Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den sjuka jakten på
noshörningens horn

Den här ungen har tur, dess horn var så små att tjuvjägarna inte brydde sig om att döda den.Foto: Glen Thompson/Protrack

HOEDSPRUIT, SYDAFRIKA. Den lilla noshörningsungen står bredvid sin fallna mamma – vilsen utan att veta vad den ska göra.

Blodet rinner fortfarande där hornen en gång satt på det stora döda djuret.

Den här ungen har tur, dess horn var så små att tjuvjägarna inte brydde sig om att döda den.

Räddningen blir ett daghem för föräldralösa noshörningsungar.

Expressens Torbjörn Selander har i ett unikt reportage följt den hänsynslösa jakten på de åtråvärda hornen.

Hjärtskärande läten hörs i bushen utanför Hoedspruit i Sydafrika. När antitjuvjägarstyrkan Protracks team kommer till gläntan möts de av en fruktansvärd syn. På den torra brunröda jorden ligger en död noshörningshona. Där de två hornen en gång satt är det bara ett stort öppet sår, klarrött blod rinner ut, flugorna krälar redan omkring. Tjuvjägarnas kula satt perfekt, nu rinner blod också ur skotthålet.

Men vad som kanske är ännu mer störande är den lilla noshörningsungen. Den vägrar överge sin döda mamma, puffar på henne som att hon ska vakna ur sömnen – men den är för evigt. Det hjälper inte att ungen utstöter skrik som ekar i bushen.

Nu är det bråttom, ungen måste räddas. Protracks team har veterinärer med sig, de skjuter en bedövningspil i låret på ungen, efter en stund blir benen svajiga, den sjunker ihop nära sin mamma, den enda tryggheten i livet.

Ungen är cirka ett och ett halvt år, och diar fortfarande. Nu måste den genast få dropp och sen tas till ett noshörningsdaghem. Det blir ett mödosamt arbete för daghemspersonalen att få den lilla ungen att komma över sitt trauma och fatta förtroende för sina mänskliga skötare och börja dricka mjölk ur nappflaska innan det är försent.

Noshörningskalven är högst 1,5 år, den har precis sett sin mamma blivit skjuten och tjuvjägarna hugga av hennes horn. Den skriker förtvivlat ut sitt läte och vet inte vad den ska göra, men vägrar lämna den enda tryggheten i livet - mamman.Foto: Glen Thompson/Protrack

 

Ungarna i chock

Jade Aldridge gör klart tre femliters nappflaskor och blandar pulvermjölk innan hon fyller dem. Napparna är tjocka som en vuxen mans tumme. Jade och en assistent går mot hagen, tre unga noshörningar bråkar med varandra under några buskar.

– Come my babies, ropar hon, och avger noshörningsungelätet och genast travar trion i snabb takt mot matplatsen.

För den minsta Nkonzo tar det exakt 79 sekunder att dricka upp de tre litrarna mjölk.

Jade arbetar på Rhino Revolution, en av många noshörningsdaghem som sprungit upp efter den alltmer omfattande tjuvjakten som producerar föräldralösa noshörningsungar, de tre sista åren har det dödats minst tre noshörningar per dygn i Sydafrika.

Jane Aldridge på noshörningsdaghemmet Rhino Revolution matar tre noshörningsungar som all förlorat sina mammor till tjuvjägarnas jakt på dyrbart horn. Ungarna får pulvermjölk ur gigantiska nappflaskor tre gånger per dygn.Foto: / TORBJÖRN SELANDER

Många av dem honor med ungar. Rhino Revolution är en ideell organisation och kämpar för att få det att gå ihop, en säck med mjölkpulver går åt fort och kostar nästan 1 000 kronor.

Jade berättar om hur dålig kondition de små noshörningsungarna kan vara i när de kommer in, en del bara någon månad gamla. Fullständigt uttorkade men det värsta är ändå traumat. Ungarna är fullständigt chockade över att se sin mamma bli skjuten och få hornen avhuggna. 

Hon visar runt i rummet som är en intensivvårdsavdelning för noshörningar. När ungarna kommer så är de sövda.

– Vi har en ortopedisk madrass som de får ligga på, sen en värmelampa och så dropp. Oftast är de så traumatiserade i början så när de kan stå på benen springer de rätt in i väggarna.

Därför är alla väggar vadderade, även det galler som ungarna får sin nappflaska genom. Den första tiden måste Rhino Revolution ha Jade eller hennes kollega Natalie Rogers med ungarna 24 timmar om dygnet. Det är verkligen intensivvård. Till slut får ungen förtroende för sina skötare och senare behöver de inte lika mycket tillsyn. När de är stabiliserade släpps de ut.

Men det är väldigt viktigt att inte introducera fler mänskliga varelser till ungen än nödvändigt. Därför får Expressens utsände stränga order om att aldrig vara nära de tre ungarna som matas. När de så småningom blir ”tonåringar” släpps de fria och om mänsklighetens inverkan på daghemmet inte varit mer än nödvändig blir de helt vilda igen.

