Fasaderna har sprängts och färgats svarta där bomberna exploderade. Glas från fönster har krossats. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

I mitten av gränden går det en avloppsränna. I avloppsvattnet flyter blod och något tjockare som ser ut att komma från människor. Allt annat har svabbats rent. 

På en video som har släppts ser man hur orangeklädda renhållningsarbetare tvättar gränden. På en annan video som har läckt ser man hur det såg ut före det. Blod rann över marken och sprängda pojkar låg i en hög i avloppsrännan. Ett par skottkärror hade lastats med en halv kropp och ett avsprängt ben. 

Nästa dag ger hälsodepartementet mig tillstånd att gå till sjukhuset Muhammad Ali Jinnah. Då har de svårast skadade redan flyttats till sjukhuset Emergency, som jag inte kommer in på. 

Enligt information från olika sjukhus i Kabul ska det finnas minst 15 döda och minst 49 skadade, men på Muhammad Ali Jinnah säger man att det är sex döda. 

Det är omöjligt för mig att kunna bekräfta några siffror. Även den container som står på baksidan av sjukhuset, där döda kroppar lades, har tvättats ren.

Den sjukhusansvariga vill också förklara att de som kom för att donera blod inte hindrades av talibanerna, utan att sjukhuset hade sagt att de inte behövde något blod och att de inte ville bli störda i sitt arbete. De visar blodbanken och säger att de använde 30 procent av det blod de hade. 

På akutmottagningen drog de ut alla britsarna i en stor hall, för att kunna behandla många skadade samtidigt. 

Uppe på avdelningarna ligger offer från attackerna. 55-åriga Hawa Gul är splitterskadad i huvudet. Hon sover på sidan när jag kommer, men öppnar senare ögonen och säger med svag röst att hon var på väg till skolan för att skriva in en släktings barn. 

– Det var väldigt många människor där. Efter explosionen vet jag inte vad som hände. 

Hon somnar om. Huvudet är lindat, ansiktet svullet och vänstra ögat lila-blått. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

17-åriga Shams Mohibi har fått en ny vinröd långskjorta. Hans gympaskor, som står under sjukhussängen, är perforerade av den första bomben. Kläderna han hade på sig har lagts i ett lakan som har knutits ihop.

– Jag gick ut från skolan med mina vänner, vi gick till vänster i gränden. Det var nog 20 elever framför mig. Allt exploderade och jag kunde inte se eller höra någonting. 

Han tänker efter. 

– Min kropp kastades upp och mitt huvud slogs in i en vägg. När jag försökte resa mig såg jag blod och många döda och jag ville försöka hjälpa dem, men jag kunde inte gå. Jag visste inte vad som hade hänt med mig. Jag satt på gatan och sedan kom det ambulanser och efter någon timme kom jag hit.

Shams är splitterskadad i höftområdet, nära de intima delarna. Splittret har tagits ut och han får dropp. 

– Två av mina vänner dog. De heter Milad Alizada och Pardis Noori … 

När han nämner namnen sväljer han. 

– … vi har gått i samma klass sedan ettan. Jag såg fler än åtta döda kroppar, de var delade i bitar. 

Han gestikulerar åt olika håll. 

– Det låg kroppsdelar överallt, det var en hand här och en fot där. Det finns människor som inte vill att vi ska utbildas, som inte vill att vi ska gå framåt. Regeringen måste ta vår säkerhet på större allvar. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

I en annan säng ligger 28-åriga Murtaza Muradi platt på rygg. Han har en bruten arm som har dragits ihop med stålskruvar, en splitterskadad axel, ett splitterskadat bröst, ett splitterskadat knä, ett splitterskadat lår, ett splitterskadat huvud och ett ansikte som är helt prickigt av splitter. Han är inlindad i vita bandage och får anstränga sig för att höra och prata. 

– Va? Ja, jag gick på gatan och ville hjälpa de som skadades i den första explosionen när den andra explosionen hände. Jag tror att jag såg fem eller sex döda efter första explosionen. Va? Ja, efter den andra explosionen minns jag ingenting. Jag vaknade här. 

17-åriga Ali Jan, som har fått på sig randiga sjukhuskläder, är splitterskadad i en vad. Hans ögon är utmattade. 

– Jag gick ut från skolan och gick till vänster. Det explodera och sedan vet jag inget mer. De som gör det här är fiender till utbildning. De attackerar oss för att vi är hazarer.  

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

På ett grönt lakan ligger 18-åriga Ali Razan, som hänger med huvudet och tittar ner på sina splitterskadade ben. Efter ett tag rätar han upp sig, drar ihop fingrarna och trycker knogarna mot varandra. 

