Expressens utrikeskorrespondent Magda Gad i en vapenfabrik som tillhört IS i Mosul.Expressens utrikeskorrespondent Magda Gad i en vapenfabrik som tillhört IS i Mosul.
Expressens utrikeskorrespondent Magda Gad i en vapenfabrik som tillhört IS i Mosul.
Foto: Kenta Jönsson / BILDBYRÅNFoto: Kenta Jönsson / BILDBYRÅN
 Foto: Kenta Jönsson / BILDBYRÅN
Familjerna bor i källaren för att undvika att skadas eller dö.Familjerna bor i källaren för att undvika att skadas eller dö.
Familjerna bor i källaren för att undvika att skadas eller dö.
Magda Gad är på plats i Zarqa, Jordanien. Foto: Magda gadMagda Gad är på plats i Zarqa, Jordanien. Foto: Magda gad
Magda Gad är på plats i Zarqa, Jordanien. Foto: Magda gad
Barn på flykt undan IS i Tal Afar. Foto: Magda GadBarn på flykt undan IS i Tal Afar. Foto: Magda Gad
Barn på flykt undan IS i Tal Afar. Foto: Magda Gad
Freden i Irak kan dröja länge på grund av politiska motsättningar. Foto: Magda GadFreden i Irak kan dröja länge på grund av politiska motsättningar. Foto: Magda Gad
Freden i Irak kan dröja länge på grund av politiska motsättningar. Foto: Magda Gad
Barnen i Irak är fast i kriget utan humanitär hjälp. Foto: Magda GadBarnen i Irak är fast i kriget utan humanitär hjälp. Foto: Magda Gad
Barnen i Irak är fast i kriget utan humanitär hjälp.  Foto: Magda Gad
Vid fronten mot gamla stan i Mosul ligger saker som de flyende aldrig fick med sig. Många flyr djupare in i IS-kontrollerade områden, skriver Magda Gad.Vid fronten mot gamla stan i Mosul ligger saker som de flyende aldrig fick med sig. Många flyr djupare in i IS-kontrollerade områden, skriver Magda Gad.
Vid fronten mot gamla stan i Mosul ligger saker som de flyende aldrig fick med sig. Många flyr djupare in i IS-kontrollerade områden, skriver Magda Gad.
Expressens Magda Gad är på plats i Mosul. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSENExpressens Magda Gad är på plats i Mosul. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
Expressens Magda Gad är på plats i Mosul. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

”De svenska IS-terroristernas offer har aldrig några namn”

Publicerad

Expressens Magda Gad är i Mosul, Irak, där striderna mot IS fortgår. 

I den här dagboken bevakar Magda Gad utvecklingen i Mellanöstern löpande.

09.30, svensk tid

Människor är unga och de lever och de gör helt normala saker som att ta en siesta på eftermiddagen och sedan gäspandes gå upp för att hjälpa en journalist att koppla upp sig mot wifi.
Det hände mig för ett par veckor sedan.

Jag sov över hos al-Hashd al-Shaabi på en bas där de håller tre fronter mot IS, alltså nästan är omringade av IS, i en stad som heter al-Tal, tio mil från Syrien.
Det var massa flugor i rummet och jag satt där och viftade bort dem och väntade, så som det så ofta är i krig, en lång väntan på olika saker, och en del av denna väntan var att deras it-ansvarige skulle vakna så att vi skulle kunna använda internet.
Till slut reste han sig upp från sin madrass och han visade sig vara en ung, försynt kille som knappade in wifi-koden i min mobil.
Han satt med under middagen som vi åt på golvet i rummet bredvid, jag minns faktiskt inte vad det var men jag tror det var ris och någon sorts grönsaksgryta.

I går fick jag veta att han dödades för fyra dagar sedan. Han sköts ihjäl av IS.
Fronterna var inte aktiva just det dygnet jag var i al-Tal, men kriget i Irak har flyttats allt mer åt det hållet, västerut och bort från Mosul.
Inne i Mosul har det varit svårt för de irakiska styrkorna att rycka fram, det är för trångt och gyttrigt i gamla stan och striderna består mest av att skyttar håller sina positioner från fönster i olika bostadshus och från hustak.
Men genom att bara sitta och skjuta på varandra med prickskyttevapen blir det inte så mycket förändring i hur fronterna ligger.
Och det går inte att få in pansarfordon eller stridsvagnar för det är för trångt och det går inte heller att flygbomba i högre utsträckning för det leder till krigsbrott då de civila som är fast där dör om man bombar.

Det som är målet med offensiven nu är att ta moskén i västra Mosul där IS högste ledare al-Baghdadi utropade kalifatet sommaren 2014, men det är en moské som IS har försvarat mycket hårt och trots över en månads försök har irakiska styrkorna inte lyckats ta den.
Det känns som att kriget numera handlar mer om just denna symbolhandling, att ta denna moské, än om att befria alla de människor som lever under IS i Mosuls gamla stad och i nordvästra Mosul.

En del av de irakiska styrkor har också förflyttats ut från Mosul till andra fronter, norr och västerut, till platser som Badush som jag har rapporterat ifrån samt Tal Afar som ligger väster om Badush och till al-Tal, där it-killen dödades.
Man förbereder också en offensiv mot Hawija, som är en region som ligger söder om Mosul och som kontrolleras av IS.

Hawija bedöms av många bli väldigt svårt då det är ett område som var sunniextremistiskt långt före IS och då de sunniklaner som styr där inte har velat samarbeta med den irakiska regeringen tidigare, så varför skulle de vilja det nu?
Dessutom är det politiskt explosivt eftersom Hawija ligger vid den oljerika staden Kirkuk, som kurderna hävdar sin rätt till men som irakiska centralregeringen vill ha kontrollen över, vilket de hade före IS men förlorade under kriget.
Den som befriar Hawija kommer ha större möjligheter att även styra över Kirkuk. Kurderna har ett underläge här eftersom de militärt är sämre utrustade än de irakiska regeringsstyrkorna.
Många journalister börjar åka hem från Irak eftersom intresset nu inte längre handlar så mycket om kriget mot IS i Mosul, utan mer om vad som kommer efter kriget.
Mer krig? Och blir det i så fall politiskt krig eller militärt?

Det känns som att alla som har eller vill ha någon slags makt i Irak, både utländska och inhemska intressen, sitter och väntar som hökar runt ett bord, undrandes över vilken bit som de ska kunna kasta sig över när maktvakuumet väl uppstår.
För it-killen blev det ingen bit kvar.
Han blev en av dem som aldrig kommer se slutspelet av det här kriget.
Han såg det andra slutet.
Det slut som är den yttersta och enda sanningen i krig.
Att människor dör.

23.40, svensk tid

BREAKING: BOMBDÅD VID TURISTHOTELL I BAGDAD
På den här platsen som nu står i brand var jag i september 2016. Jobbade och var lycklig.
Såg hur vackert Bagdad varit.
Hotel Palestine är en plats där alla hamnar förr eller senare, så även jag.
För att hitta internet och kunna skicka hem material till tidningen.
I lägenheten som jag hyrde fanns inget internet. Där fanns bara en luftkonditionering som spottade ut vatten och en hålet i golvet-toalett.
I kväll vid klockan 22:56 lokal tid exploderade en bilbomb nära hotellet.
Enligt vittne på plats både hördes och kändes det i marken in i Green Zone, det område som före USA:s invasion var Saddam Husseins regeringspalats men som i dag är ett område för FN och utländsk personal i Irak.
Mina tankar går till offren och deras anhöriga.
Och även till staden Bagdad med alla invånare, som har haft terrordåd kontinuerligt sedan den första bilbomben sprängdes i augusti 2003.
De har levt i 14 år med "Drottninggatan".

21.01, svensk tid

Den här dagen för exakt två år sedan, den 28 april 2015, var en av de värsta dagarna i mitt liv.
Det var den dagen då jag flyttade från Liberia.

Jag lämnade min lägenhet, jag lämnade huset jag byggde, jag lämnade havet som jag badade i, jag lämnade de dammiga gatorna som jag brukade gå på och jag lämnade allt och alla jag älskade.
Jag tror att jag även lämnade en del av mitt hjärta där någonstans i Liberia.
När jag lämnade lägenheten grät jag, när jag kom till flygplatsen grät jag, när jag satte mig på planet grät jag och till slut kräktes jag.
En kort tid innan det hade jag varit i Honduras och varje natt gått runt och sett torterade och dödade människor.
De flesta var barn.

Några var sönderskjutna.
Några hade bundits och misshandlats tills bröstkorgarna sprack innan de ströps.
Några var kvinnor.
En var en flicka.
På golvet på ett bårhus där kylrummen och luftkonditioneringen hade slutat fungera låg en svart sopsäck med en död bebis i.

På obduktionsbänkarna låg mördade människor i blod och bland flugor med inälvorna utlyfta ur bukarna.

När jag var i Honduras fick jag veta att min syster varit med om en olycka och hamnat i respirator.
Hon var inte min syster biologiskt sett men vi var släkt och vi växte upp som systrar.
Hon var en väldigt stark person så jag tänkte att hon skulle överleva.
Något annat var helt omöjligt i mitt huvud.
Jag åkte tillbaka hem till Liberia från Honduras.
En natt kom meddelandet.
Om att hon hade dött.
Regnet öste ner den natten. På det sättet som det bara kan regna i Västafrika.
Jag hann aldrig säga hejdå till henne.

Efter att jag sa hejdå till allt och alla jag älskade i Liberia, packade ihop mina saker i lägenheten, bröt upp från allt jag hade skapat där och allt jag hade varit med om, alla liv jag hade lärt känna och alla liv jag hade sett ta slut, så åkte jag till den där flygplatsen och till det där flygplanet.
När jag landade i Sverige kom min mamma och mötte mig.
Hon kramade mig och jag grät och grät och grät.
Vi satte oss i bilen och åkte till Dalarna.
Dagen efter det begravde vi min syster.

07.17, svensk tid 

Jag vet att folk i Sverige inte ville att jag skulle skriva om detta närmare i tiden till händelsen.
Men nu kanske det går.

Att det som hände på Drottninggatan fick väldigt stor plats i medierna var rätt.
Det var det första misstänkta IS-terrordådet med dödade och skadade i Sverige.
Men något skaver.

Hur kommer det sig att när svenska IS-terrorister, antingen svenska medborgare eller terrorister som uppehållit sig i Sverige, åker till Irak och Syrien, ibland även bekostat av svenska bidrag, och gör liknande eller värre terrordåd, så vet ingen i Sverige vilka som drabbas.

De offer som dödas av svenska IS-terrorister i Mellanöstern har inget namn, ingen ålder, inget yrke, inga anhöriga, inga blomsterhav, inga polisutredningar, inga kartor över hur dåden gick till, inga sorgceremonier, inga uttalanden från statsministern, kungen eller biskopen.

Inga artiklar där man kan följa hur terroristen satte sig i en bil och åkte in i en folkmassa och sprängde sig eller hur han höll i hakorna på de människor han skar halsen av.
IS-terrorister kan till och med åka tillbaka till Sverige och leva i frihet efter att de stridit för IS i Mellanöstern.

Det omvända är otänkbart – svenskar skulle aldrig tillåta att Rakhmat Akilov gick fri på gatorna, att han fick bidrag, praktikplats och att politiker pratade i SVT om att han behöver hjälp med att komma tillbaka in i det svenska samhället.
Men med terrorister som stridit för IS i andra länder sker detta.
Det är som om deras offer aldrig fanns.
Om människor dödas i Sverige finns de och har namn.
Om människor dödas i Europa finns de och har namn.
Men om de dödas i Mellanöstern finns de inte.

Blommor efter terrorattacken på Drottninggatan.Foto: Kenta Jönsson / BILDBYRÅN

Såvida inte offren skulle vara svenskar förstås, som i fallet med FN-kvinnan som sköts och halshöggs i Kongo.
Människor skjuts och halshuggs varje dag i Kongo utan att det blir några rubriker om det.
Det här skaver och det skaver på ett konstigt sätt.

Här i Mellanöstern skaver det varje dag – att leva på en plats där folk dödas hela tiden utan att någon ingriper för att stoppa det.
Ibland när jag eller någon annan journalist tar en bild som visar hur civila och även barn har slaktats tänker vi: "Nu kommer det hända något, nu blir det skillnad."
Men det blir ingen skillnad.

För det skaver först när krigens offer dödas i Sverige eller Europa.
Det är först då de blir en Alan Kurdi och en Ebba Åkerlund.
Jag har funderat lite på det här och om olikheter i människors värde.
Jag har kommit fram till att det kanske inte handlar om det.

