Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Deras liv är en väntan på att få dö

Gulsom, Dowlat, Aziza, Zulaikha – samt Sabzagul och Nazanin. Sex kvinnor som alla är offer för generationer av misshandel. Foto: Niclas Hammarström

UNDER BURKAN 20-åriga Sabzagul har överdoserat tabletter, försökt skjuta sig, hänga sig och kastat sig ut från ett tak. 

Hon har blivit bortgift med en äldre man, en ung pojke och tvingats ha sex med släktingar.

Hennes mamma Nazanin, som blev misshandlad av Sabzaguls pappa, säger att det enda som hon och hennes dotter har genomlevt är smärta:

– Livet i Afghanistan är för män, inte för kvinnor.

Sabzagul berättar i hetsig stackato om allt som har hänt henne:

– Snälla låt våra röster bli hörda, ni måste berätta för världen hur vi afghanska kvinnor har det. Kvinnorna är svaga här och männen är starka. Män kan göra vad som helst med kvinnor och kvinnor kan inte säga nej. Det finns ingen lag för kvinnor i Afghanistan. Fram tills i dag har jag aldrig varit lycklig och alltid gråtit och haft ont i hjärtat.

Hon är 20 år.

20-åriga Sabzagul säger att i Afghanistan är det ett stort problem när en flicka föds. Både hon och hennes mamma har blivit våldtagna och slagna. Foto: Niclas Hammarström

– I vårt samhälle tycker familjen att det är ett stort problem när en flicka föds. Så fort vi blir 13 år gifter våra pappor bort oss.

Det var i den åldern som hennes pappa gifte bort henne med en förmögen 50-åring. Hon var hans tredje fru. Han tvingade henne till sex och hon fick inte säga nej. 

– Han slog mig hela tiden och kvävde mig. 

Hon visar hur han höll för hennes hals. 

Afghanistan är det farligaste landet i världen för kvinnor.  87 procent av kvinnorna är utsatta för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld, enligt FN. Samtidigt har de väldigt svårt att fly. Majoriteten får inte gå ut utan en manlig släktings tillstånd och de har inga egna pengar.

I en serie reportage berättar afghanska kvinnor för Expressens Magda Gad och Niclas Hammarström om sin vardag med misshandel, våldtäkter, barnäktenskap, incest och hedersmord.

– Jag blev gravid. När jag frågade efter bröd till mig och min dotter slog han mig. Jag fick inte gå ut och handla själv, jag fick inte gå ut alls, inte ens för att hälsa på min familj. Han slog mig varje dag och jag hade ingen mat så jag bestämde mig för att dö och avsluta det här livet för alltid. 

Två gånger överdoserade hon tabletter. Hon svalde all medicin hon kunde hitta i huset. 

– Min man tog mig till sjukhus och magpumpade mig. Efter andra gången lämnade han mig hos min pappa och försvann.

Mannen åkte till Iran och gifte sig med en fjärde fru. 

– När det hade gått tre år utan att jag hade sett honom ansökte jag om skilsmässa.

Frånvaro är ett av få skäl som kan ge en kvinna i Afghanistan skilsmässa. 

– Jag bodde hemma hos min familj och de tyckte att jag var en belastning för dem. 

TV: Hör de afghanska kvinnornas vittnesmål 

"Han hotade mig hela tiden"

Sedan dog hennes pappa. Då blev det farbror som tog besluten. 

– Han bestämde att jag skulle gifta mig med hans son som var 13 år. Jag sa nej, jag ville inte för det var en pojke, han var ett barn. Då sa min farbror åt sin son att gå och våldta mig för blir man våldtagen måste man gifta sig med våldtäktsmannen, då kan man aldrig bli gift med någon annan. 

Hon drar både armarna och benen närmare sig. 

– Jag var så rädd för att bli våldtagen, det är en sådan skam, så jag gick med på att gifta mig med pojken. 

Men farbror hade en annan plan. 