– Vi skulle gå ut från skolan … jag skadades i den första bomben. Jag kommer inte ihåg någonting. 

Ljus skiner in på honom från fönstret vid sängen. 

– Jag vet inte vad de här människorna har för problem med att vi utbildar oss. Jag vill fortsätta gå i skolan, men jag kommer inte känna mig säker där, så klart.

En 19-åring som är splitterskadad i en arm och i ryggen – den är prickig, som att han har träffats av många små runda projektiler – blev inte skadad i gränden, utan i klassrummet på utbildningscentret. 

– Jag heter Ramazan Husseini. Jag satt två bänkar från explosionen. Jag kommer ihåg killen med plastpåsen, han var äldre än oss och han svarade på lärarens frågor. Jag pratade aldrig med honom och jag såg honom inte prata med någon. Vi studerade fysik. Han kom med sin väska och en plastpåse på morgonen. 

Inne på intensivvårdsavdelningen håller Ali Dhad en hand över sin sons panna. En läkare och en psykolog står på varsin sida om sängen. Framför den hänger blå skynken.

I sängen vaknar 18-åriga Mohammad Ahmedpur sakta upp efter en stor operation. Hans tillstånd är kritiskt. 

Psykologen går fram till mig. 

– Det är hundratals stålkulor i hans rygg, de har gått in i hans inre organ. 

Sedan lutar han sig mot mig och sänker rösten till en viskning: 

– Det har blivit så svårt för oss att arbeta här. Vi försöker göra allt för att skicka honom till ett privatsjukhus. 

Mohammad skadades i klassrummet på utbildningscentret. 

– Jag satt där och lyssnade på läraren. Killen bakom gick ut för att prata i telefon … han lämnade en plastpåse på en bänk … Efter explosionen såg jag att klassrummet var fullt av rök och det luktade väldigt illa. 

Längs gator i bostadsområdet Dasht-e-Barchi hänger bilder av människor som har dödats på husdörrar. 54-åriga Said Mohammed Hussein sprängdes i den andra bomben. Hans fru sörjer utomhus på marken och klarar inte av att prata, men hennes syster berättar:

– Han hörde den första bomben, han hade tre söner i skolan och sprang dit, han hittade dem och bad dem gå hem. Själv stannade han för att hjälpa skadade och då exploderade den andra bomben. Han blödde väldigt mycket, han togs först till 100-bed-sjukhuset som ligger nära skolan och sedan till Ali Jinnah, men ingen kunde inte göra något. Han dog. Vi begravde honom i går kväll.  

På golvet i ett annat hus gråter 44-åriga Najiba och mumlar ohörbara ord. Hon håller i en trasa som hon torkar ansiktet med. På handen har hon en infart. Hon blev så chockad när hon fick veta att hennes äldsta son har dött att de fick ge henne dropp. 

Najiba fortsätter gråta och vaggar fram och tillbaka. Hennes man, 42-åriga Muhammad Asan, säger att deras son var 18 år och hette Milad Alizada. Milad som var vän med 17-åriga Shams Mohibi, han som hade fått en ny vinröd långskjorta på sjukhuset. 

– Milad var väldigt snäll, han gav mig alltid stöd. Han sa att han ville utbilda sig för att kunna hjälpa mig, men nu har fienden tagit honom ifrån mig, säger pappa Muhammad. 

Han drar upp det högra byxbenet och visar sitt ben, som han har i en skena. 

– Jag är handikappad, jag skadades för många år sedan i kriget. Vår familj har varit hårt drabbad. En annan familjemedlem dödades i terrordådet mot justitiedepartementet 2014 … och två till har dödats i kriget … så Milad är den fjärde vi förlorar i familjen. 

Ansiktet är smalt och fårat. 

– Fienden låter oss inte utbilda oss, så det är väldigt svårt för oss. Det finns ingen fred för oss. Anledningen till att de dödar oss är att för att vi är hazarer. 

Muhammad drar ner byxbenet. 

– Vi vet inte vad vi ska göra. När jag går ut tror jag inte jag ska komma tillbaka för vi är under hot hela tiden. Milad var väldigt smart, han hade alltid högsta betyg och han var också en väldigt bra boxare. Han fick många medaljer och utmärkelser. 

Innan jag ska gå säger mamma Najiba något. Jag hör inte vad och frågar Muhammad om han kan upprepa det. 

– Hon säger: ”Han var mitt ljus. Nu är allt mörkt.”

Efter att detta skrevs dödades minst 31 och minst 87 skadades i en bombattack mot en moské i ett hazardominerat område i staden Mazar-e Sharif, den 21 april 2022.