Om en australiensare eller en etiopier dödas i ett terrordåd i Sverige får det lika stor uppmärksamhet som om personen var svensk.
Då finns empati och en vilja att göra skillnad.
Men det kanske inte är på grund av empati.
Det kanske handlar om något mycket krassare än så.
Kanske handlar det om egoism.
Kanske handlar det om att man tar till sig det först när det kan drabba en själv eller ens egen familj.
Kanske får man dåligt samvete först när man själv kommer ner till stranden och ska bada och får se att det ligger ett dött barn där.

21.20, svensk tid

Det finns många sönderslagna livsöden i kriget. Vissa skär in i ens hud och stannar där för alltid.
Shukr Younes livsöde är ett sådant.
Jag frågade honom:
– Om du fick välja, att leva under IS med din familj eller att leva i den här situationen, vad skulle du välja?
Hans gråtande ansikte svarade:
– Jag vill bara se min son gå igen. Det spelar ingen roll om det är under IS.
Shukr Younes kommer aldrig att få se sin son gå igen.
Men han kommer få se sin son igen. Han måste tillbaka till huset för att gräva upp kropparna och begrava dem igen. I nya hål. På kyrkogården.

Läs hela reporateht med Shukr Younes här. 

Shukr Younes.Foto: Magda Gad

19.21, svensk tid

Skämt två krigskorrespondenter emellan:
– Hur är läget?
– Jo tack, i morse kände jag mig nykter men nu är det bättre.

17.17, svensk tid

Som Robert Fisk också brukar säga:
Man kan aldrig, aldrig, ALDRIG vara neutral och objektiv inför krigens offer.
Aldrig.
Då kan man läsa Reuters. Om man bara vill veta vad som hände och vilket klockslag plus få två citat från ena sidan och två citat från andra sidan.
Vi som bor här och känner med människorna som utsätts tar däremot med även den delen i våra rapporter
I alla fall gör jag och Robert Fisk det.
Vill man inte läsa om det ... ja, då finns som sagt Reuters.
Neutral och objektiv sett till politik och de stridande parterna kommer jag alltid att vara, och sådant som vänster och höger skiter jag totalt i, men neutral inför offren och lidandet – aldrig.
Aldrig.
Aldrig.

16.32, svensk tid

Ingen kan säga att den inget visste.
Ingen.
Kanske måste jag dricka mycket vatten för att fylla på tårarna i det här jävla skitkriget.
Men det finns saker man måste göra även om det är farligt.
Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

14.56, svensk tid

En person, en dags körning.
Nu kanske ni förstår mitt lilla problem.

Foto: Magda Gad

12.03, svensk tid

En av de värsta intervjuer jag har gjort i mitt liv.
Varje ord som den man jag intervjuade sa gjorde ont.
I mitten av intervjun började mannen gråta och han kunde inte sluta.
Då gjorde jag det som man inte ska göra som journalist – jag började också gråta.
Och efter intervjun gjorde jag något ännu värre, speciellt i den här kulturen – jag gick fram och kramade om honom.
Jag hade ingen aning om vilken reaktion jag skulle få eller om det skulle tolkas fel.
Han kramade mig tillbaka lika hårt och han tolkade det rätt – vi var två människor som var ledsna tillsammans.
Jag förstod hela tiden vad han skulle säga för det var så tydligt i hans ögon och till slut sa han det också.
Att han önskar att det var han som hade dött.

09.25, svensk tid

Trafiken här är ett kapitel för sig.
Ibland kan jag tycka att det finns en frihet i kaoset.
Hur filerna går bestämmer föraren själv, omkörningar kan göras på insidan eller till och med på den andra sidans vägren, som jag bevittnade igår. Nästan ingen har bälte, ingen har hjälm och folk kan gå ut mitt i motorvägen.
Att det dagligen slutar så här är dock djupt tragiskt.

Foto: Magda Gad

17.56, svensk tid

Goodnight and goodbye.

Foto: Magda Gad

16.56, svensk tid

Härifrån flyr ingen på grund av krig.
Inte på grund av att det finns en risk att skadas eller dödas i det närliggande kriget.
Däremot flyr människor härifrån på grund av effekter av krig.
Många utländska företag har lämnat.
Nästan inga utlänningar vill turista här.
På plats råder korruption och arbetslöshet.
I dag när jag var ute och körde bil på landsbygden såg jag många som säljer vattenmeloner, som har små hål i väggen-butiker, som vallar får, som säljer blommor till bilister, som tigger och väldigt många som gör ... ingenting.
Vattenmeloner är gott och får är trevliga att umgås med och att göra ingenting kan vara rofyllt – men det är inget man tjänar speciellt mycket pengar på.
Att i denna förunderliga natur se ensamma kvinnor stå och låtsasgråta på en refug med ett barn liggandes vid de barfota fötterna gör ont.
Det är en konstig känsla.
En blandning av orättvisa, hopplöshet och något slags dåligt samvete.
Ett dåligt samvete som egentligen inte är min tyngd att bära.
Kvinnan som tigger med barnet går inte hit för att titta på solnedgången.

Foto: Magda Gad
Foto: Magda Gad

 

10.24, svensk tid

25 mil från Iran.
Älskar att resa.
Älskar att packa en väska och åka.
Älskar att köra bil på nya vägar där man inte hittar.

Foto: Magda Gad

18.00, svensk tid

Kanske är det här jag ska skriva bok.
Allt ryms här.
Det smärtsamt vackra.
Och det stora oförståeliga.
Livet.

Foto: Magda Gad

17.30, svensk tid

Jag älskar sjöar.
Jag älskar berg.
Men mest av allt älskar jag platser där sjöar och berg möts.
Det är då det sker magi.
Jag växte upp på en sådan plats.
I Dalarna.
Nu har jag hittat en till sådan plats.
I Mellanöstern.
Så enkelt.
Så vackert.
Och det vackraste är inte skapat av människan.
Däremot är människan en del av skapelsen.

Foto: Magda GadFoto: Magda Gad
 Foto: Magda Gad

10.03, svensk tid

Hej!
Jag kommer resa ett par dagar och kommer inte vara lika aktiv här som vanligt.
Tack för alla fina kommentarer till mitt senaste inlägg och för att ni själva också delar med er.
Blev berörd.

 

15.35, svensk tid

Den första människan jag såg dö var en kvinna i New York.
Hon hade varit och handlat äpplen den där förmiddagen när bilen körde på henne.
Det jag minns mest är ljudet.
Att det lät så högt.
Och de röda äpplena som rullade ut i hennes blod på asfalten.

Döden gjorde mig rädd den där gången på sydvästra Manhattan.
Jag var ung och ensam och dödens plötslighet och slutgiltighet skrämde mig så mycket att jag gick och gick och gick ända tills jag kom till Harlem.
På eftermiddagen satte jag mig på ett tak och skrev någonting i en blå anteckningsbok som jag hade med mig.

Jag kommer inte ihåg vad det var jag skrev men jag vet att det hade med att göra att ingen visste var jag var och att om jag försvann skulle ingen hitta mig.
Det var den känslan döden gav mig den gången.

Den andra människan jag såg dö var min pappa.
En psykolog hade tagit tag i mig några veckor tidigare och sagt något som jag inte alls hade förväntat mig.

Jag hade väntat mig ett slags tröstsamtal men psykologen tittade bara på mig och sa:
– Du vet väl att din pappa ska dö.
Det är det värsta någon har sagt till mig men efteråt tänkte jag att det kanske var det som gjorde mig så lugn när det hände.
Den gången gick jag inte iväg när döden kom.
Det var på fars dag.

Jag satt kvar och höll honom i handen och tänkte på hur vackra händer han hade.
Han lärde mig mycket min pappa.
Hela livet lärde han mig saker och när han dog lärde han mig om döden och hur det är att förlora någon man älskar.
Den tredje människan jag såg dö minns jag inte.

I dag har jag sett så många dö att jag inte har en aning om hur många de är.
Några bär jag med mig för alltid.
Den våldtagna flickan i Monrovia som ambulanspersonalen vägrade ta till sjukhus.
Den höggravida kvinnan som dog på parkeringsplatsen utanför BB för att sjukhuset inte tog emot henne.
Den unga pojken som skadades i kriget och som jag försökte rädda även efter att han var död.
Till slut kom en soldat fram och sa att pojken inte längre levde utan att det bara var dödsryckningar och att jag måste prioritera de som har en chans att överleva och lämna resten.

Att förlora någon man älskar vänjer man sig aldrig vid.
Men själva döden vänjer man sig vid.
Döden är en del av livet.
Det konstiga är att de platser där jag har sett flest människor dö också har varit de mest vackra.

Döden har hämtat flest själar från öknar där stjärnorna tittar ner på livet närmare än någon annanstans på jorden.
Där hav och himmel smälter ihop som om paradiset andas på jorden.
Där vågorna slår in hela vägen från en annan världsdel och haven och bergen känns så oerhört stora och människan så oerhört liten.
Det är väl det vi alla är egentligen.

Några små varelser som för en kort stund andas luft från det första andetaget till det sista.
Men det jag har lärt mig är också att i de där små varelserna finns hjärtan som kan rymma lika mycket som haven och bergen.

Hjärtan som kan vara både sköra och vackra och starka och fula och tomma och vilja orsaka död – men också sådana som vill ge liv.
Vackrast är de hjärtan som speglar sig i lekande barns ögon, i älskande pars och i de riktigt gamla rynkorna som har förstått att det bästa i livet också är det enklaste.
Att känna varm sand under fötterna.
Att se himlen ändra färg när solen går till sängs.
Att hålla en annan hand i sin.
En dag i taget tills allt tar slut.

08.56, svensk tid 

En liten pojkskjorta från H&M hänger i ett fönster.
Den är rentvättad.
På fönsterbrädet ligger en leksak.

En plastbil för ett större barn står på gatan i ett illaluktande gytter av ammunitionslådor, hjälmar, raketgevär, filtar och matrester.
Vad hände med barnen?
Och den mamma som förmodligen tvättade skjortan till sin son?
Och hur tänkte hon när hon tog fram den rena skjortan mitt i kriget, ville hon att sonen skulle vara fin när de flydde?
Och varför fick han den då inte på sig?
Husen är spöklikt tomma.

I en del källare finns spår av ett fåtal civila som lever kvar likt råttor.
Att sova i källaren ger en känsla av att vara mer skyddad från striderna, som mest utspelar sig från fönster högt upp i husen samt från tak.

En soldat med vapen på taket.

De barn som är kvar tycker att det som sker är normalt och att män som springer runt med vapen och skjuter från deras bostäder är normalt.
En poliskapten som håller det här kvarteret kunde tänkas klaga över brist på militär hjälp.
Områdena i Mosuls gamla stad är svåra att strida i och det går mycket långsamt att avancera.
IS försvar och motattacker är hårda.
Men poliskaptenen pratar varken om de militära insatserna eller IS.

Han pratar om att hans mannar som alla är i tjugoårsåldern borde utbilda sig istället för att vara i krig och att landet behöver byggas upp om det någon gång ska bli tryggt och fritt.

Kaptenen tycker att EU ska komma och hjälpa till och ge humanitärt stöd. Han ser Europa som något som är för rättvisa.
Något liknande Marshallhjälpen skulle absolut behövas för återuppbyggnad av det här landet.

Samtidigt finns det i Irak inklusive i den kurdiska regionen enorma oljepengar som borde gå till folket och inte till korrupta politiker i respektive regeringar.

 

18.09, svensk tid 

– Vi måste stödja Ryssland i detta, utbrister en soldat när han läser de senaste nyheterna om USA:s utrikespolitik.
Bombningen i Syrien, bombningen i Afghanistan, krigsfartyget som skickats mot Nordkorea.

Saringasattacken och diskussionerna kring den.
Det ringer klockor i mångas öron.
Speciellt krigsfartyget och pratet om förbjudna vapen sätter igång varningsklockor.
Det påminner om tiden före invasionen av Irak 2003.

– De skickade krigsfartyg då också.
Personer i vars öron det börjar ringa varningsklockor är nödvändigtvis inte personer som föredrar Ryssland framför USA.
Om de fick välja mellan att leva i Ryssland eller USA skulle flera välja USA.
Det är inte USA på hemmaplan eller USA:s ideologi som skrämmer.
Det är rädslan att förlora stabiliteten som skrämmer.
Och USA ses av många som en supermakt som har destabiliserat andra stater.

Att använda ett ord som stabilitet om Irak och övriga Mellanöstern är möjligen löjeväckande för människor som inte bor i regionen.
Men för människor som bor här är det inte löjeväckande.
Stabilitet är för många i Mellanöstern inte samma sak som demokrati, en rättssäker stat och jämlikhet.
Det är saker man aldrig haft.

Stabilitet är att skolan är öppen, att det går att ta bilen till jobbet utan att skjutas i en vägspärr och att priset på bröd är lågt.
Även människor som bor i vissa delar av Mosul kan uppleva att det finns stabilitet – för att en marknad har öppnat igen eller för att det går att få tag på rent vatten.