– När vi hade varit gifta i tio dagar och jag hade tvingats ligga med 13-åringen kom farbror till mig och sa: ”Jag gifte dig inte till min son för att du skulle vara med honom utan för att du skulle vara med mig. Om du inte har sex med mig kommer jag göra det här huset till ett helvete för dig.”

Farbrodern var i 60-årsåldern. Sabzagul var 19.

– Han hotade mig hela tiden. När jag sa till hans fru vad han gjorde anklagade han mig för att ljuga och slog mig med en påk. Han låste in mig i ett rum och kom och slog mig. Jag sa till honom att det är okej för mig att dö.

 

Expressens fotograf: Det gör ont i magen när jag ser den här bilden

En dag lämnade farbrorn dörren olåst. 

– Det fanns ett gevär i huset och jag ville skjuta mig, men det var långt och stort och jag visste inte hur man skulle göra. Jag såg en krok i taket och försökte hänga mig i min sjal, men jag nådde inte upp, det var för högt. Då sprang jag upp på taket och dök ner så jag landade på huvudet. 

På sjukhuset sa läkarna att Sabzagul hade en blödning i hjärnan. Efter två veckor kom hennes farbror och sa: ”Sy ihop hennes huvud så jag kan ta hem henne.”

Sabzagul fick juridisk hjälp av en lokal kvinnoorganisation och farbrodern häktades, men han har släppts fri och jagar henne. Hon är deprimerad och har konstant huvudvärk. 

– Jag har förklarat för polisen men ingen lyssnar på mig. Jag har ingen att vända mig till nu och jag vill inte gifta mig igen så det finns inget mer för mig i det här livet. 

I besöksrummet sitter Sabzaguls mamma, 50-åriga Nazanin, i en svart chador. Hennes mjuka kinder hänger. Ögonbrynen pekar nedåt. Händerna är kraftiga. Hon säger att livet bara är smärta. 

– Jag har min egen smärta och min dotters smärta. Sedan jag giftes bort när jag var 14 år har jag blivit slagen av min man, min svärmor, min svärfar och min mans bröder. Alla slog mig och ingen sa något. 

Sabzagul är ett av hennes sju barn. Inget av dem har kommit till frivilligt. Hon ville aldrig vara med sin man – Sabzaguls pappa. 

Nu är hon änka. 

– Jag tvättar och städar och lagar mat åt andra människor. Det är hela mitt liv. 

Hon vrider handflatorna mot varandra. Valkiga handflator med linjer som hon vill glömma. 

– Livet i Afghanistan är för män, inte för kvinnor.

Gulsom är 65 år: ”Jag vet inte hur jag växte upp och hur jag blev så här gammal. Min kropp är förstörd både utanpå och inuti.” Foto: Niclas Hammarström

GULSOM: "Jag har inte haft något liv"

De äldre kvinnornas hud är som pergament, hjärtslagen ekon från liv som det aldrig blev något av. Om de fortsätter andas eller inte spelar ingen roll, för dem eller för någon annan. 

Gulsom har sedan länge vant sig vid att inte vara värd något som levande. Anonymiserat skyld i svart. Som om hennes identitet inte har fått finnas. 

Nästan förvånat lyfter hon händerna mot bröstkorgen:

– Jag vet inte hur jag växte upp och hur jag blev så här gammal. Min kropp är förstörd både utanpå och inuti. Jag har inte haft något liv och nu är allt borta. 

Hon är 65 år och har fem barn. 

– Jag har inte sett dem växa upp, de är alla gifta. 

När flickor gifts bort i Afghanistan flyttas de till mannens hem. 

Gulsom var åtta år när hon blev bortgift. 

– Min man var över 15, jag vet inte exakt. Jag var liten och visste inte någonting. Mina svärföräldrar slog mig varje dag för jag kunde inte ta hand om hemmet. 

Tusentals döda varje år

Nästan 17 miljarder dollar investerades i olika utvecklingsprogram i Afghanistan mellan 2001 och 2017. 132 miljarder dollar investerades för återuppbyggnad – mer än i Västeuropa efter andra världskriget. 

