Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den kristna oenigheten

Om Ebba Busch Thor tvingas backa om flyktingpolitiken förändras dynamiken i svensk politik – ändå har splittringen knappt blivit uppmärksammad. Foto: Anna-Karin Nilsson
Liberalernas partiledare Jan Björklund. Foto: Nils Petter Nilsson

Flyktingfrågan är på väg att splittra KD – igen.

I baren sträckte de ut benen efter sittningen. Det var fredagen den 7 april och i Stockholm hade en man massakrerat människor med en lastbil. Stämningen blev därefter.

Men de beställde sina vinglas och sina pilsner. I deras parti har man alltid behövt göra det, betala starkvarorna själv. En bit bort i konferenshallen stämde coverbandet gitarrer.

I surret urskilde sig en hög röst. Den tillhörde Magnus Jacobsson. Bland de kristdemokratiska kommunpolitikerna i baren var hans bullriga, eller om man så vill raka, sätt välbekant. Jacobsson visste alltid besked. Men det som kommunalrådet från Uddevalla sa fann flera av dem anmärkningsvärt.

– Det enda jag kräver är att vi bedriver kristdemokratisk politik, började han.

Han halsade ur en flaska cider.

– Och partistyrelsen kommer att fatta att de måste lyssna på kritiken. Vi är för många och för tunga, sa han sedan.

 

Med ”vi” menade han de åttio personer som skrivit under en tidig motion till partiets kommande riksting. I den föreslås att partiet ska ta fram en helt ny migrationspolitik, att man ska ”se över användningen av tillfälliga uppehållstillstånd” och stärka värnandet av familjers sammanhållning.

Återgå till den politik man drev före hösten 2015.

– Men du är ju partiets högerspöke, sa då en man i blå kostym. Hur kan du skriva motioner ihop med det där vänstergänget?

Jacobsson garvade.

– Visst är jag högerspöket!

 

Runt honom log folk. Det var en riksdagsledamot, bland annat, och en medarbetare på partikansliet som kommit fram för att lyssna. Magnus Jacobsson, det visste de, hade alltid kritiserat från höger. Han stod på Ebba Busch Thors sida i partiledarstriden 2015. Och det var hans att-sats om att lämna decemberöverenskommelsen som Sara Skyttedal drev igenom på rikstinget samma höst. Det logiska, tänkte de, vore att han stöttade partiledningens hårda migrationslinje.

– Jag undrar, sa Magnus Jacobsson, när det blev höger att bygga murar? Var det kanske högern som byggde Berlinmuren? Att hålla på med id-kontroller på Öresundsbron är vänsterpolitik!

Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. Foto: Charles Hammarsten / IBL

Det här hände för några veckor sedan, men förutom en nyhetsartikel i Aftonbladet är splittringen om asylpolitiken knappt uppmärksammad. Borgerlighetens minsting bryr man sig bara om för att reda ut exakt på vilken sida om fyraprocentsspärren som den allra senaste opinionsmätningen placerar partiet.

Det är ärligt talat inte så intressant.

 

Men tvingas Ebba Busch Thor backa om flyktingarna förändras dynamiken i svensk politik. Det tänkta konservativa block med sverigedemokrater, moderater och kristdemokrater som Jimmie Åkesson och en del moderata röster drömmer om skulle falla samman innan det ens formellt tagit form. Och för den som håller fast vid förgångna allianser: Plötsligt skulle centerpartisterna ha stöd av ytterligare en part i den gamla fyrpartikoalitionen. Kristdemokraterna skulle driva en generösare migrationspolitik än regeringens gröna statsråd.

Det var väl inte riktigt vad Ebba Busch Thor tänkte sig när hon tog uppdraget som partiledare.

C-ledaren Annie Lööf. Foto: Bobbo Lauhage / IBL

Egentligen är situationen konstig. Ett parti bildat för att motverka kulturradikalism borde nå stora framgångar när konservatismen sveper fram över västvärlden.