För många i Mellanöstern heter inte alternativet till Saddam Hussein, Bashar al-Assad och Muammar Gaddafi demokrati.
Irak fick efter Saddam Hussein terrorism, inbördeskrig, stärkt klansamhälle och IS.
Libyen fick efter Muammar Gaddafi 1 000 krigsherrar och en failed state som inte längre är ett sammanhållet land.
Libyen var ett av regionens rikaste länder och blev ett nytt Somalia.
Vad som är alternativet till Bashar al-Assad är oklart.
Oklart är det även för människor varför diktatorer ska bombas bort.
Och varför andra länder kommer med krigsfartyg och stridsflyg när de säger att de ska komma med demokrati.

Det stora antalet människor vill inte leva i diktatur – men de vill inte heller leva i krig, se sina barn sprängas i granatexplosioner och svälta för det finns för lite eller för dyr mat.

I denna oklarhet frodas teorier om vad krigen och invasionerna egentligen handlar om och att USA inte bryr sig om människorna i länderna utan bara om sin egen makt och försvaret av denna makt och försvaret av sina utländska investeringar.
Om IS hade funnits på Papa Nya Guinea och aldrig gjort ett terrordåd i väst hade USA högst troligen inte invaderat Papa Nya Guinea för att rädda lokalbefolkningen på öarna.
Men när ett land som Irak hotas av anti-amerikanska intressen agerar USA.

Efter invasionen av Irak 2003 upplöstes alla säkerhetsstyrkor och Baathpartiet, det parti som USA hjälpte till makten på 1960-talet.
Saddam Hussein och de män runt honom som man ville döda hamnade på spelkort och fick öknamn efter korten.
En kortlek räckte för att täcka in hela dödslistan.
I dag skulle det krävas en hög stapel av kortlekar.
Antalet barn som dog på grund av sanktionerna och kriget kräver mer än en halv miljon kort.
Är då allt USA:s fel?
Absolut inte.

Många gånger när amerikanska soldater försöker göra något bra i Mellanöstern liknar det mest Sisyfosarbete.
Senast i går såg jag bilder på människor som dödats i östra Mosul.
I stadsdelar som är befriade från IS.
Civila som har dödats i hämndattacker för att de släppte in IS.
Morden sker nattetid och drabbar ofta rika människor.
De kan beskrivas som hämndhandlingar kombinerade med ett sätt att höja sin lön.

De döda avrättas och trycks bokstavligen ihop som paket och lämnas på gatorna.
– Det är klart det handlar om shia och sunni, säger en man som visar mig bilder på dödade.

Civilbefolkningen är sunni och en stor del soldater är shia.
Ser man till regionen har det länge pågått ett proxykrig mellan Iran som är shia och Saudiarabien som är sunni.
Det är inte religionstolkningar man krigar om utan makten i regionen.
Lokalt eldar det på sekteristiska konflikter.

Och globalt dras de båda ländernas respektive alliansmakter Ryssland och USA in.
Kortleken säljs numera som en souvenir och något annat av den finns inte kvar.
Men spelet finns kvar.

 

09.10, svensk tid

År 2003 ville CIA stoppa IS.
IS kunde ha stoppats 2003.
Istället var det CIA som stoppades i sina försök att slå ut IS.

De tusentals bilbomberna, halshuggningarna, kidnappningarna, avrättningarna, det sekteristiska inbördeskriget i Irak, de nästan en miljon människorna som man uppskattar dog efter 2003, utropande av ett islamiskt kalifat 2014, dagens krig mot IS – allt detta kunde ha stoppats 2003.
Men det gjordes inte.
Hur är detta möjligt?
Förklaringen är enkel.
11 september 2001 utförde al-Qaida under ledning av den saudiska miljardären Usama bin Ladin en terrorattack mot USA.

George W. Bush svarade med att förklara krig mot terrorismen.
USA invaderade Afghanistan för att trycka tillbaka talibanerna och al-Qaida – rörelser som USA själva finansierade och tränade på 1980-talet när dessa var arabiska mujahedin som stred mot Sovjetunionen i Afghanistan.
Mujahedin var på den tiden USA:s soldater i kriget mot kommunismen – ett proxykrig, krig via ombud, mellan USA och Sovjet som utspelade sig på afghansk mark.

Efter det vände sig mujahedin under ledning av Usama bin Ladin mot USA.
Usama bin Ladin har själv sagt att den värsta händelsen i hans liv var när Saudiarabien tillbakavisade hans förslag om att mujahedin skulle gå in och försvara Kuwait när den irakiska ledaren Saddam Husseins attackerade oljelandet.
Den saudiska kungafamiljen vände sig istället till USA, som landsatte amerikanska soldater i Saudiarabien.
Usama bin Ladin såg detta som en enorm kränkning och ett skändande.
Före det hade han haft handelsrelationer med både Saudiarabien och USA, men efter denna händelse emigrerade han till Khartoum i Sudan och byggde upp sitt terrornätverk.

Usama Bin Ladin.Foto: Rahimullah Yousafzai / PRESSENS BILD

Efter invasionen i Afghanistan ville George W. Bush invadera det oljerika Irak.
Inte en enda av flygplanskaparna 11 september 2001 var irakier, majoriteten kom liksom Usama bin Ladin från USA:s alliansstat Saudiarabien.
al-Qaida fanns inte i Irak.
Usama bin Ladin fanns inte i Irak.
Därför behövde Bush-administrationen hitta andra anledningar till varför landet skulle invaderas och Saddam Hussein störtas.

USA:s tidigare president George W Bush.Foto: Alastair Grant / AP

År 2003 fick Bush-administrationen information från CIA om att det fanns ett terrorläger i nordöstra Irak, där det bland annat gjordes försök att framställa kemiska och biologiska vapen.
CIA hade infiltratörer i lägret, de visste exakt var det låg och de hade information om att det var terroristen Abu Musab al-Zarkawi som nyligen hade etablerat sig där och startat upp lägret.

Abu Musab al-Zarkawi, den fattiga tjuven från Zarqa i Jordanien, hade fram tills dess varit en lågt stående person inom terrornätverken i Mellanöstern.
Under sina resor till Afghanistan försökte han många gånger bli godkänd av al-Qaida och av Usama bin Ladin, men de avvisade honom, helt enkelt för att de tyckte att han var för oslipad och osofistikerad.
Många terrorister har närt sitt hat på grund av att de blivit avvisade – en sådan är Breivik.

Men till slut lyckades al-Zarkawi få finansiering av al-Qaida till terroristlägret i nordvästra Irak.

När han satte upp det hade han dock, förutom sin brottsbana som tjuv, hallick och smugglare, inte åstadkommit något speciellt som terrorist.
CIA gjorde bedömningen att al-Zarkawi under en kommande invasion kunde komma att göra just detta, och därmed utgöra ett stort hot mot både Irak och de amerikanska trupperna.

I kaoset som en invasion medför skulle en person som al-Zarkawi kunna börja begå terror.

Därför ville CIA bomba lägret där al-Zarkawi befann sig – före en eventuell invasion.
Men svaret från Geroge W. Bush och vicepresidenten Dick Cheney blev nej.
När de väl fick en terrorist utpekad för sig ville de inte slå ut honom – utan såg istället en möjlighet att använda honom som en bricka i ett politiskt spel.

Bush-administrationen hittade på en historia om att al-Zarkawi hade ett samarbete med Saddam Hussein.
I ett tal till FN ägnade utrikesminister Colin Powell sju minuter åt att prata om al-Zarkawi.
Detta trots att CIA uttryckligen hade sagt att det inte fanns några band mellan al-Zarkawi och Saddam Hussein.
CIA sa till och med att al-Zarkawi var en sådan person som Saddam Hussein utan tvekan skulle avrätta.
Men Bush-administrationen behövde peka på att det fanns en länk mellan Saddam Hussein och Usama bin Ladin. Med hjälp av en sådan länk kunde USA även länka Saddam Hussein till september 11 och hävda att Saddam Hussein hade attackerat USA och därför behövde störtas – och al-Zarkawi utmålades som den länken.

Utöver lögnen om al-Zarkawis koppling till Saddam Hussein ljög USA även om att Saddam hade massförstörelsevapen.

Saddam Hussein under rättegången mot honom.Foto: David Furst / AP POOL AFP

Med hjälp av dessa två lögner invaderade USA Irak 2003.
Men genom att inför FN koppla ihop al-Zarkawi med Usama bin Ladin gjorde USA det inte bara möjligt att invadera Irak – de upphöjde också al-Zarkawis status som terrorist.
Över en dag blev han världskänd och någon som Usama bin Ladin inte längre kunde ignorera.
al-Zarkawi fick mer utrymme och när USA invaderade väntade han bara på ett tillfälle att agera.

Det tillfället skapades när USA upplöste alla Iraks säkerhetsstyrkor och Baathpartiet – hundratusentals militärt utbildade och politiskt högt uppsatta personer som hade haft makt i Irak och som nu gjordes arbetslösa.
Kaos utbröt och i detta kaos tog al-Zarkawi över en gata mitt i centrala Bagdad och sprängde senare den första bilbomben.
Ingen bilbomb hade sprängts i Irak före denna.

I den första halshuggningsvideon som spelades in i Irak var det al-Zarkawi själv som skar halsen av vad som för honom var ett perfekt offer – en amerikansk jude.
al-Zarkawi skapade i maktvakuumet efter Saddam Hussein al-Qaida i Irak, AQI, och sprängde bilbomb efter bilbomb, kidnappade människor, avrättade människor utan rättegångar och hängde folk från broar.
Han riktade sina attacker mot främst utlänningar och shiamuslimer.
Hans plan med att attackera shia var att driva fram ett inbördeskrig mellan Iraks största folkgrupperna shia och sunni, vilket han lyckades med.
Han ville att shia skulle göra hämndattacker mot sunni för att sunni skulle vända sig till terroristerna för att få skydd – skydd i ett islamskt kalifat som han ville utropa.
Detta skedde också – de vände sig till slut till IS.
Men det var först efter al-Zarkawis död.

När han hade tjänat som USA:s nyttiga idiot och dödat tusentals människor bombades han av ett amerikanskt stridsplan norr om Bagdad 2006.
USA sa att dödandet av al-Zarkawi var en framgång i kriget mot terrorismen, ord som de upprepade flera gånger under kriget i Irak.
Att de gjorde framgånger mot terrorismen.

Även Obama sa detta när de amerikanska trupperna lämnade Irak 2011.
Då hade Abu Bakr al-Baghdadi – en man som hade suttit i ett amerikanskt fängelse, ökänt för tortyr, i Irak men släppts ut 2010 – tagit över al-Zarkawis organisation och döpt om den till IS.

Barack Obama.Foto: Olivier Douliery / ALL OVER PRESS/ALL OVER PRESS ZUMA PRESS

2014 utnyttjade han i sin tur en annan konflikt – den som hade brutit ut i Syrien – för att inrätta och utropa det islamiska kalifatet.
Ett landområde som sträckte sig över gränsen mellan Irak och Syrien och var lika stort som Storbritannien.
Något sådant hade al-Qaida aldrig kunnat göra.
Det fanns inte ens i Usama bin Ladins tankevärld.
al-Qaida hade inte heller den vapenmakt som IS har.
Nu är det 2017 och kriget mot terrorismen har pågått i 16 år.

Det är inte längre samma män – Abu Musab al-Zarkawi, Usama bin Ladin, Saddam Hussein och George W. Bush – som det handlar om.
I dag är motsvarande män Abu Bakr al-Baghdadi, al-Qaidas ledare Ayman al-Zawahiri, Bashar al-Assad och Donald Trump.
Det politiska spelet är detsamma.

16.17, svensk tid 

I Zarqa i Jordanien sörjde människor när terroristen al-Zarkawi – mannen som grundade al-Qaida i Irak och IS – dödades.
Det fanns ingen kropp att begrava, USA släppte en bomb över ett hus där han befann sig norr om Bagdad i juni 2006, men det hölls ändå en begravning i Zarqa.
Många kom till familjen här där han växte upp och beklagade sorgen.
Än i dag är fattiga och flyktingtäta Zarqa en rekryteringsbas för IS.
Många har åkt härifrån till närliggande Syrien för att strida med IS och andra terrorgrupper.

Zarqa, Jordanien. Foto: Magda Gad

Det finns familjer i Zarqa som har IS-flaggor upphängda i sina vardagsrum.
De radikala männen känns igen på gatorna utifrån sina långa skägg och enkla klädesplagg – samma dräktliknande plagg som är vanliga i Afghanistan.