USA la 750 miljarder dollar på olika militära insatser. Trots det är Afghanistan ett av världens minst utbildade, mest fattiga samt det fjärde mest korrupta landet i världen, enligt Transparency International. 

 

I oktober 2018 meddelade FN att antalet civila dödsoffer nådde sin högsta punkt sedan 2014. Från januari till september 2018 dödades minst 2 798 civila och över 5 000 skadades.

 

Enligt en undersökning från 2011 riskerar en av elva afghanska kvinnor att dö när de föder barn. 

Mer än en tredjedel av alla pojkar och en fjärdedel av alla flickor mellan fem och sjutton år är utsatta för riskfyllt barnarbete, uppger Unicef.

 

Fotnot: Regeringen i Afghanistan har inte kontroll över hela landet och statistik som tas fram av regeringen och organisationer kan skilja sig sinsemellan och kan inte tas som exakt. 

Expressens fotograf: "Gulsom blev symbolen för det onda i landet"

Hon känner med en hand över skallbenet. Hennes fingertoppar fastnar i inbuktningar. 

– Jag har ärr överallt och ont efter all misshandel. 

Ett år efter bröllopet krävde hennes man att hon skulle uppfylla sin plikt som hustru. 

Hon säger att det inte går att säga nej till det som kvinna.

– Då slår han dig och våldtar dig. 

Men hon var inte en kvinna. 

Hon var nio år. 

Dowlat, 65, hade fött tolv barn när hon var 24 år. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

DOWLAT: "Det har varit så här sedan kriget" 

Dowlat är 67 år. Ansiktet är inramat av en vit, noggrant vikt sjal. Mungiporna, nästippen, kindbenen – allt hänger nedåt. Linjerna är mörkt skuggade av tiden. 

Tid hon helst hade varit utan. 

När hon var liten brukade hon lägga något över sina barns ansikten när de sov. Som ett lock. 

Hon hoppades att de skulle dö. 

– Jag gifte mig när jag var tolv. Min man var 45. Han hade två andra fruar men de hade inte kunnat få barn, så det blev min uppgift. När jag var tolv födde jag mitt första barn. Varje år fick jag ett barn. Jag levde med min man i tolv år och jag har tolv barn. 

Första gången hon födde tog det två dygn. Kvinnorna som var närvarande trodde inte att hon skulle överleva. Hennes bäcken var inte färdigutvecklat. 

Samtidigt som hon var gravid behövde hon sköta hemarbetet. 

– Alla i hans familj skrattade åt mig och sa att jag kan ingenting och min man slog mig. 

 

De tillät henne inte heller att ha närhet till barnen. 

– Jag fick inte pussa dem på kinden, de sa att det är skam. 

 När hon var 24 år dog hennes man. Då blev hon glad. Hans bror erbjöd sig enligt sed att gifta sig med henne, men hon sa nej.

– Jag ville inte ha någon ny man, så jag fick börja arbeta hos andra familjer. 

Hon hoppades att hennes söner skulle försörja henne när de blev stora, men ingen av dem har gjort det. 

– Männen är inte snälla. Det har varit så här sedan kriget för de är vana vid våld och heder är för dem att slå kvinnor. 

Att kvinnor skulle kunna ge sig av utomlands som män gör menar hon inte är möjligt: 

– Kvinnor har inte tillåtelse från sina familjer att fly till Europa och de har inte heller pengar. 

Dowlat är själv hatad av en av sina vuxna döttrar, Gol, för att hon inte gav henne någon frihet. 

Den 49-åriga dottern, som har samma hängande linjer och mörkskuggade ansiktsdrag, kan inte förlåta sin mamma för att hon gifte bort henne med en systerson, som var elak.

