Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Deras barn togs ifrån dem efter tre timmar

Mustafa föds den 30 december 2015 på ett svenskt sjukhus. Mamma och barn mår bra. Donca har inga stora komplikationer och hennes son väger 3765 gram. Så långt är allt bra. Men vad som händer sedan – där skiljer sig versionerna åt. Foto: Lisa Mattisson
Vi hade ingenstans att bo med barnet. Vi trodde att ni kunde ta hand om det i kanske två veckor. Men nu bor vi hos Sofia och har allt som behövs. Vi stannar en månad, och sedan åker vi hem till Rumänien. Vi vill bara ha tillbaka vårt barn, säger pappa Asan. Foto: Lisa Mattisson

Donca och Asan fick vara med om varje förälders mardröm.

Tre timmar efter förlossningen försvann deras bebispojke från BB.

– Jag vill ha tillbaka mitt barn. Varför tog de honom? Jag längtar så efter mitt barn, säger mamma Donca.

Föreningen HEM

■ Föreningen HEM organiserar volontärer som hjälper EU-migranter, bland annat genom ledsagning till myndigheter, svenskundervisning, rådgivning, sjukvård och arbete.

Mamma Donca lider av mjölkstockning och svår saknad. Pappa Asan har i princip slutat äta. Han bara röker. Deras nyfödde son Mustafa har lätt kolik och bra viktutveckling. Men det vet inte hans föräldrar – inte än.

För baby Mustafa placeras i jourhem under sin tredje timme i livet. Först när han är tio dagar gammal kommer han tillbaka till föräldrarna och då måste en annan kvinna visa Donca hur pojken vill ha sin mjölkersättning och på vilket sätt man får honom att rapa.

– Världens gulligaste bebis, säger jourmamman när hon lämnar pojken till föräldrarna.

Ja, de vet det.

De har nog sagt detta till oss tio gånger under de senaste timmarna.

Men låt oss börja från början.

Föräldrarna förstår aldrig var barnet tar vägen

Mustafa föds den 30 december 2015 på ett svenskt sjukhus. Mamma och barn mår bra. Donca har inga stora komplikationer och hennes son väger 3765 gram. Så långt är allt bra. Men vad som händer sedan – där skiljer sig versionerna åt.

Socialtjänstens uppfattning är att föräldrarna ber om hjälp efter förlossningen, och därför placeras Mustafa på jourhem direkt. Föräldrarna, däremot, förstår aldrig vart barnet tar vägen, och det tog ett tag för dem att spåra upp pojken. Nu ska allting redas ut, och Expressen får vara med vid första mötet mellan föräldrarna och socialtjänsten.

Mustafa är tio dagar gammal. Socialarbetaren som tagit beslutet är på semester, så det är hennes chef, gruppledare på myndighetens barnsektion, som sitter mitt emot de förtvivlade föräldrarna. Tolk var egentligen på väg, men i sista stund kan han inte komma, utan är med på en högtalartelefon.

– Då börjar jag med att sammanfatta det som har hänt, inleder gruppledaren. Socialtjänsten fick information om att ni kommit in till sjukhuset, och att ni då bodde i en bil. På sjukhuset sa ni att ni inte kunde ta hand om ert barn. Att ni ville att vi skulle ta hand om ert barn, och att ni skulle ta hem barnet efter sex månader.

Hon frågar om föräldrarna är överens med den här beskrivningen. Tolken översätter. Donca protesterar genast.

– Nej, det stämmer inte. Jag skulle aldrig lämnat barnet. Det var de på sjukhuset som slängde ut mig. Jag vill inte att barnet ska vara hos någon annan än mig, säger Donca.

– Men ett spädbarn kan ju inte bo i en bil i 14 minusgrader, invänder gruppledaren.

Nu blandar sig fler personer i samtalet.

Volontären Sofia lycka spåra Mustafa

Närvarande på mötet finns nämligen också Lotta och Sofia, två helt vanliga svenska eldsjälar. Lotta är en engagerad privatperson som talar skaplig rumänska. Då och då pratar hon med tiggare, eftersom hon kan språket.

Den 1 januari berättar en tiggare att en släkting fått barn, men att bebisen blivit bortförd från sjukhuset.

– När jag sedan träffade paret själva visste de ingenting. Var är barnet? Hur ska jag kunna amma?, säger Lotta.

Hon kontaktar föreningen HEM, som hon vet hjälper EU-migranter. Först är det oklart vad som egentligen har hänt. Handlar det om en regelrätt kidnappning? Bör de larma polis? Till slut lyckas HEM-volontären Sofia spåra Mustafa. Han är i säkerhet, i ett jourhem, nio mil bort.

Jakten på alla papper fortsätter, det är till exempel Sofia som fixar fram intyg på barnets födelse från sjukhuset. Familjen får också bo hemma hos henne. Fortfarande är det inte riktigt klarlagt hur socialtjänsten kunde placera barnet i jourhem så snabbt och på så oklara grunder. Donca förnekar att hon skrivit på några papper, någon plan verkar inte finnas och det är oklart om socialtjänsten har några kontaktuppgifter till föräldrarna.

Detta försöker Sofia nu förklara för socialtjänsten.

– Om ni omhändertar barnet utan att förklara, då tror föräldrarna att de ska kunna träffa honom. Att mamman ska kunna amma. De förstår inte att han ska bo så långt bort. De har sprungit och letat efter sitt barn, säger hon.

Pappa Asan: "Vi hade ingenstans att bo med barnet"

Också pappa Asan försöker förklara och vädja.

– Vi hade ingenstans att bo med barnet. Vi trodde att ni kunde ta hand om det i kanske två veckor. Men nu bor vi hos Sofia och har allt som behövs. Vi stannar en månad, och sedan åker vi hem till Rumänien. Vi vill bara ha tillbaka vårt barn, säger Asan.