Utöver terrorism finns även en hög närvaro av kriminalitet i Zarqa och smugglare som försörjer sig på att till exempel kidnappa människor och sälja dem vidare i Syrien.
När en grå skåpbil saktar in och byter sida av vägen samtidigt som jag byter sida ställer jag mig och ser mig omkring som om jag är här i ett helt annat ärende.
Jag får syn på en butik som säljer kvinnokläder och går in.

En rundkindad kvinna i min ålder, traditionellt klädd i niqab, börjar visa mig klänningar och svepande tunna kappor.

Först känner jag mig osäker och undrar om jag kan lita på henne.
Sedan börjar vi prata lite och det kommer fram att hon, Samia, född jordanska, aldrig har varit vid någon av landets mest kända och vackra platser – underverket Petra och jordens lägsta punkt Döda havet.

Expressens Magda Gad är på plats i JordanienFoto: Magda Gad

Det tar inte mer tid än en halv dag att besöka någon av platserna.
Förvånat utbrister jag:
– Men varför har du aldrig åkt dit?
Svaret gör mig ännu mer häpen:
– Jag jobbar hela tiden.
Hon gör en gest mot alla galgar och kläder i det långsmala utrymmet.
– Varje dag från 9-18 är jag här och jobbar. Jag har ingen man och inga barn.

Att en kvinna i Samias ålder inte är gift och har en egen butik är ovanligt.
Hon berättar att Zarqa är bra för henne för att det är billigt att bo här.
Som väldigt många andra som lever i nedgångna förorter där en del är kriminella, och i detta fall även militanta, är de flesta människor bara som Samia.
Människor som kämpar för att få vardagen att gå ihop.
Människor som aldrig har sett havet fast det bara ligger ett par timmar bort.

Efter att hon visat mig en klänning med figurformad midja och spetsöverdel frågar hon:
– Ska jag gå med dig till affären här bredvid, de har barnkläder.
Jag säger som det är:
– Nej, det behövs inte. Jag är som du, inte gift och inga barn.
Samia blir rosig om sina runda kinder och gör tumme upp, innan hon lutar sig fram och sänker rösten till närmast en viskning, som om det vore en hemlighet kvinnor emellan:
– Det är bäst så.
Jag köper klänningen av henne utan att pruta, för 15 dinarer.

När hon springer iväg för att hämta växel vänder hon i dörren och frågar:
– Vill du ha kaffe?
Jag svarar ja och hon kommer tillbaka med en svart slurk som är något av det godaste jag smakat.
– Du kommer inte glömma mitt kaffe va? Vad du än behöver kan du komma till mig.
Till Samia.
Den ovanliga kvinnan i Zarqa.
Jag kommer inte glömma varken henne eller kaffet.
När jag går ut på gatan med klänningen i en påse är skåpbilen borta.

08.06, svensk tid 

Amman, Jordanien.
En plats jag redan kommit att älska.

Kvinnan som hälsar på mig på morgonen tar mig i hand, hårt.
Hon gör det flera gånger.
Tar mig hårt i hand.
Och tittar rakt på mig med en skarp blick.
– Jag gillar dig, säger hon tydligt som för att markera att hon bestämt sig för något.
Sedan lägger hon till:
– Det enda som är svenskt med dig är att du kan prata svenska!

Jag ler och informerar henne om att jag drack två öl och åt en Snickers till middag i går.
– Var det en bra middag? frågar jag.

Hon svarar med att ta mig i hand igen:
– Snickers är efterrätt, så de två ölen var middagen, det var bra.
Men ändå är det något som får henne att bli fundersam. Det erfarna vecket mellan ögonen djupnar:
– Socker och alkohol, det blir man full av. Blev du full?
– Nej, jag blev inte full.
– Då var det ingen bra middag! I kväll måste du ta vodka istället. Vodka och Snickers. Jag bjuder på vodkan!

Vi skrattar tillsammans och innan jag går ut i min nyinköpta svartguldiga långklänning i den ljumma ökenluften, bland husen som ser ut som sockerbitar doppade i te, utspridda lika planlöst som stjärnor bland oräkneliga sandkorn, lägger hon till:
– Du ser ut som Nefirtiti, och din humor är arabisk. Nästa gång bjuder jag på frukost också!

15,59, svensk tid

Här i stadsdelen al-Masoum i Zarqa i Jordanien föddes mannen som skapade IS.
2003 hängde han upp de första svarta flaggorna på Haifa Street i Bagdad.
Hans namn var Abu Musab al-Zarkawi, ett taget namn precis som andra IS-terroristers namn.

Efternamnen talar om var de kommer ifrån.
Som många andra IS-terrorister var han inte heller religiös, utan kriminell.
Han växte upp i den fattigaste och äldsta delen av förortsstaden Zarqa, nära ett palestinskt flyktingläger.
80 procent av dem som bor i Zarqas gamla statsdelar är palestinier.
En årsinkomst ligger runt 6 000 kronor.

Länder som Syrien, Irak, Palestina, Israel och Saudiarabien finns nära.
al-Zarkawi kom från en beduinstam och hette egentligen Ahmad Fadhil Nazzal al-Khalaylah.
Han var kort, knappt läs- och skrivkunnig, hade tatueringar och försörjde sig genom stölder, smuggling samt som hallick.
Han drack mycket, var en bråkstake och dömdes till fängelse i Jordanien. En av domarna var för sexuellt utnyttjande. Han satt inne 1993-1999.
Vägen till terrorist – och senare en av världens mest eftersökta män – gick genom Afghanistan dit han reste flera gånger och försökte få respekt av al-Qaida, vilket han hade mycket svårt att få.

Magda Gad i Jordanien. Foto: Magda Gad

Men till slut fick han finansiering av al-Qaida – av moderorganisationen i Afghanistan, som då leddes av Usama bin Ladin – för att starta upp ett terroristträningsläger i norra Irak.
Han kom till Irak 2003, och kunde på grund av USA:s invasion etablera sig i landet. Kriget, kaoset och maktvakuumet efter Saddam Hussein gjorde hans terrorutövning möjlig.

Några månader efter invasionen tog han över en gata i centrala Bagdad och hängde upp de första svarta flaggorna.
al-Zarkawi spelade också in de första halshuggningsvideorna och låg bakom de första terrorbombningarna.

Den första bilbomben i Irak sprängdes av al-Zarkawis banditgäng i Bagdad i augusti 2003.
Målet var – Jordanien.
De sprängde den jordanska ambassaden.
IS har alltid haft ett särskilt hat mot Jordanien, eftersom det är det andra landet i arabvärlden som godkänt staten Israel och eftersom Jordanien ingår i den USA-ledda koalitionen som strider mot IS.
Som bekant har IS eldat upp en jordansk pilot levande.

Det finns ett glapp här, att den jordanska staten strider mot IS men att rekordmånga IS-terrorister kommer från Jordanien.
Och de flesta kommer från just Zarqa.
Det är ett glapp som finns i många länder, ett annat exempel är Saudiarabien.

Gemensamt för dessa stater är att de är sunni och att det finns stora inkomstklyftor mellan folket och eliten.
I Saudiarabien är det ännu värre än i Jordanien, men faktorerna är desamma.
Terroristerna ser sig själva som ett slags "Robin Hood", och IS försöker utnyttja de människor som lever i utanförskap – både för att rekrytera dem och för att skapa interna splittringar inom staterna.

I Jordanien har de försökt vända de många miljoner flyktingarna, främst palestinier och syrier, mot övriga folket för att det ska bli inbördeskrig, men utan att lyckas.
Zarqa är en nedgången stadsdel med hög fattigdom, kriminalitet och militant extremism.

Att gå in i Zarqa är som att gå in i ett liknande utanförskapsområde vart som helst i världen – i gängstyrda kvarter i Honduras, Rumänien eller Malmös Seved.
Riskerna är olika men fenomenen är desamma.
Jag hann knappt stiga ur bilen i Zarqa innan jag blev identifierad som främling, som någon som inte hör hit, som någon som måste granskas.
Och detta trots att jag var klädd som de lokala kvinnorna och delar deras utseende.

Det beror på att en främling här inte behöver vara från ett annat land – det räcker att inte vara från kvarteret.
Det finns ett stöd i området för både al-Qaida och IS.
al-Zarkawis första organisation i Irak hette AQI – al-Qaida i Irak.
Innan han dödades uttryckte han en önskan om att bilda ett islamiskt kalifat.
Organisationen bytte sedan namn till IS.

Expressens Magda Gad.

7:40, svensk tid

Trodde ni jag smitit ifrån jobbet helt?
Det har jag inte.
Tvärtom har jag sökt mig till källan.
Till den plats där terrorismen i Irak föddes.
Rent bokstavligen.

Mycket har hänt i världen senaste tiden.
Hela världsläget har på flera sätt rubbats.
Även Sverige har drabbats.
Jag återkommer om det.

21:05, svensk tid

Hej alla läsare!
Jag kommer vara borta härifrån ett tag.
Men kriget fortsätter.
Ingen kan säga att den inget visste.
Ingen.
Önskar er alla en glad påsk!

 

09:51, svensk tid

Otryggare kan ingen vara.
Än vad de här barnen har varit.
De har flytt från IS pågående massmord i Tal Afar.
Staden i nordvästra Irak som fortfarande kontrolleras av IS.
Även ett drygt sjuttiotal byar öster om Tal Afar i riktning mot Mosul kontrolleras av IS.
Dessa människor har tagit sig ut ur staden efter att mörkret har fallit i skydd av natten och gått till fots till de områden där irakiska armén finns, nära Badush.
Att offensiven mot Tal Afar dröjer har delvis politiska orsaker.

15:59, svensk tid

Det känns som det har blivit allt svårare för mig att rapportera om det här kriget.

Kanske är det för att jag vill se hopp.

Men inte ser något.

Och det jag ser som är mörkt skulle så enkelt kunna bli ljust.

Men ingen gör det ljust.

Och jag förstår inte varför.

Just nu vittnar civila om pågående massmord i IS-fästet Tal Afar, som är en stad väster om Mosul.

De civila som har lyckats ta sig ut säger att IS dödar allt, även barn, och slänger dem i massgravar.
Soldaterna från irakiska armén nionde divisionen som strider i byarna väster om Tal Afar säger att de IS som finns här är lokala, och att de civila har gått med i IS och stödjer IS i brist på utbildning.
Det innebär att även om IS slås ut, som de har gjorts i en del av de här byarna med irakiskt flygvapen, så kommer ideologin eller snarare själva grundproblemet finnas kvar.
Har man ingen utbildning behövs det inte ens en ideologi för att man ska stödja terror, det behövs inte ens hjärntvätt, det behövs bara att en ledare säger att vi ska försvara er mot dem som förtryckt er – och så får man stöd.
Och förtryckta – det har många blivit i Irak.
Krigen och bristen på utbildning och trygghet göder detta.
Civila som flyr har inte ens mat och de säger att svälten har varit lika illa som hotet om döden.
I en sådan situation har man inget att förlora på att strida – och inte heller på att stödja någon som säger att de ska försvara dig och att de metoder de använder är rätt enligt Gud vet vad.
IS har i den här regionen väster om staden Mosul haft nästan tre år på sig att förbereda sig för dessa strider. De har byggt tunnlar, de tillverkar sina egna vapen och har egna sjukhus.
Men de senaste veckorna har tecken på svaghet visat sig.
IS säger inte längre över radion att de ska skicka modiga och icke dödsföraktande självmordsbombare i bilbomber, utan de pratar mest om att de ska skjuta in granater och det verkar som att IS i dessa landsbygdsområden har brist på granater då beskjutningen är sporadisk.
Men ändå känner jag sorg.
Jag känner sorg för att många människor kommer hinna slaktas innan styrkorna når Tal Afar. Och för att många kommer dödas under slaget om Tal Afar. Och för att Iraks problem med brist på utbildning, brist på säkerhet samt förekomsten av de interna konflikterna mellan olika sekter och klaner finns kvar.
Dessutom finns det i detta område regionala stormaktskonflikter.
Tal Afar var långt tillbaka i tiden en del av det Ottomanska riket och de som bor i Tal Afar är mest turkmener, det vill säga historiskt sett etniska turkar, men numera en minoritetsgrupp i Irak.
De turkiska reguljära trupperna som befinner sig i den kurdiska regionen i Irak, i KRG, anser sig därför ha rätten att gå in i Tal Afar.
Och det finns stöd från den kurdiska regeringen för att turkarna ska göra det – för då får kurdiska KRG in en kil av turkiska trupper mellan Tal Afar och Sinjar.
Sinjar i nordvästra Irak är ett område som kurdiska styrkorna har tagit kontroll över under kriget mot IS, liksom städer som Kirkuk och Tuz Khurmato, och de vill behålla dessa områden.
Går irakiska armén in och tar Tal Afar minskar kurdernas chanser att behålla de utvidgade områdena.
Dessa politiska konflikter fördröjer den militära befrielsen av människorna som slaktas i Tal Afar.
Samtidigt kompliceras situationen av att det vid fronterna runt Tal Afar och i Sinjar finns kurder som inte tillhör den kurdiska regionens officiella försvarsmakt, utan som tillhör kurdiska PKK som är en orgaisation som vill slå ut både IS och de kurdiska styrkorna samt alla regeringar i angränsade länder, och som ser den kurdiska delvis självstyrande regeringen KRG som förrädare i och med att de samarbetar med Turkiet – landet som är PKK:s dödsfiender sedan tre decennier.
Mitt i detta gråter barn som just sluppit undan massmord, men som fortfarande inte är i säkerhet och som fortfarande inte lever i ett land där det finns saker som utbildning och trygghet.
Något som världens miljarder dollar borde kunna ordna.
För att rädda deras liv.
Och för att motverka framtida terrorism och krig.
Men jag kanske är naiv.
Eller bara sorgsen.