”Vet inte hur många döda noshörningar jag sett, säkert flera hundra”

Solen går upp över bushen, natten har varit orolig, jag hörde några skott och sen hängde helikoptrarna i den svarta himlen. Klockan åtta ska jag träffa grundaren av Protrack, Vincent Barkas för en intervju, men han dyker inte upp. Så ringer telefonen, korpral Glen Thompson säger med dämpad röst.

– De har hittat en död noshörning, vi ska göra brottsplatsundersökning tillsammans med polisen och jaga tjuvjägarna, du kan hänga på.

Vi kastar oss in i den legendariske Vincent Barkas pickup, han kör i vansinnig fart mot reservatet där de funnit den döda noshörningen. Jag får också höra att bara i södra Krugerparken, någon timme härifrån har man funnit tolv döda noshörning bara under de sista dagarna. Just innan juletid brukar det vara den värsta tiden under året, men i år är det alldeles extra jävligt

– Jag vet inte hur många döda noshörningar jag sett, säkert flera hundra, jag är verkligen pissed off, säger Vincent i 140 kilometer i timmen.

Vi vet inte mycket om den dödade noshörningen, troligen hade den en större unge med sig, men ingen vet vad som skett med den. Vincent kör in i bushen och snart når vi en glänta. Bredvid ett buskage ligger den döda noshörningen. De röda fläckarna från de avhuggna hornen lyser som stoppljus i den annars så gröna, gula och bruna naturen. För bara några timmar sen blev den här noshörningen skjuten.

Enligt de som arbetar i reservatet hade den en kalv på fyra-fem år med sig. Om denna också är skjuten eller springer omkring träffad eller oskadad vet ingen. Det var en Protrack-patrull som fann spår efter tjuvjägarna som de följde in i reservatet hela vägen och hittade då den dödade noshörningen, spåren gick ut igen efter att tjuvjägarna huggit av hornen. De är alltså försvunna. Nu är området avspärrat, här pågår en mordutredning.

Polisens detektiver arbetar assisterade av Protrack.

Vincent Barkas ställer upp 15-talet man på armlängds avstånd och på led, de går mussteg genom terrängen för att hitta spår.

En av männen finner en del från en jaktkniv, den markeras med en grön kon. Där tjuvskytten brutet av den trädstam som använts för att ändra på den döda noshörningens position av huvudet, för att kunna hugga av hornen, där finner man en cigarettfimp. Fimpen läggs sedan i en förseglad plastpåse för att bli testad på eventuellt DNA. Man jobbar utifrån och in, snart närmar de sig den döda noshörningen och överallt är metalldetektorer framme och sveper området för att kanske hitta tomhylsorna från tjuvskyttarnas ammunition. Man måste ha vattentäta bevis om man sen finner de skyldiga. I Sydafrika har vi sett straff på mellan 13 och 77 års fängelse för mord på noshörningar.

”Det är en liten noshörningspojke, alldeles brun, blank och fin”

Elitsoldaten Calvin Kipling lättar sin drönare och flyger ovanför kadavret för att filma och ta bilder. Samtidigt finner en av Calvins kolleger platsen där tjuvskytten legat för första skottet. Man kan tydligt ha sett var han haft knäet, och var gaserna från mynningsröret har gjort en triangel av sitt tryck över sanden.

Nu låter man metalldetektorerna svepa över den döda noshörningen, på en plats mellan skuldran, ryggraden och magen ger den ifrån sig ett skarpt pip. Här måste den dödande kulan finnas. Vincent och Calvin använder mattknivar för att skära bort en rektangulär bit av det tjocka skinnet. Här innanför är musklerna fulla med blod, och så finner Calvin kulan.

För att kunna fastställa dödsorsaken och sen ha bevis mot en gripen tjuvjägare måste man noggrant obducera varje dödad noshörning.Foto: / TORBJÖRN SELANDER

– Kaliber 458, säger flera i mun när den mässingsfärgade kulan uppenbarar sig.

Många skakar på huvudet, alla är medvetna att om man fångar dessa tjuvskyttar så står hundratals åter att greppa gevären. Det är en omöjlig kamp på liv och död. Men möjligen kan man förhindra noshörningarna att bli utrotade.

Obduktionen fortsätter, man öppnar upp hela djuret, gaserna har redan jäst upp magen som är väldigt uppsvälld, men så finner man något annat. Calvin Kipling sprättar upp en vit säck från innandömet, något brunt blir synligt. Det är ett noshörningsfoster, med några månader kvar till sin födsel.

Det här lilla noshörningsfostret fick aldrig se dagens ljus, dess mamma sköts till döds i en glänta när hankalven hade några månader kvar till födseln. Tjuvjägarna är skyldiga till dubbelmord och att de också skadesköt en större ungen som var med den nu döda mamman.Foto: / TORBJÖRN SELANDER

Det är en liten noshörningspojke, alldeles brun, blank och fin, med de vackraste ögonfransar jag sett. En fluga landar och verkar spegla sig i det döda öppna ögat. Hovarna har ljusgrå filt på, men hornen kommer först börja växa efter födseln, nu är de bara gråa små kullar. Denna lilla noshörning kommer aldrig att få se dagens ljus, tjuvjägarna dödade faktiskt två noshörningar, senare visar det sig att de också skadesköt den större kalven. Men den överlevde. 