Samtalet går långsamt eftersom allt ska tolkas genom högtalartelefonen som ligger mitt på bordet. Men nu verkar det som att parterna har nått en förståelse.

– Ni tänkte att barnet skulle omhändertas en kort tid? Men nu har ni bostad, och då vill ni ha honom tillbaka? sammanfattar gruppledaren.

– JA JA JA, ropar föräldrarna.

Det behövs ingen auktoriserad tolk för att fatta detta.

Och plötsligt verkar allting lossna.

– Vi tänker att Mustafa kan komma hem i dag. Bara allting är ordnat. För det handlar om att ett spädbarn inte kan bo i en bil, säger gruppledaren.

Hon vill ha garantier från Sofia att paret verkligen får bo där, och det får de ju, Sofia har redan bäddat en bebissäng i det rum som familjen får disponera.

– Då går jag och ringer jourhemmet nu, och bestämmer tid och plats, säger socialarbetaren och reser sig.

"Jag längtar så efter mitt barn"

Nu händer det saker. Plötsligt sitter jourmamman i en bil – på väg hit. Stämningen blir lite febrig. Asan går ut och röker igen, Donca rör sig oroligt på stolen. Hon har mjölkstockning eftersom amningen kom av sig så tvärt.

– Jag längtar så efter mitt barn. Jag har haft lite ont sedan förlossningen, men nu är smärtan borta. Det känns jättejätteskönt att vi få tillbaka honom, säger hon när mannen återvänt.

– Även om vi är väldigt fattiga så älskar vi våra barn, precis som ni gör. Ni ska få se vilket vackert barn det är. Han ser ut lite som ni, han är blond, säger Asan.

De är lite häpna över att allt verkar ordna sig så snabbt.

– Om inte ni hade varit med, hade vi varit i underläge som fattiga människor. Vi fick inte med oss någon födelseattest, så vi har varit rädda att någon annan skulle få vårt barn, säger Asan.

Nu stannar de i Sverige tillräckligt länge för att ordna pojkens alla papper med rumänska ambassaden. Under tiden försörjer de sig på att tigga. Asan är yrkesförare, men är beredd att ta vilket arbete som helst. Alla pengar som paret får ihop skickar de till familjen. Till våren återvänder de till Babadag i Rumänien, där båda växt upp och där de tre äldre barnen bor med sin farmor. Förhoppningsvis reser de då tillsammans med nya bebisen.

"Jag är jättelycklig just nu"

Och nu. Ja. Är det inte? Visst måste den blonda kvinnan med ett knyte i famnen vara jourmamman? Jo, men det är det. Donca lyser. Hennes ansikte avger faktiskt ljus. Lille Mustafa har en vit overall med öron och piper stillsamt när han landar hos sin mor. Jourmamman fixar mjölkersättning à la Mustafa (hon vet ju bäst vad han gillar) och visar Donca: "Vyssja honom så här, lite lugnare, det tycker han om". Jourmamman älskar bebisar.

– Det är det bästa som finns. Jag gör mitt allra bästa för att de ska ha det bra, men jag är inställd på att det kan handla om dagar eller veckor. Om jag inte älskade barnet fullt ut, tror jag inte att de skulle ha det så bra. Sedan får jag gråta med min man och mina barn när de försvinner, säger jourmamman.

Donca älskar framför allt en bebis, sin son.

– Jag är jättelycklig just nu. Att jag har min pojke. Han har blivit större och han är ännu vackrare, säger hon.

"Ett stort steg för vilken människa som helst"

Dagen efter mötet mellan föräldrar och socialtjänst svarar gruppledaren på socialtjänsten på Expressens frågor. Eftersom föräldrarna under mötet uttryckt att Expressen får följa deras ärende får vi också ta del av sekretessbelagda uppgifter.

På mötet återkom du flera gånger till att paret bor i en bil, och det var kallt. Var detta avgörande i ert agerande?

– Den främsta anledningen var inte hur de bodde. Den främsta anledningen var föräldrarnas önskemål. Pappan sa ju också det under mötet, att de bad om hjälp. Sedan om de då befann sig i något slags chock, det vågar inte jag svara på.

– Men att bo i en bil när det är 14 minusgrader, utan någon annan lösning, det är ju inte särskilt bra för ett spädbarn.

När skulle föräldrarna få se sitt barn igen, enligt socialtjänstens plan?

– I det här fallet var det så att föräldrarna bad om hjälp. Då blir det en placering enligt socialtjänstlagen, och planen var att föräldrarna skulle ha kontakt med socialtjänsten och ha umgänge med barnet. 4 januari var det bestämt att man skulle ta kontakt. Men sedan kontaktade HEM-föreningen oss före det.

Att ett barn placeras i ett jourhem, vad betyder en sådan åtgärd för familjen?

– Det är naturligtvis en stor händelse om man inte kan ta hand om sitt barn. Det är ett stort steg för vilken människa som helst.

Föräldrarna har uppenbarligen inte förstått vad som hände på sjukhuset. Hur ser du på det?

– Det är något för oss att ta till oss. Jag tycker att vi brukar vara noga. Men att man pratar igenom allt en extra gång, att man är säker på att alla förstår. Och kanske i framtiden att vi kontaktar HEM-föreningen, nu när vi vet att det finns möjlighet att ordna bostad. Jag har gett de uppgifterna till vår mottagningsgrupp.

 

Fotnot: Lotta och Sofia heter egentligen något annat, men vill inte ha sina namn i artikeln eftersom många volontärer hotas. För att skydda Donca och Asan har Expressen valt att inte använda deras fullständiga namn och inte berätta i vilken ort i Sverige de lever.