14:53, svensk tid

Hur exakt hjälpte USA det syriska folket genom att spendera över 60 miljoner dollar enbart för de Tomahawk-robotar som dödade sju syrier varav fyra barn, samt skadade nio?

09:20, svensk tid

Flyktingarna skriker om pågående massmord: "De dödar alla!"
Sadjad, 3 år, har gått hela natten från IS-kontrollerade staden Tal Afar och har nu äntligen fått skjuts vidare ut från kriget med irakiska armén.
Men Sadjad och hennes tre månader gamla lillebror bara gråter.
De har bevittnat ett massmord.
En mamma som har sand och trötthet i varje por berättar panikslagen:
– De dödar alla, de dödar alla! IS dödar alla som försöker fly! Män, kvinnor och även små barn! De skjuter alla och slänger dem i massgravar och några lämnar de på gatorna för att visa vad de gör! Vi har varit så rädda och barnen har varit jätterädda och skrikit hela natten!
– Hur många civila har IS dödat i Tal Afar?
– Över 300 bara de senaste dagarna! I går innan vi flydde såg jag med egna ögon tolv människor dödas!
Det enda som finns kvar i hennes ögon är en vilja att beskydda sina barn.
Tal Afar har sedan juni 2014 varit ett av IS starkaste fästen och inga styrkor har ännu attackerat själva staden, som ligger väst om Mosul.
Nionde divisionen irakiska armén och folkfronten PMU väntar på order att gå in.

08:19, svensk tid

Snackar med en irakisk polis i en vägkorsning.
Han sitter mindre än hundra meter från IS och kulorna som IS skjuter iväg passerar ett par meter ifrån honom.
Ändå är hans tankar någon annanstans.
– Sverige..., säger han när han får veta var jag kommer ifrån.
Sedan konstaterar han:
– Ni har IS i Sverige.
Jag bekräftar:
– Ja. Kanske 150.
Han skakar på huvudet.
Han förstår inte.
Varför ska han och tiotusentals av hans landsmän riskera sina liv för att strida mot IS här när de går fria i Europa?
En fråga till er läsare som befinner sig i den svenska verkligheten:
Skulle det fungera även nu efter terrordådet att låta en IS gråta ut i SVT Agenda och låta politiker diskutera hur IS ska hjälpas in i samhället?

17:17, svensk tid

Jag till min livvakt:
– Jag behöver duscha.
Han tittar på mig med "gud vad jobbig hon är"-minen.
Sedan säger han:
– Du har fyra flaskor vatten kvar. Antingen kan jag hälla dem över dig nu eller så dricker du dem i kväll och i morgon.
Jag funderar. På hur jag ska kunna snika till mig mer vatten i morgon.
Han funderar också.
Jag vet vad han tänker:
"Hoppas hon väljer duschen så slipper jag det jävla tjatet om kissandet i morgon."
I går när jag sa att han kan väcka mig med kaffe sa han:
– Absolut, jag kastar det bara över dig så vaknar du.
Det konstigaste av allt är att han stått ut med mig i tio månader.
Nu gör vi kväll här.
Godnatt!

15:55, svensk tid

Barnfamiljerna bor i mörkret. Det här är vad de har:

15:31, svensk tid

Närmare än så här kan jag inte ta er till moskén. Ingen kan ta sig närmare än så här nu.
Fler områden måste intas, fler positioner måste upprättas närmare moskén och från flera håll för att specialstyrkorna ska kunna gå in.
Poliserna tycker att de får för lite understöd från USA-ledda koalitionsstyrkan.

14:14, svensk tid

Istabraq, 8 år, står på en tvärgata till en gränd där det är beskjutning mot IS. Ungefär hundra meter härifrån exploderade en granat för en stund sedan.
Barnfamiljerna sover i sina källare i hopp om att det ska hålla dem i liv.
– Vad gör du här? Vad gör du här i kriget? frågar jag henne.
Hon svarar inte.
Jag frågar igen.
Inget svar från Istrabraq.
– Du vet inte? undrar jag.
Hon tyst:
- Nej.
Motsatsen till verkligheten hon lever i har hon på sin tröja.

Foto: Magda Gad

 

13:53, svensk tid

Styrkorna förlorade en man här i natt. En skytt. Striderna på taken och ut genom fönstren är lömska. Närmsta IS-skytten är 20 meter bort på andra sidan huset.
– Varför får vi inte mer hjälp? Varför hjälper inte Europa oss? Det blir bara värre för Europa om IS inte bekämpas här, konstaterar kapten Mustafa med stadig stämma.
Han vill att hans män och även de civila som är fast här ska få utbildning istället för att leva i krig.
– Om Europa vill att vi ska ha frihet, demokrati och utbildade människor så behöver vi hjälp. Nu förstörs Irak.

12:16, svensk tid

99 civila dödade i Irak i går.
Varje dag räknas de dödade i statistik.
Irakier dör och blir pinnar i diagram.
Som om det vore vardag.
Det är det också.
Vardag.
Många undrar hur jag står ut.
Jag gör inte på något annat sätt än någon annan här.
Vi överlever i det.
Barfota fötter, kulsprutor, pisslukt, läppglans, ingrodd svett, bombdamm.
Det finns inga andra val.
Antingen överlever man.
Eller så blir man en pinne i statistiken.
Det är vardagen här.
I filmen skildrat från en barnfamiljs övervåning:

 

13:22, svensk tid

– En och en, jalla!
Skynda.
Mellan gränderna och in i husen i gamla stan.
Soldaternas krassa väggmålningar, en ung polis som nyss splitterskadats i huvudet och inte bryr sig, en äldre polis som kommer åkandes längs fronten på en pojkcykel, civila män som sover och ber, beskjutning från en barnfamiljs fönster, en spegel som används för att titta på IS runt hörnet, den gamle mannen med en sönderbränd fot, flickan som tycker det hela är normalt, kylskåpsmagneter, en nalle, en IS-peruk och rester av ett vanligt liv i en mycket ovanlig verklighet.
Ibland är fler ord överflödiga.
De ord jag själv tänker när jag går runt här är:
– Vad ligger egentligen under de sönderbombade husen. Människor?
Varje persons liv och varje minut här är som en Pandoras ask.
Så många kontraster och lager.
Ni får titta på filmen och om det finns frågor så ställ dem.

07:49, svensk tid

Fredagar är den dag IS tycker är bäst att dö på.
De vill komma till paradiset på den heliga dagen.
Och ta med sig andra människor i döden.
Sträckan mellan irakiska styrkornas prickskyttar och IS skyttar i gamla stan är väldigt kort men fruktansvärt lång.
I meter är det kort men i tid och i människoliv är det långt.
Det är en sträcka som utkämpas till fots från hus till hus i den trånga och tätbefolkade bebyggelsen.
I husen finns barnfamiljer.
Flickor i klänningar som Galia som jag träffade i går.
Som bara vill gå i skolan. Som till och med har klätt sig fina. Men som sitter i smällar och krutrök i ett hus där det är osäkert om de ens kommer överleva.
Hennes bröder bad på golvet under beskjutning.
Från den här prickskyttepositionen ser man moskén där IS högste ledare utropade kalifatet.
Skjuter de mot hålet jag filmar igenom skjuter de sönder min mobil.

19:33, svensk tid

Foto: Magda Gad

Samtidigt i Irak:
IS har i dag avrättat omkring 140 civila som har försökt fly från ännu ej befriade delar av västra Mosul.
De civila försökte ta sig ut från stadsdelarna Eskah, Zirai och Tanak.
En del av kropparna hängdes upp i elstolpar för att avskräcka andra från att fly.
Andra kroppar togs närmare frontavsnitten för att visa de civila även där vad som händer om man flyr.
IS behöver de civila som mänskliga sköldar.
För de civila är valet svårt helt oavsett vad de tycker om IS.
Om de stannar hemma kan de dödas i husen när striderna bryter ut – av bomber, granater eller krypskytteeld.
Om de lämnar kan de dödas av samma saker fast på vägen ut genom kriget.
Jag var i dag för första gången i gamla stans gränder i västra Mosul.
De civila är helt inträngda och både irakiska styrkor och IS använder deras hus som stridspositioner.

16:28, svensk tid

Min kommentar till detta: Jag är inte en promille förvånad.

14:24, svensk tid

Striderna i och mot gamla stan är en strid mellan skyttar.
Det är för trångt att komma in med pansarfordon.
De irakiska styrkorna smiter in i trånga prång och tar position i hus och skjuter genom hål i fasaderna.
IS gör samma sak.
Här är skottavståndet drygt 300 meter, till den IS som denna polis försöker skjuta.
Det är ett jobb som kräver mycket stillasittande eller stillaliggande och tålamod.
Samt en ständig oro för att ens egen skottsalva ska få IS att besvara med RPG, det vill säga en granat ivägskjuten med raketgevär.
Sådan beskjutning tål inte de här väggarna.
Tittar man ut genom hålet ser man moskén där al-Baghdadi utropade kalifatet.
Precis när den här polisen tryckte av några skott började IS böneutrop i gamla stan.

Foto: Magda Gad

13:01, svensk tid

Så här ser det ut utanför sjuåriga Galias fönster.
Hon har klätt sig så fint och allt runt omkring henne hänger i trasor.

12.31, svensk tid

Foto: Magda Gad

Galia, 7 år, sitter fast i ett hus precis på frontlinjen mot IS i gamla stan.
Hennes hus används som stridsposition för irakiska styrkorna.
Poliser kliver genom hål som de har gjort i väggarna och smyger upp och ner för trapporna och de skjuter ut från fönstren.
Fönsterrutorna har de tagit bort.
Vid vissa partier i Galias hus måste man springa eftersom man är i skottlinje för IS.
Utanför fönstret där Galia sitter klättrar soldater upp och ner via en stege i en smal gränd och skjuter rundor med en tung kulspruta.
Poliserna har hängt upp lakan för tvärgatorna så att IS ska få svårare att se när de springer i gränden.
Det ryker och det skakar i trumhinnorna och krutröken fastnar i bihålorna och stålvajrar från de sönderbombade husen gnäller i vinden.
Jag frågar Galia om hon tycker att den här beskjutningen är normal:
– Ja! skrattar hon.
Det som gör henne glad är inte beskjutningen eller att det springer runt män med vapen i hennes hus.
Det hon är glad för är matlådan.
– Senaste månaderna hade vi bara ketchup och bröd.
– Vad är ditt värsta minne från kriget?
– Hungern.
Hon berättar att hon egentligen ska gå i tredje klass.
Men hon har aldrig gått i skolan.

08.46, svensk tid

Höll just på att gå in i en IS. Han fanns i ett litet hus i en vägspärr.
Händerna var bakbundna, han hade sandaler och en grå särk.
Ansiktet var inte täckt med varken huva eller ögonbindel.
Han hade inga synliga spår av misshandel.
Han gjorde som soldaterna sa utan att de behövde rikta några vapen mot honom.
När han pratade lät det som att han var nära till gråten.
I början när jag arbetade i Irak var IS något abstrakt, något jag hade svårt att ens föreställa mig.
Jag tänkte på dem som några slags monster, eller nästan maskiner.
En bild jag hade fått från deras propagandavideos, där de alltid framställs som kraftfulla, helt orädda för döden och maskinella i sin brutalitet.
I verkligheten ser de ut som människor gör som mest.
Den här var medelålders och gubbtrött med fetmage.
Och terrorist.

07.55, svensk tid

En ny dag för Iraks barn.

Foto: Magda Gad
Foto: Magda Gad

05.55, svensk tid

Folket väntar på ett slut på IS kontroll över landområden och ett slut på regionala och globala stormakters proxykrig i Mellanöstern.
De vill att deras hus byggs upp, att matpriserna går ner och att deras barn kan gå i skola.
En förhoppning fanns att USA och Ryssland kunde enas mot IS.
Istället ser det ut att vända till en direkt konfrontation mellan stormakterna.
Kanske går inatt till historien som starten på tredje världskriget.