Calvin Kipling lyfter upp den döda ungen i sina armar, hans frustration visar sig i ansiktsuttrycket. Ögonen är svarta. Vi andra står runt honom med tårar i ögonen.

En ursinnig Calvin Kipling på Protrack har precis funnit ett dött noshörningsfoster i den skjutna mamman. Om någon månad skulle den kalv sprungit omkring i bushen.Foto: / TORBJÖRN SELANDER

De flesta noshörningarna finns i Sydafrika

■ Enligt officiella uppgifter finns det färre än 28 000 noshörningar i Afrika och Asien i dag. Runt år 1800 fanns det cirka en miljon noshörningar i världen.
■ I Afrika finns det runt 20 000 vita noshörningar och cirka 5 000 svarta. De är inte vita eller svarta till färgen utan den vita är större (2 ton och 1,8 meter hög), betar gräs på öppnare ytor och har ett lugnare temperament, medan den svarta är mindre (1,4 ton och 1,6 meter hög), muskulösare (kan nå en fart på 55 km/h), mer aggressiv och lever i snårig terräng där den äter mest blad från träd och buskar.
■ Sydafrika håller de flesta av världens noshörningar. Enligt officiella uppgifter finns det 18 000 vita noshörningar i landet och knappt 2 000 svarta.
■ Den vita noshörningen var nästan utrotad för drygt 100 år sedan, då fanns det bara 50 exemplar kvar i Imfolozilaparken norr om Durban i Sydafrika. Alla de 20 000 som finns i dag kommer från dessa 50 och tillhör undergruppen sydlig vit noshörning.
■ Det finns bara tre noshörningar kvar av den nordliga vita underarten. Hannen Sudan och honorna Najin och Fatu bevakas 24 timmar om dygnet i det nästan tre kvadratkilometer stora Ol Pejeta Conservancy i Kenya. Men drygt 40-åriga Sudans sperma verkar vara för dålig så denna underart av vit noshörning kommer med all säkerhet att dö ut.

FAKTA: 2016 svartaste året någonsin  

■ Många experter är mycket oroade över att 2016 blir det svartaste året någonsin för noshörningarna i Sydafrika. 2014 dödades 1 215 noshörningar (1 175 för 2015), de flesta dödades i Krugerparken. Fast de håller siffrorna hemliga för 2016. Men i den östliga provinsen KwaZulu-Natal så var siffran för 2016 bara några dagar innan nyårsafton 159 dödade noshörningar. En klar ökning från 115 för 2015.
■ Tjuvjägarna ser olika ut. Det kan vara ett enkelt tremannateam från Moçambique, beväpnade med gevär och en yxa för att hugga av hornet med (från skott till avhugget horn tar det högst 15 minuter). Det kan också vara sydafrikansk polis och veterinär som spelar dubbelspel med maffian och tar sig in i en park och söver ljudlöst noshörningen med bedövningspil.
■ Det finns många anklagelser om att befattningshavare inom ledningarna för nationalparker och de alla högsta politikerna i flera länder i Afrika är inblandade och mutade av asiatisk maffia.
■ Hornen smugglas oftast hela. Det är vanligt att tullen på OR Tamboflygplatsen i Johannesburg i Sydafrika griper asiater med noshörningshorn i bagaget.

FAKTA: Så kan du hjälpa och lära dig mer

■ Den svenska organisationen Wildhood Foundation som arbetar bland annat mot tjuvjakten på noshörningar stöder den del av Protrack som arbetar ideellt. Där man utbildar antitjuvjägare men också har program för barn och ungdomar för att öka medvetandet vad som händer med djuren i naturen.

FAKTA: Torbjörn Selander

■ Torbjörn Selander har bevakat Afrika för Expressen i över tjugo år. Dessförinnan var han anställd som fotograf på tidningen.
■ Under de senaste fem åren har han gjort många reportage om de vilda djurens situation i Afrika, då framför allt om den hänsynslösa jakten på noshörningar, men också om lejon och elefanter. Reportagen har förutom i Expressen varit publicerade i tyska Der Spiegel, engelska Mail on Sunday och flera skandinaviska tidningar och magasin.
■ Det var redan i barndomen som naturintresset väcktes. Han var aktiv i Fältbiologerna, och sedan han flyttade till Afrika har det blivit fler än hundra safariresor bland vilda djur.
■ När Expressen i september gav honom uppdraget att göra reportage om läget för noshörningar och lejon har Selander rest kors och tvärs över Sydafrika mellan olika reservat och parker, ibland utrustad med dold kamera och mikrofon.
■ I februari 2015 blev Torbjörn Selander tillsammans med Bartholomäus Grill kidnappade av tjuvjägare i Moçambique, när de skulle göra reportage om jakten för Der Spiegels räkning. Under 30 timmar var de i kidnapparnas våld. Vid flertalet tillfällen var de nära att dödas av maffialedaren "Navara" som är efterlyst via Interpol för mord. Efter intensivt arbete från diplomater från Sverige, Tyskland och USA blev de räddade.