 

Så tänkte man också internt under Göran Hägglunds sista år och över valet av Ebba Busch Thor. Den gamla strategin att successivt bredda sig ersattes av tanken att smalna av och inrikta sig på att locka de människor som faktiskt premierar konservativa värden och förhållningssätt. Ebba skulle fånga högborgerliga röster, sa man.

Och de rösterna har blivit fler.

Men inte har de gått till Ebba.

En populär förklaring är den om taskig tajming. Hur tidigt de kristdemokratiska strategerna än upptäckte utrymmet till höger om Fredrik Reinfeldt hann Anna Kinberg Batra täppa till luckan. Och trängre har det blivit. Socialdemokrater kramar poliser ju och senaste sverigedemokratiska spinnet går ut på att man älskar gamla och sjuka. Kristdemokraterna kläms ihjäl, lyder teorin.

Den kanske stämmer.

Men det kan också vara en fråga om trovärdighet.

 

Partiet var först ut, efter Sverigedemokraterna, att kräva en mer återhållsam flyktingpolitik. Partiet var också först att ta avstånd från decemberöverenskommelsen och har varit relativt frispråkiga om islam.

Men kanske uppfattades de budskapen inte som genuina.

Magnus Jacobsson är en av de 80 KD-politiker som kräver att partiet tar fram en helt ny migrationspolitik. Foto: RIKSDAGEN

För en stor grupp kristdemokrater har en generös syn på asylsökande alltid varit ett grundläggande värde. Att värna familjeåterförening, menar de, är själva kärnan i partiets existensberättigande. Uppropet runt motionen till rikstinget är brett förankrat i landet och något säger det väl att den motion som författats som ett svar lockat långt färre undertecknare.

Ska man till fullo förstå situationen måste man ta in hur splittrat det här partiet av fromma är.

Några timmar tidigare den där fredagen i april hade ett par av Ebba Busch Thors gamla tillskyndare suttit och käkat lunch i konferenslokalen i Karlstad. Det var biff och potatis och sås och besvikelse i rösterna.

– Nu har ni fått er partiledare, är ni nöjda med resultatet? tillfrågades de.

– Nej, Ebba har inte fått göra det hon vill, svarade den första.

– Problemet, inflikade den andra, är att det gamla gänget fortfarande bestämmer på partikansliet, att Ebba hålls tillbaka, och mjäkig migrationspolitik är inte det som kommer hjälpa oss nu.

– Sanningen är att vi inte fått pröva vår strategi än.

 

För de här två, och många andra som drev fram Ebba Busch Thor, utgör en fast och restriktiv migrationspolitik en nödvändig grundbult i strategin att locka konservativa väljare. Inget man kan kompromissa med. Skulle partiledningen få vika ner sig i höst för Magnus Jacobssons motion faller hela deras upplägg.

Att exakt förklara varför en sådan som Jacobsson – ett högerspöke i många frågor internt – landar där han landar kräver en mindre avhandling. Det här partiet bildades först som en intresseorganisation för en specifik frikyrka och har senare utvecklat ett ideologiskt tänkande inom vilket människor från disparata utgångspunkter fått plats, vilket utvecklat ett slags omvänd celldelning. Ska man sortera Kristdemokraterna måste man ha åtminstone fem, sex fack att placera falangerna i. Därav rörigheten.

Det anmärkningsvärda är effekterna.

 

Vi skriver 2017 nu. I alla andra partier som bytte åsikt under flyktingkrisen för två år sedan har man accepterat läget och gått vidare. I det här partiet utkämpar man 2015 års strider och om igen. Och utan de kristdemokratiska riksdagsmandaten kan alliansen inte existera ens som teoretisk tankefigur. Utanför parlamentet förvandlar kristdemokratin en regering baserad på ett konservativt block till fåfänga förhoppningar.

Detta lilla märkvärdiga parti, grundat 1964, är mer avgörande än de flesta tror.

I 27 år stretade de på innan de fick ordentlig representation i riksdagen. Nu har de suttit där i 26 år.

2018 har de varit inne lika länge som ute.

Då kan allt vara över.

 

LÄS MER AV TORBJÖRN NILSSON HÄR