 

21.50, svensk tid

Jo, en fråga till har jag.
En gasattack i Syrien i april har dödat minst 72 människor inklusive barn.
En USA-flygbombning i Irak i mars har dödat minst 278 människor inklusive barn.
Flera kan finnas kvar under rasmassorna.
Hur tänker USA lösa detta?
Ska de invadera sig själva?

21.37, svensk tid

Det finns saker man måste göra även om det är farligt.
Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
I morgon är en ny dag vid fronten.
Otryggare än där kan inga barn vara.
Vila i frid ni som inte fick fred och sover för alltid.

20.39, svensk tid

Jag har inte orkat kommentera det här på hela dagen.
Jag vet faktiskt inte om jag orkar göra det nu heller.
Jag mår bara illa.
En amerikansk invasion mot Syrien?
Verkligen?
Efter det som hände i Irak, Libyen och Afghanistan?
Irak fick sekteristiskt inbördeskrig och IS. Libyen blev en failed state med 1 000 krigsherrar. Och i Afghanistan dödas fler människor i dag än 2001.
De har inte bara talibaner i dag, utan även IS – och de militära interventionerna har försämrat säkerheten i samtliga regioner.
Låt oss övergå till en helt annan fråga.
Om ett helt annat land.
Kongo.
En svenska mördades nyligen i Kongo.
Hennes huvud har inte kommit hem.
Bara hennes kropp.
Kongo är det största kriget sedan andra världskriget.
Ett krig med över sex miljoner döda och över två miljoner våldtagna och det bara fortsätter.
Kvinnor och barn våldtas med knivar, automatkarbiner körs in i deras vaginor och skjuts av.
Efter våldtäkterna tvingas de sitta på glödande kol.
Eller så får de upphettade plastflaskor fastsmälta i huden, eller i underliven.
Ibland huggs deras barn ihjäl med machetes framför deras ögon samtidigt som de gruppvåldtas.
En kvinna våldtogs med sin mans avhuggna huvud liggandes på hennes bröst.
Återstår då min fråga:
Har USA någonsin funderat på att invadera Kongo?

11.44, svensk tid

Bilden av Alan Kurdi förändrade hela synen på flyktingar.
Ett barn som västvärlden kunde identifiera sig med fick inte ligga död på mage på en europeisk strand.
Det blev för obekvämt.
Bilderna på de små barn som har legat döda här i Mosul i över en vecka kommer aldrig leda till samma känsla av obekvämhet.
De kommer inte väcka samma sorg, upprördhet eller agerande från omvärlden.
De irakiska barnen får skjutas i huvudet.
De får avrättas.
Som folk avrättades i Rwanda.
Utan att omvärlden reser sig upp och säger att nu är det nog.
Ibland känns det som att det är det som de irakiska barnen alltid har gjort.
De har fötts och dödats.
I krig efter krig.
Jag går i spåren efter det senaste krigsbrottet i västra Mosul, bland skotthålen och de saker som barnfamiljerna skulle ta med sig.
I en gränd som jag går in sköts över 20 civila till döds varav flera var barn.
En rosa liten stövel är kvar.
Kropparna har tagits bort och jag vet inte om vi någonsin kommer få reda på vad som hände dem.
Kommer någon ens kräva att vi ska få reda på vad som hände dem?
Eller är det helt enkelt inte tillräckligt obekvämt när barn skjuts i huvudet i den här delen av världen?
Måste de flyta upp på Europas kust istället för vid Tigris flodkanter för att det ska börja skava?
I videon visar jag och förklarar vad vi vet om det som hänt från platsen där det hände:

08.42, svensk tid

IS ANVÄNDER PERUKER för att se skräckinjagande ut.
Det här är första gången jag hittat dessa peruker i Mosul.
I höstas hittade jag många peruker i byn Ibrahim Khalil söder om Mosul.
Det som finns i alla deras områden är vapenfabriker.
Här får du följa med in i en av IS vapenfabriker vid fronten mot gamla stan, där de tillverkat granater och bilbomber:

16.52, svensk tid

Så här ser krigets ansikte ut vid fronten nära moskén där kalifatet utropades.
En matutdelning i ett område längre bort besköts så alla fick springa därifrån.
Civila som har försökt fly från Mosuls gamla stad har dödats i just detta kvarter.
IS försvarar den här stadsdelen mycket kraftigt och de irakiska styrkorna kommer inte framåt.
Här är en rapport från sista utposten:

12.50, svensk tid

Sedan de flygbombningar som dödade väldigt många civila mellan 17–25 mars väljer nu civila att inte försöka ta sig ut genom kriget till de irakiska styrkorna – utan de drar sig istället längre in i de IS-kontrollerade områdena, in i gamla stan och norr om gamla stan.

Någon korridor ut finns inte eftersom västra Mosul är helt omringat så de väljer istället att stanna med IS i de områden där striderna inte börjat ännu.
Överallt vid fronten mot gamla stan ligger filtar och väskor packade med lite kläder och vatten. I en låg en kam. Mitt på en gata låg en bh och plagg för små barn.
Saker som de flyende aldrig fick med sig.

För att de dog.
Spåren finns i fasadväggarna.
Där finns kulhål.
Från kulor som träffat civila i huvudet.

12.31, svensk tid

Han luktar på blomman. Men det luktar bara lik.
Hela den här stadsdelen som gränsar till gamla stan i Mosul luktar lik.
Lik luktar som en blandning av sött, bensinångor och förruttnelse.
Det är det som finns kvar av en död människa.
En stank som de döda inte har någon kontroll över.
Som varken de eller någon annan kan tvätta bort.
Polisen Khasim tog upp blomman från marken vid en av IS vapenfabriker och stod och luktade varsamt på den.
Kanske påminde den honom om något annat.
Något annat än liken, IS egentillverkade granater, krutröken som kryper ända in i bihålorna, de dova smällarna, den envisa skytteelden, bilbomberna som Khasim står bland som IS börjat bygga men som de inte hann få klara för att irakiska polisen tog över det här området.

Gamla stan tar sig de irakiska styrkorna inte in i.
Fronten ligger helt still och IS strider tillbaka mycket hårt.
Men i det hårda finns även de här mjuka små stunderna som får mitt hjärta att le i kriget.
I morse gick jag fram till en port på en plats där det var skottlossning. Jag behövde kissa.
Jag frågade en kvinna om jag kunde få låna toaletten och hon sa "ja, ja kom" och hon gick före för att se den var fräsch och när jag var därinne knackade hon på och gav mig en kanna vatten.
När jag kom ut hade hon tagit fram en ny tvål och öppnade förpackningen i ena änden och tryckte i den andra så att jag själv fick ta tag i den nya tvålen och så sköljde hon mina händer med en flaska dricksvatten medan jag tvättade dem.
På vägen ut tog hon tag i mig och pussade mig på båda kinderna.
Jag hade hjälm och väst på mig och längre in i huset stod två små flickor, kvinnans döttrar, i bara klänningar.
Att stå långt inne i huset är deras enda skydd mot striderna därute.
Det skyddar dem mot handeldvapen.
Men inte mot granater, flygbomber och bilbomber.
Jag hoppas att de ska fortsätta kunna tvätta sig med tvålen.
Att de ska fortsätta lukta tvål i huset.
Att det inte ska sluta som för så många andra civila – i en lukt av sött, bensinångor och förruttnelse.

13.00, svensk tid

Det som händer med de ensamma barnen.

10.51, svensk tid

Den första bilden som togs på Hawra Ala den 17 mars när hon grävdes fram ur husresterna, är den bild hennes pappa har svårast att se.
Det är svårt att överhuvudtaget se att det är en flicka på bilden.
Det är bara något svart sönderbränt.
Hon hade hår då.
Hår som stod som stretande kol runt huvudet.
Nu är det avklippt.
Huden i ansiktet har börjat läka.
Men ingen vet om hon någonsin kommer kunna se igen.
Eller stå själv utan stöd.

I ett rum nära Hawras ligger en man som var levande begravd under rasmassor i fem dygn.
Folk gav honom mat och vatten genom ett hål men de kunde inte få ut honom.
21 av hans släktingar dog i flygbombningen.
Jag frågar honom om han vill prata om det.
Han ligger på sidan i en säng med bara huvudet synligt under täcket.
Han skakar på huvudet:
– Nej, inte i dag. Jag har inga ord i dag.

 

18.46, svensk tid

Det är väldigt sällan jag börjar gråta under en intervju.
Men det som är ännu mer sällsynt – något som aldrig hänt – är att min livvakt börjat gråta under en intervju.
I dag bröt vi ihop alla tre.
Jag, min livvakt och den här mannen som jag intervjuade.
Flera timmar efteråt sa min livvakt:
– Den här historien är för sorglig. När du tänker på varje ord ... varje ord gör ont. Du kan inte publicera den i dag. Det blir för mycket.

Sedan sa han:
– Den som ser det här kommer aldrig glömma det.
Jag tog mikrofonen och skulle börja berätta om det som hänt och jag började berätta och jag sa:
– Jävla skitkrig.
Sedan började jag gråta igen.
Jävla skitkrig.

Något som faktiskt är ännu ovanligare.
Som faktiskt aldrig har hänt.
Förrän i dag.
Efter att jag hade intervjuat mannen som började gråta och aldrig slutade.
Och jag också började gråta.
Och både jag och min livvakt kände att nej, det här är för sorgligt.
Så fick jag bara en stark känsla av att jag ville krama mannen.
Det kan man ju inte göra.
Gråta som journalist är i sig något man inte ska göra under en intervju.
Att som kvinna gå fram och krama en främmande man i det här landet är otänkbart.
Jag gick och funderade: "Kan jag verkligen göra det?"
Ett tag tänkte jag att jag nog måste fråga min livvakt om jag kan göra det.
Sedan tänkte jag: "Kan jag låta bli att göra det?"
Vad är jag då för människa.
Jag kom fram till att en sådan människa vill jag inte vara.
Så jag gjorde det.
Jag vände om och gick rakt fram till mannen och kramade om honom.
Och jag tänkte: "Vad fan kommer hända nu."
Det som hände var att han kramade mig tillbaka.
Och tryckte till hårt med händerna över min rygg.
Och jag tryckte tillbaka.
Och därmed hade vi sagt allting som behövde sägas.
Om det här jävla skitkriget.
Som tog ifrån honom den som ingen annan ville ha och som han älskade mest av allt.

16.04, svensk tid

– Irakiska armén sa till oss "var inte rädda".
Yousif Yasser, 9 år, lämnade sitt hus i västra Mosul den 27 mars med sin familj några timmar efter att striderna bröt ut.
– Vi gick en gata, och en till och en till, säger Yousif och tittar ner på sina ben.
Där fanns irakiska styrkorna.
Han säger det igen:
– Irakiska armén sa till oss "var inte rädda".
– Vad hände?
– Vi såg tre bilar. Min kusin gick fram till en av bilarna för att gömma sig. Han klev på en vägbomb. Det utlöste bomben.
Yousifs bror, syster, farbror och tre kusiner sprängdes.

Yousif Yasser, 9.

Jag är tvungen att fråga igen – sa han verkligen just vägbomb och just utlöste.
Det gjorde han.
Han sa inte bomb och exploderade.
Han är nio år och han vet vad en vägbomb är och att den utlöses om man kliver på den.

Yousifs ben är splitterskadade.
Sex av hans familjemedlemmar ligger under filtar.
De sökte räddning.
"Var inte rädda."
De kan inte längre vara rädda.

14.14, svensk tid

Hon kan inte öppna ögonen.
Hennes pappas enda önskan är att få se hennes ögon igen.
Den 17 mars grävdes Hawra Ala, 4 år, ut ur resterna av sin farbrors hus.
Huset flygbombades av USA.
Hawra var den enda i huset som överlevde.
Hon låg under rasmassorna bland lik i tre timmar.
Hennes pappa Ala Hassan, 26, håller om henne.
I sin mobil har han bilder på hennes ansikte – när hennes ansikte hade brunnit, när det var svartbränt av sot.
Jag får se dem.
Själv vill han inte titta på dem.

Foto: Hawra Ala skadades svårt. Flera familjemedlemmar dog.

Han har förlorat sin fru, sin kusin, sin kusins fru.
– Hur orkar du leva vidare? frågar jag honom.
Han svarar:
– Jag vet inte. Jag kan inte tänka alls. Det enda jag tänker på är henne.
Han sväljer och håller om sin dotter:
– Hon kan inte göra någonting. Hon kan inte ens le.
Allt familjen hade är borta – huset, bilen, pengarna.
Varandra.
Och det enda Ala vill ha tillbaka är det enda han inte kan få tillbaka.
– Det var väldigt svårt under IS, men när striderna kom så ville vi bara ha bort striderna, berättar han.
Från sängkanten fyller hans mamma Alya, 55, i med en äldre, allvarlig röst:
– IS var mer fredfullt för oss än flygbombningarna. Inget kan vara värre än flygbombningarna.
Fyraåriga Hawra säger ingenting.
Hon kan inte prata.