Aziza har inte känt lycka en enda dag i sitt liv. Hon blir fortfarande rädd när hon tänker på förlovningsdagen när hon var sju år. Foto: Niclas Hammarström

AZIZA: "Jag har blivit störd i huvudet av allting"

Aziza ser ut som en flicka. En flicka med djupa rynkor och ljus röst. Hon är späd, rör sig mjukt och gråter lätt. 

–  Mitt hjärta är fullt av sorg. Ibland kommer jag att tänka på något och då kommer tårar i mina ögon. 

Hon är 35 år och piga. Som barn bodde hon i en by med öken och berg och knöt mattor. 

– Min mamma tog pengarna. Det fanns inga ställen där man kunde leka, så jag minns inget annat. 

När hon var sju år blev hon förlovad med en släkting som var 21 år. 

– Det var en dålig dag för mig, jag grät. 

Hon gråter: 

– Jag tänkte att vem är den här okända mannen och vad ska han göra med mig. Han kom inte till vårt hus, men jag var ändå väldigt rädd och fortfarande känner jag denna rädsla. 

 

När hon var tolv år tog mannen hem henne till sig. 

– Första natten skrek jag och grät och sa att jag ville tillbaka till min mamma. Han lovade att han skulle ta tillbaka mig nästa dag, men det gjorde han inte. Det fanns ingen matta på golvet, så vi fick sova direkt på betongen. Han rörde mig inte då. 

Men det ändrades. Hon börjar skratta.

– Jag skrattar för jag har så svårt att tänka på det, jag har blivit störd i huvudet av allting. Jag sa nej för jag var så rädd. Men han tvingade mig. Han slog mig och sparkade mig och höll fast mina händer och ben. Jag var sedan inte medveten om vad som hände. 

De första tre åren blev Aziza inte gravid. Hennes man tog sig då en andra fru. 

– Han började slå mig utan anledning och kvinnan tog mina smycken, hon slet ut mina örhängen. Jag gick till en rättegång och de frågade om jag ville ha skilsmässa, men jag vågade inte. När jag kom hem sa han att han inte ville ha mig längre och kastade ut mig. Jag åkte till min mamma och tvättade grannarnas kläder och fick lite pengar för att kunna köpa mat. 

Hon håller ut armarna. Sökandes efter något som hon inte hittar. 

– Jag har fortfarande ont i huvudet för min man slog mig så mycket i huvudet att jag inte ens minns när jag fick min första son eller var vi bodde. Min son är likadan, han slår både sin fru och mig och jag vill att han hamnar i fängelse.

Stilla försöker hon torka bort det ledsna med sin svarta sjal. 

– Afghanska kvinnor har det väldigt dåligt för de får inte välja själva. Männen bestämmer allt. Och det finns ingen myndighet som gör något för att hjälpa oss. Jag ber alltid till gud att jag ska få dö för jag orkar inte med det här livet längre. Det finns ingenting som jag tycker om att göra. Jag har inte haft en enda lycklig dag i mitt liv.

Zulaikha, 52, tvångsgiftes med en släkting när hon var elva år. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

ZULAIKHA: "Min pappa band fast mig"

Zulaikha har klätt upp sig i en leopardblus under sin chador. Hon säger att hon är 52 år men hon ser ut att ha levt dubbelt så länge. 

Ryggen är rak och hon sticker ut hakan. Det finns ingen anledning till att skygga längre. Inget kan hända som är värre än det som redan hänt. 

– Jag var elva år när jag tvångsgiftes med en släkting som var 25. Min pappa och mina bröder band fast mig för att min man skulle ha sex med mig. Jag ville rymma men de sa att jag måste. 

Mannen jobbade inte så Zulaikha fick försörja familjen. 

– Han satt bara hemma och jag fick tvätta och städa och laga mat åt folk och ta hand om barnen. Jag har haft ett extremt tungt liv. 

Han är död i dag.

– Jag kan inte säga att jag kände något alls när han dog. Han gjorde aldrig något för mig och nu är mitt liv slut.

 

Magda Gad och Niclas Hammarström på plats i Afghanistan

Fler reportage i serien