22.45, svensk tid

En hel familj skjuten till döds i västra Mosul. Mamma, pappa, flera barn.
Pappan har sjunkit ihop på gatan och sitter som om han drack te.
Fast han är död.
Runt honom ligger mamman och barnen.
Detta hände mellan IS och irakiska styrkorna.
IS fanns precis bakom en port som den här familjen ligger framför.
Det går inte att veta vem som sköt.
Bara att de är döda.
Att de försökte fly.
Och att livet tog slut.

21.00, svensk tid

IS terror har fyra mål:
1. Statsledare och regeringsbyggnader
2. Turistställen
3. Oljefält och oljebolag
4. Nattklubbar och liknande platser
Är det för att IS, som det brukar heta, vill hota västs öppna livsstil?
Vill de hindra folk från att gå på en bar och dricka vin?
Nej.
Det här är militär strategi. Det handlar inte bara om att skada och döda folk som solar, badar eller dansar.
Det ingår i en mycket större plan.
Militärt är alla krig inklusive terrorkrigföring som ett schackbräde. Det finns ett visst antal soldater, poliser och så vidare som staten måste fördela på ett visst antal platser.
Genom att attackera en regeringsbyggnad, en politiker, ett turistmål eller ett oljebolag måste den drabbade staten försvara alla regeringsbyggnader, alla politiker, alla turistmål och alla oljebolag.
Det kostar mycket resurser.
Nästa steg är att dra in staten i krig utomlands. Till exempel att få USA att fördela så många soldater som möjligt i andra länder.
En metod för att göra det är ett massivt terrordåd, som 11 september 2001.
Det är en strategi för att dra ut så många säkerhetsstyrkor som möjligt ur staten så att skyddet av staten försvagas och att det inrikespolitiska stödet till slut faller och vänder sig emot sitt eget lands politik.
Kring detta finns också strategier om PR, mediakampanjer, hur man polariserar grupper inom stater och vänder dem emot varandra samt hur man vänder proxystyrkor och miliser mot den stormakt man vill attackera.
När en nattklubb sprängs handlar det alltså inte om att få folket att sluta gå på nattklubb – utan om att få hela staten att försvagas och ytterst kollapsa.

15.25, svensk tid

På 1980-talet var de som sedan blev grundstenen till IS en militär samarbetspartner till USA.

De var mujahedin från flera länder i Mellanöstern och Centralasien som utkämpade en kamp – jihad – mot Sovjetunionen.
Kampen utspelade sig i Afghanistan och jihadisterna fick stöd av CIA och Saudiarabien.

I tio år stred dessa mujahedin emot det som USA ville bekämpa - kommunismens Sovjetunionen.
Mujahedin var USA:s och Saudis proxysoldater i det Kalla kriget.
Kalla kriget pågår fortfarande, i en mer aktiv fas än någonsin, kanske mer som en upptakt till ett tredje världskrig, men fortfarande utfört via proxys, via ombud.
Skillnaden är att de sunni-mujahedin som tidigare kom och stred frivilligt mot Sovjetunionen inte längre strider mot USA:s fiende – utan mot USA och USA:s vänner.
IS strider mot sina regionala maktfiender shiamuslimerna och de strider mot västvärlden och mot USA.
Metoderna inkluderar terrorkrigföring.
Fortfarande kallas de dock jihadister.
Trots att de är terrorister.
Vilket blir otydligt.

USA gick under Obama inte in aktivt i krigen mot IS.
Obama-administrationen drog sig ur Irak 2011, enligt ett avtal som hade ingåtts tidigare mellan Irak och Bush, och USA lämnade Irak i ett tillstånd av svagt försvar som hade brutits ner av invasionen, al-Qaida som kunde ta plats i maktvakuumet efter Saddam Hussein och krig.

När USA inte kom tillbaka i full skala då IS tog mark 2014 insåg andra krafter i Irak att något måste göras.
En storayatollah, den högste religiösa shialärde ledaren i Irak, Ali as-Sastani, utfärdade en fatwa.
Enligt denna fatwa skulle irakierna själva fylla de hål som fanns i de irakiska styrkorna och samla sig mot IS.

Det var inte en fatwa riktad till enbart shia utan till det irakiska folket – en uppmaning om samling av folket.
Men det var i majoritet shiafrivilliga och shiastyrkor från södra Irak som svarade på detta upprop och bildade folkfronten PMU, på arabiska al-Hashd al-Shabi.
I fatwan kallade as-Sastani till en rättfärdig jihad.
En jihad som precis som den i Koranen handlar om en defensiv militär insats – att militärt försvara sig.
Att försvara landet, folket och de heliga shiaplatserna.

Flera tidigare paramilitära shiastyrkor samlades tillsammans med frivilliga för denna jihad mot IS.
En jihad mot IS, utfärdad av en religiös ledare.
Jihadister är alltså inte en och samma sak, utan kan tvärtom vara helt motsatta varandra.
Jihad kan även innebära icke-väpnad kamp, att personligt kämpa för något man tror på.

Terrorism bör därför användas om de grupper och handlingar man anser utför just terrorism.

Storayatollah as-Sastani har sin bas i södra Irak i Najaf och från Najaf kommer även den general för PMU som jag intervjuade i Badush.
Badush är en stad väster om Mosul som PMU har tagit från IS. Det var av stort militärstrategiskt värde att inta Badush då det skar av IS väg ut från västra Mosul samt slog ut en av deras ledningscentraler.
När PMU firade segern dansade de och sjöng att efter det här ska vi ta Saudiarabien.
PMU får visst stöd av Iran, som är shia.
Iran ligger i flera länder i Mellanöstern i proxykrig mot Saudiarabien, som är sunni.
Ytterst står Ryssland och USA på varsin sida.

Ett slags tredje världskrig som på marken utspelar sig i form av PMU-soldater som strider mot IS, men som med höjd blick är en strid mellan Iran och Saudi och mellan Ryssland och USA.

Om USA inte hade lämnat Irak 2011 eller om de hade kommit tillbaka med marktrupper 2014 hade troligen PMU inte kunnat ta den här platsen.
Och om USA och Saudiarabien inte hade gett stöd till mujahedin i Afghanistan på 1980-talet samt invaderat Irak 2003, hade troligen IS inte funnits överhuvudtaget.
Enligt generalen för PMU, Karim Qaqani, är IS en plan om att förstörelse som började i Irak och Syrien, men som är menat som något större än så.

08.07, svensk tid

Nej, det är inte krigskorrespondenter det är synd om.
Det här provocerar mig.
Åsikter om vad vi bevittnar och att vi behöver "åka hem" för att vila upp oss.
Många krigskorrespondenter är stationerade utomlands och har valt det själva.
Det är ingen som har tvingat någon att bli krigskorrespondent eller att rapportera från ett krigsområde.
Jag kan när som helst packa ihop och säga att nu räcker det – och nästa dag sitta och dricka rosévin på Medborgarplatsen.

Foto: Magda Gad

Men jag har inget intresse av det.
Jag har ett intresse av att utföra mitt arbete och att rapportera om krig.
Gillar men inte det kan man byta yrke – precis som att obducenter och läkare kan byta yrken om de inte vill se döda kroppar.
Anledningen att detta provocerar mig är för att fokus återigen hamnar fel.
Det ska tyckas synd om allt från krigskorrespondenter till soldater.
I Sverige får IS till och med sitta och tycka synd om sig själv i SVT.
Det är inte dessa människor det är synd om.
Det är människorna som inte kan packa ihop – och i morgon sitta och dricka rosé på Medborgarplatsen – som det är synd om.
För att de sitter fast i krig.
För att de skadas.
För att deras barn och föräldrar dödas.
För att de inte har pengar.
För att de inte får visum.
För att huset och allt de ägde har sprängts.
För att de inte ens får ett jobb.

Foto: Magda Gad

En av världens bästa fotografer Tim Hetherington försökte förmedla detta.
Han sa till sin pappa att de, och han menade hans egen familj, var väldigt rika och priviligierade.
Han menade inte rika i pengar.
Han menade rika som i att kunna välja.
Att kunna välja att inte vara i krig, att kunna välja att inte svälta, att kunna välja att inte vara vid en frontlinje.
Tim Hetherington dog i sitt driv att berätta om detta.
Han dödades av splitter från en granatexplosion i Libyen.
Innan han åkte till Libyen var han på Oscarsgalan och gick på röda mattan för en film han hade varit med och gjort.
Han tyckte att skillnaden mellan den röda mattan och krigen blev för stor och svår att ta in.
Det är en effekt av att arbeta i krig.
Att man får en ökad insikt om hur olika livet i denna värld är enbart beroende av var man råkar vara född.
Det är en verklighet som är svårare att hantera än att vara i krig.
Att vara i krig har jag valt – för att jag är privilegierad.
För att jag har friheten – rikedomen – att välja.

17.14, svensk tid

UPPTAKTEN TILL NÄSTA KRIG ÄR HÄR:
Desto djupare de irakiska styrkorna har tagit sig in i de tätbefolkade delarna av västra Mosul desto fler sunnicivila har dödats. De har dödats av alla sidor som strider. Av IS bilbomber, granater och krypskyttar. Av USA-ledda koalitionens flygbombningar. Av korselden mellan IS och de irakiska styrkorna.
 

I stadsdelar som Jadidah i västra Mosul kommer offensiven mot IS alltid att skuggas av död och svält.
I stadsdelen Mamun blir det upplopp när irakiska myndigheter delar ut mat bland civila. Hungriga människor slåss för bröd.

Mosuls gamla stad har ännu inte kunnat intas, det är för trångt att strida där och IS strider tillbaka mycket hårt. Att ta sig hundra meter framåt i dessa kvarter kan ta en vecka.

Internationell humanitär hjälp når inte fram till fronterna, civila dör för att det inte finns ambulanser och läkare och enligt FN:s generalsekreterare har FN-organ som UNHCR bara fått in åtta procent av de pengar som de behöver för att hjälpa flyktingar från Mosul.

Civila har uppmanats att stanna hemma under offensiven och sätta upp en vit flagga, ett råd som irakiska regeringen har gett via flygblad då de anser att det minskar katastrofen att ha civila flyendes i kriget, men för många civila har det blivit en dödsfälla.

Det finns ingen säker korridor för de civila att ta sig ut, ändå är det vad många gör så fort de får möjlighet – tar chansen och flyr rakt genom striderna.

I oljerika staden Kirkuk söder om Mosul har minoritetsgruppen turkmener demonstrerat mot att kurdiska regionen KRG hängt upp sin flagga över staden Kirkuk.

Före kriget mot IS tillhörde Kirkuk Iraks centralregering, men när IS närmade sig staden tog kurdiska regionens soldater över försvaret.
De hävdar att Kirkuk historiskt är en kurdisk stad, som har arabiserats.

Irakiska regeringen hävdar tvärtom att Kirkuk är en irakisk stad för både kurder, araber och turkmener och att den ska styras av irakiska centralregeringen och inte av kurdiska regionen KRG.
KRG:s ledare Barzani har svarat att i KRG får både kurder, araber och turkmener leva.
Kirkuk tillhör områden som det tvistas om. Ett annat område är Tuz Khurmato, söder om Kirkuk.

Där har det redan förekommit strider mellan KRG:s Peshmerga och irakiska folkfronten PMU, samt mellan civila kurder mot shiaaraber och shiaturkmener.

I Tuz Khurmato har det varit mer fokus mellan dessa gruppers konflikter än mot IS, trots att det finns en front mot IS här.
Murar har byggts i staden för att hålla isär styrkor och civila. Gatorna är fyllda med vägspärrar och olika stridande styrkors flaggor.

När områden befrias från IS tas IS-flaggorna ner och IS graffiti – text skriven över fasader som säger att dessa hus tillhör IS och alltid kommer tillhöra IS – sprayas över.
Istället sätter man upp sin egen stridande styrkas flagga och sprayar dit ny graffiti – att nu tillhör husen shiaaraber eller yazidier, eller vad det nu må vara för styrka som tagit kontrollen i området.

I nordvästra Irak fortsätter konflikterna mellan PKK-kurder, som strider tillsammans med en del yazidier i alliansen YBS, och den officiella försvarsmakten i den kurdiska regionen – KRG:s Peshmerga, som står under ledaren Barzani.
KRG och Barzani har handelsrelationer med Turkiet, och Turkiet ligger i krig mot PKK sedan tre decennier.

Barzani och Turkiet vill ha bort PKK från norra Irak (Sverige ger militärt stöd till Barzanis styrkor).

Enligt rapporter har PKK grävt tunnlar norr om staden Duhok, nära gränsen till Turkiet, där de lagrat vapen inför eventuellt kommande strider mot både Barzani-kurder och Turkiet.

Konflikten mellan PKK, som är en vänstersocialistiskt rörelse och terrorstämplad av bland annat Turkiet, och Barzani, som är högerkonservativ, har pågått länge.
Det var inbördeskrig mellan dem på 90-talet, då kurdiska klanledaren Barzani stred mot kurdiska ledarna Talabani och Öcalan.
Talabani har ett kurdiskt socialistiskt parti, PUK, som är i opposition med Barzanis kurdiska parti, KDP. Öcalan grundade PKK och är dömd till livstids fängelse av Turkiet.
I nordvästra Irak hänger nu flaggor av Öcalan blandat med flaggor av Barzani.
Yazidierna som är ett minoritetsfolk och inte är tillräckligt stora för att strida på egen hand, utan gör det i allians med andra grupper, beskriver att de hamnar i kläm mellan både IS och de olika kurdiska styrkorna.

Majoriteten av de yazidier som bodde i norra Irak före kriget mot IS har flytt, och befinner sig nu i andra delar av landet eller utomlands.
I Bagdad försöker olika politiker utnyttja det instabila läget och det kommande maktvakuumet efter IS för att stärka sin egen position.
En av dem är Nouri al-Maliki, som tidigare var premiärminister i Irak och som har anklagats för att under sin tid på den posten fortsätta elda på de sekteristiska konflikter som fanns mellan shia- och sunniaraber under inbördeskriget i Irak 2006-2007, samt att han eldade på dem till shiaarabers fördel.

Det finns analytiker som hävdar att det var al-Malikis politik som fick sunniaraber att slutligen välkomna IS 2014, för att de trodde att IS var en sunnimilis som skulle göra revolution mot den shiadominerade regeringen.
Nu har en majoritet shiasoldater återtagit stora delar av sunnistaden Mosul, hundratusentals sunniaraber lever på flykt (liksom minoritetsfolken), och shiapolitikern Nouri al-Maliki vill stärka sin maktposition, vilket i längden kan driva fram ett nytt sunniuppror.

Sunniupproret startade efter USA:s invasion 2003, då Saddam Hussein avsattes och många sunniaraber förlorade den makt de hade under Saddams styre, en tid då majoritetsgruppen shiaaraber diskriminerades.
Sunniupproret ledde till att både al-Qaida och IS kunde etablera sig i Irak – al-Qaida i Irak blev IS.
Men även shiaaraber var missnöjda med USA:s invasion.
I fattiga shiaförorter som Sadr City reste sig folket mot amerikanarna, och en shialedare, Moqtada al-Sadr, bildade en egen armé – paramilitära Mahdiarmén – som hade tiotusentals soldater.

Moqtada al-Sadr sa att USA var en större orm än Saddam, och hans armé stred mot amerikanarna i bland annat Najaf i södra Irak, 2004 – strider som även det amerikanska privata säkerhetsföretaget Blackwater var inblandat i.
Anhängare av al-Sadr demonstrerar fortfarande på fredagar på Frihetstorget i Bagdad och al-Sadr är en aktiv politisk ledare.

Han vill precis som al-Maliki ha mer makt, och att demonstrera mot regeringens korruption och bristande sociala program är ett sätt att få med sig folk, särskilt fattiga, i sin maktkamp.
Nouri al-Maliki har senaste veckan gått ut och sagt att ett självständigt KRG – den delvis autonoma kurdiska delen i norra Irak – är ett hot mot ett enat Irak.

KRG vill ha fortsatt federalism, men al-Maliki är nationalist och emot ett delat Irak.
Samtidigt har det varit ett politiskt stormöte i Jordanien, med deltagande politiker för arabländer, där Irak har uttryckt att man inte kommer bli en lydstat under Iran.
Det är ett tecken som flera tycker sig ha sett, att Iran tagit mer makt i Irak och Syrien under krigen mot IS.

Iran ger visst stöd till irakiska folkfronten PMU samt till libanesiska Hezbollah.
PMU strider mot IS i Irak och består i majoritet av shiasoldater, bland annat sådana som tidigare stred i Mahdiarmén.
PMU, på arabiska al-Hash al-Shabi, bildades efter ett upprop av storayathollan Ali as-Sistani, shiamuslimernas högsta lärda ledare i Irak.
Hezbollah strider mot IS i Syrien och är shia.
Iran är shia.

Irak är också i majoritet shia, men både den tidigare kolonialmakten Storbritannien och USA gav före sin invasion 2003 stöd till sunni i Irak, en metod som använts för att söndra och härska samtliga länder som Frankrike och Storbritannien drog upp gränserna för efter första världskriget – överallt stödde de minoriteter, i syfte att försvaga majoriteterna och därmed även staterna.

Alla statsgränser i regionen utom Iran är så unga som hundra år och de krig som pågår i regionen är i krig om statsbildningarna och om vilka grupper som ska ha makten.

Regionalt finns två stormakter och det är de som ytterst krigar mot varandra i

Mellanöstern – Iran som är shia och Saudiarabien som är sunni.
Det är dock inte hur man tolkar Koranen som det krigas om – sunni och shia är och var under lång tid ingifta med varandra och under Saddams styre i Irak pratade man inte ens om sunni och shia (man kan jämföra med kristendomens protestanter och katoliker, i den ordningen).

Konflikterna mellan sunni och shia är i grunden konflikter mellan olika klaner och mellan olika politiker och kungahus som slåss om makten i Mellanöstern.
Klansamhället har stärkts av att staterna har försvagats av fattigdom, korruption, sekterism, invasion och krig.
De regionala konflikterna får stöd av olika globala stormakter.
Bakom Saudiarabien står USA och NATO.
Saudier har finansierat många av dagens terrororganisationer i syfte att använda dem som sina proxysoldater.
Terrordådet 11 september 2001 utfördes av en majoritet saudier och al-Qaidas ledare Usama Bin Ladin var en saudisk miljardär.

Att terror växt fram i just Saudiarabien beror på att det är en av världens starkaste och mest förtryckande diktaturer – mycket lik IS.
Båda skapades av rövarband.
Bakom Iran står Ryssland och Kina.
Iran hade i veckan statsmöte med Ryssland.
USA har samtidigt stärkt sin militära närvaro i Irak och Syrien med 2 500 soldater som skickats till Kuwait.

De amerikanska soldaterna har börjat fördelats och ska fortsätta fördelas mellan Irak och Syrien, men det är fortfarande Iran och Ryssland som har haft störst närvaro under krigen mot IS.

USA ökar nu sin inblandning i krigen, men kritiseras för att de saknar en längre politisk, diplomatisk samt humanitär plan för hur de militära interventionerna ska följas upp.
Om och när IS förlorar fler viktiga städer, som Mosul i Irak och al-Raqqah i Syrien, kommer nästa strid att stå mellan vem som ska styra dessa städer.
Det kan utvecklas till både politiska och militära strider – mellan politiker, väpnade styrkor och regionala samt globala stormakter.
Folket fortsätter vara de som hamnar emellan.
Det som är enklast att nå ut med som krigskorrespondent är just berättelserna om folket.
Offerhistorier om människor.

"I dag sprängdes fyra barn till döds och deras mamma slängde sig på marken och grät och kvar på asfalten låg blod och barnskor. Fyra nya gravar har grävts i familjens trädgård."
Sådant väcker läsarengagemang och medkänsla – dock förklarar det ingenting om kriget.
Att människor dör i krig vet alla.
Alla vet också att det är de fattiga och de mest utsatta – barn och äldre – som drabbas värst.
Men för att förstå varför de fyra barnen sprängdes till döds behöver också det politiska regionala och globala sammanhanget berättas.

11.08, svensk tid

Tid.
Återigen detta med tid.
Det är det enda sättet för mig att göra journalistik.
Jag vet inte hur man gör det på något annat sätt.
Mitt jobb är att ställa frågor.
Men ibland ställer jag inga frågor.
En av de grabbar jag hängde med i Seved sa en gång:
– Du är annorlunda.
Jag frågade:
– Hur menar du?
Han sa:
– Journalister kommer hit och bara frågar saker. Det gör inte du. Du vet när det inte passar att fråga saker.
Kanske är jag dålig på att ställa frågor.
Kanske väntar jag hellre på att människor själva berättar.
Det gör de oftast till slut.
Grabben i Seved berättade.
Det tog nästan sex månader.
Om tebrickan, samtalet, mamman som sprang in från gården.
Sista minnet av hans lillebror.
Hur han puttade iväg honom och cyklade vidare, så där som storasyskon gör när de vill vara ifred.
Det han inte visste då var att han skulle få vara ifred från sin lillebror, resten av livet.
Samma sak var det i Liberia.
En av mina närmaste vänner i Liberia, som jag jobbade med nästan varje dag, månad efter månad, som jag ibland åt frukost med, som hjälpte mig med att bära matkassar, med att hitta ett hem.
Han hade ett djupt hack i huvudet.
Jag visste att han bodde i Liberia under inbördeskriget.
Att han aldrig flydde.
Men jag frågade aldrig om hacket.
Det borde jag ju ha gjort.
Eftersom jag är journalist.
Och det är mitt jobb att ställa frågor.
En dag när det hade regnat och vi hade varit på ett barnhem sa han att han ville åka förbi ett ställe.
Han stannade bilen vid ett hus och frågade om jag ville följa med honom in.
Jag sa ja.
Det var ett stort och tomt i huset.
Det bodde en kvinna där.
Det var hans mamma.
Jag blev hedrad över att jag fick träffa henne.
Efteråt var han tyst.
Han körde och var tyst.
Länge var han tyst.
Sedan drog han sakta handen över hacket i huvudet och sa:
– Det var hon som gjorde det.
– Din mamma?
Vi förstod båda vad han syftade på, utan att han sagt något om hacket.
– Hon blev sjuk. En sjukdom som läkare inte kunde bota. En morgon kom hon in i rummet där jag sov med en yxa. Hon högg yxan i mitt huvud.
Jag ställde ingen följdfråga.
Han fortsatte:
– Det var bara tur att jag överlevde.
Sedan sa han saker som bara är mellan honom och mig.
Jag skrev aldrig om det när det hände.
Det är en annan sak som jag borde göra som journalist.
Skriva om allt som händer.
Det gör jag inte.
Jag frågar inte om allt.
Och jag skriver inte om allt.
Jag tror att det är det som gör att jag tycker om att vara journalist.
Det får komma.
Med tiden.
Både frågorna.
Och svaren.
Så länge som det finns liv.

08.31, svensk tid

Seger.
Eller förstörelse?
I Mosul har begreppen lösts upp.
Rätt och fel har blandats ihop.
Död och liv har tagit varandra i hand.
Många av dem som skulle befrias blev dödade.
De överlevde terror men kriget tog dem till jorden.
Sanningen finns i jorden.
Rättvisan tittar ner från himlen.
Däremellan finns varken sanning eller rättvisa.
Bara människans försök att leva.
I det som är motsatsen till liv.
Vissa som dödas begravs två gånger.
Först gången hemma i huset för det går inte att gå ut på grund av strider. Eller för att det inte går att gräva fram de levande begravda under resterna av huset.
Andra gången här.
Sanningen finns här.
På kyrkogården.
I jorden.
När livet dödas grävs det ner i jorden.
Ovanifrån tittar rättvisan ner.
Kanske tittar rättvisan även runt inom oss alla.
Men inom några av oss tittar ingenting tillbaka.
Inom några har rättvisan dött med hoppet.
Eller med kärleken.
Eller med hämnden.
I det här landet dödas civila och städer raseras för att IS ska bort.
I andra länder går IS fria.
I länder långt bort från jordens sanning och himlens rättvisa.
I några av världens tryggaste länder där man inte vet hur det känns när sonen får halsen avskuren med kniv eller när ens mamma sprängs i bitar när hon ska gå och handla grönsaker till söndagslunchen eller hur det låter när ens dotter skriker under rasmassor och ingen kommer och hjälper henne.
Men några av dem som vet hur det känns att döda lever i frihet i dessa länder.
I länder som de fattiga irakierna aldrig kan åka till.
Länder som de bara drömde om.
Drömmar om en bättre framtid för barnen.
Innan barnen begravdes.
Här.
I hålen.
I hålen där bara de som sett slutet på kriget finns.

Foto: Magda Gad

Jag undrar vad människorna i hålen ser.
Om de ser seger.
Eller förstörelse?
Och vad de har att säga om sanningen.
Jag ska berätta om sanningen.
Men i kriget finns ingen att fråga.
För de enda som vet är döda.

--

Missade du dagböckerna januari-mars? Läs mer här:

Magda Gads dagbok januari-februari

Magda Gads dagbok mars

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag